1800-talet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Linnea ser tillbaka på sitt liv och hur Sverige ändras på 1800-talet

När jag ser tillbaka på mitt liv är jag glad att jag faktiskt klarade allt så bra.
Jag föddes den 16 augusti 1834, 2 år senare fick jag mina småbröder, tvillingarna Emil och Jacob. Och bara någon månad efter det dog min far, efter att ha supit sig till döds.
Några år innan jag föddes hade han gått med i en nykterhetsförening, och hade hållit sig ren i flera år. Men så fick vår gård ett väldigt dåligt år och det lilla vi fick in gjorde han av med på sprit.

Våran familj har aldrig varit rik, men när pappa dog gick allt kraftigt utför, bl.a. p.g.a. att han inte lämnade något efter sig och hade han gjort det så hade mina småbröder Emil och Jacob ändå fått ärva det mesta. För det var alltid killarna som ärvde mest på den tiden, låt oss säga att de hade fått 45 % var och jag och min mor fått dela på de kvarvarande 10 %.

Socknen vi bodde i hade inte råd att ha kvar oss då det redan fanns för många fattiga.
Och det var socknen som hade som ansvar att ta hand om fattigdomen själv.
Efter flera försök hamnade vi i en liten socken inte långt härifrån. Jag var då endast 4 år men fick tillsammans med min mor, Isabell, gå runt bland familjerna och äta och sova, på olika ställen varje natt. Efter att min far dött bodde vi aldrig i något riktigt hus igen.

När jag började arbeta första gången var jag inte gammal. Det var ett skitjobb men gav familjen varmt boende den vintern.
Året efter det jobbade jag på barnängen, med att lägga tyger i ”vattenbad” i olika färger.
Jag har fortfarande stora märken längs armarna från de giftiga ämnen det innehöll.
Jag har jobbat i bl.a. grottor, med att sy kläder och städa, det vill säga allt som de vuxna inte ville eller kunde göra.

Min familj gick sällan till kyrkan, det var för pinsamt.
Vi fick alltid stå i ett ensamt hörn av torget utanför, och alltid stå allra längst bak i kyrkan.
Sittplatserna var reserverade för de ”rika”. Längst fram satt den rikaste familjen, med männen på högersidan och kvinnorna på den vänstra och bakom dem i rangordning de rikaste familjerna, med oss fattiga och pigor och drängar längst bak.
Anledningen till att männen fick sitta på höger sida var för att den sidan ansågs som ”finare”, den vänstra var inte alls lika bra, och eftersom vårt samhälle är mansdominerat så var platserna ganska självklara, i alla fall för männen.
Och efter att mamma en gång stulit en brödbit och fått domen att sitta på ”horpallen” längst fram i kyrkan under en hel gudstjänst visade vi oss inte där frivilligt igen.

Året jag fyllde 8, 1842, införde regeringen obligatorisk skolgång för alla. Men det var sällan jag gick dit, jag skämdes för mina kläder och min familj, och ofta hade jag också fullt upp med att jobba för att vi skulle hålla oss i liv ytterligare en dag.

1844, när jag var 10 år dog vår kung, Karl XIV Johan, den första Bernadotte, och Oscar I blev ny kung. Karl XIV hade utsetts 1810 som tronarvinge då den tidigare kungen var barnlös och hade fått ta makten över Sverige 1818.


När jag fyllde 14 började jag som piga i en av de största bondefamiljerna i min socken.
Och det är just de åren jag kommer ihåg som bäst.

Det hade gått precis en vecka sedan min 14 årsdag och jag klev spänt in på gården där jag skulle jobba.

Visserligen hade jag varit här många gånger för att få mat, men detta var annorlunda.
Jag visste att detta var avgörande för mitt liv, dels för att vi var så fattiga, dels för att jag troligen skulle kunna få bättre utbildning, eftersom den blir betydligt bättre i en rik familj.
Visst var jag där för att jobba, men husfadern var tvungen att se till att alla barn och ungdomar fick utbildning.
Jag fick jobba kvar i familjen i flera år, och fick min utbildning, jag lärde mig både att läsa och skriva. Det var inte som för min mor, som bara hade behövt lära sig katekesens texter utantill, även om det också ingick i vår utbildning. Allt detta tack vare att regeringen infört skolpliktslagen.

Året jag fyllde 19, 1853, öppnades telegraflinjen för vanligt folk mellan Uppsala och Stockholm, men jag använde den inte mer än när Klas, min husfar, skulle skicka iväg något till sina släktingar. Fast jag vet inte vad som menades som vanligt folk, för vanligt folk hade inte råd med det. Det var skapat av och för de rika, som såg sig själv som vanliga, och alla oss andra som ovanliga.

Året jag fyllde 20, blev jag gravid. Husfadern hade förgripit sig på mig under flera år och eftersom jag ville behålla mitt jobb så kunde jag inte säga emot. Då hade det inte heller blivit olagligt med husaga på gifta kvinnor och ogifta kvinnor över 18 år än, den lagen kom först 1858, så även om jag protesterat kunde jag inte hävda att det var olagligt.
Det var en synd att vara gravid när man var ogift, eftersom folk ansåg att man var prostituerad då, och jag vågade inte berätta det för någon, men en av drängarna, Johan, förstod var det var. Och eftersom han visste vad som hänt med hans syster som blivit totalt utesluten från allt som hade med socknen att göra så bad han mig gifta mig med honom och säga att barnet var hans.

Vi hann gifta oss några månader innan barnet föddes, det var en liten tjej som vi bestämde oss för att döpa till Tova. Johan som hade sparat allt han tjänat genom åren, eftersom han inte var tvungen att ta hand om sin familj, köpte oss en liten gård i en närliggande socken, där det var färre folk som kände till oss och våra familjer.


Jag och Johan fortsatte att sköta vår gård samtidigt som vi såg att mer och mer folk lämnade vår socken. Trots att det har blivit väldigt stor befolkningsökningen tack vare ”freden, potatisen och vaccinet” så märkte man att folk försvann.
En del åkte till de större städerna för att börja jobba inom industrin, då det inte längre var lika lönsamt med jordbruk, andra försvann till Amerika, det fantastiska landet i väst.
Medan allt mer människor försvann från alla små byar såg vi vad som hände med kyrkan, allt färre folk gick dit, och det var inte många som fortfarande trodde att Gud verkligen fanns. Sekulariseringen hade kommit till Sverige.

När jag var 33 år bestämde jag en av de viktigaste sakerna i mitt liv, efter tre svåra år på gården så skulle jag, Johan, Tova som redan blivit 9 år och mitt och Johans barn Josefina emigrera till Amerika.

Jag såg ingen anledning till att stanna eftersom min mor dött flera år innan, efter att hon hade bott i på fattighus i några månader. Där hade det härjat feber och kolera och de hade fått leva med väldigt lite mat samtidigt som hon sett sina rumskamrater dö.
Jacob och Emil hade emigrerat med sina familjer för nästan tio år sedan och jag hade bara stannat för vår mors skull.