Axel von Fersen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Axel von Fersen var en man som under sitt liv fick uppleva mer än många andra. Han föddes 1755 och växte upp i ett slott i Stockholm som son till Axel von Fersen (den äldre) och Hedda De La Gardie. Som son till de båda fick han en furstlig uppfostran och en mycket bra utbildning, latin kunde han redan som 7 -åring och franska ännu tidigare. Franska användes mycket inom adeln på den tiden. Fersen skrev till och med i sin egen dagbok på franska. Som så många andra adelspojkar skickades han ut på resa vid tidig ålder, för att fullfölja sina studier som det kallades. I Stockholm fanns på den tiden inget universitet, inte ens ett gymnasium. Axel blev ivägskickad med sin informator när han var 14-år. Han skulle på sin första resa besöka bl.a. Frankrike den tidens Tyskland, Italien och England. Viktigt var också att han skulle bli presenterad vid alla hov och skaffa kontakter. Han studerade och kom till sist till Frankrike år 1773, det var där han träffade frankrikes dåvarande kronprinsessa Marie Antoinette. De ska första gången ha blivit presenterade för varann under en maskerad i Versailles spegelsal, senare träffades de igen och de ska ha fattat tycke för varann. Detta ska ha varit väldigt tydligt eftersom att det tidigt gav upphov till skvaller, bevis för detta finns i ett brev som Sveriges dåvarande ambassadör skrev till Gustav den III.

”Jag vill anförtro ers Majestät att unge herr Fersen har varit så väl sedd hos Drottningen att detta har givit upphov till skvaller. Jag tillstår att inte ens jag kan vägra tro att hon hade någon känsla för honom för att jag ska kunna betvivla det. Unge Fersen har uppträtt mycket hedervärt med sin blyghet och reservation, och framförallt med sitt beslut att åka till Amerika. Drottningen kunde ej hålla sina ögon ifrån honom de sista dagarna och när hon såg på honom fylldes deras ögon med tårar. Då detta är en unik chans för Fersen att komma undan med hedern i behåll.”

Eftersom att Frankrike och England genom århundraden varit bittra fiender så var Frankrike emot allt som engelsmännen var för. Därför hade Frankrike beslutat att hjälpa amerikanerna i sin revolution. Axel von Fersen såg detta som sin chans att slippa ifrån skvallret och anmälde sig frivilligt. Han steg i graderna inom den franska militären. Han deltog i några av de viktigaste slagen bl.a. det vid York. Eftersom att Fersen både var adlig, överste och kunde engelska så gjorde den franska generalen honom till sin personliga tolk. På så sätt kom det sig att Fersen deltog i alla förhandlingar emellan Frankrike och George Washington. När fransmännen tog hem sina trupper kom Fersen hem med stärkt självförtroende och ännu fler medaljer. Han och Marie Antoinette återupptog sitt förhållande. För att kunna stanna kvar i Versailles så nära Marie Antoinette (som nu blivit Drottning) som möjligt, skrev Fersen till sin far och bad honom att köpa honom ett regemente. Fadern protesterade kraftigt mot utgiften men efter att Fersen lyckats få både Marie Antoinette och Gustav den III att vädja till honom gav han med sig. Regementet hette Royal Suedois och han själv var överste där. Kärleken till Marie Antoinette fördjupades och han tog beslutet att aldrig gifta sig. Han ska i ett brev till sin syster Sophie Piper ha skrivit:

”Jag har fattat beslutet att aldrig gifta mig. Det vore onaturligt… Den enda som jag ville tillhöra och som älskar mig , kan jag inte tillhöra. Då vill jag inte tillhöra någon alls.”

Marie Antoinette hade byggt upp en sommaridyll som kallades för Trianoux, där hon hade byggt upp en konstgjord kärleksgrotta och hade lösgående får. Trianoux var i stort sätt det ända stället som drottningen kunde umgås någorlunda privat med folk. Vid midsommartid 1784 ägde där rum en fest. Huvudpersonen där skulle vara Gustav den III. Det ska dock inte ha rått något tvivel om vem som varit Drottningens huvudperson, Axel von Fersen. Hur som helst, exakt nio månader senare fick Marie Antoinette en son, Luis. Redan vid födseln gavs han titeln Hertigen av Normandie. Normandie hade inte haft någon hertig på mycket länge. Om Luis var Ludvigs eller Axel von Fersens son är inte jag säker på. Men det är ingen tvekan om man tittar på olika porträtt av dem att de var mycket lika.

Fersen stannade hos sitt regemente i 3 år innan han tvingades att ge sig av hem Kriget med Ryssland hade startat. Under tiden anföll Danmark från andra hållet och han tvingades över till den fronten istället. När han krigat där ett tag blev Gustav III intresserad av vad som hände nere i Frankrike stämningen där revolutioniska vindar börjat blåsa. Kungen skickade tillbaka Fersen som sin personliga informatör. Fersen stannade kvar och var med under hela första revolutionen. Han var i Versailles när kvinnotåget kom dit och tog med tog kungaparet till Paris. Kungaparet placerades i ett slott där 600 handplockade revolutionärer stod utanför och vaktade och där ingen fick komma ut utan skriftligt intyg. I stort sätt hela högadeln hade redan flytt från Frankrike och man började undra varför Fersen stannade kvar. Han ska ha svarat:

”Jag är bunden till kungen och Drottningen därtill känner jag mig förpliktad genom den godhet de alltid visat mig. Jag skulle vara en otacksam usling om jag lämnade dem nu när de inte kan göra något för mig och jag istället kan vara dem nyttig. Och till den godhet de visat mig har de lagt till en ytterligare nämligen den att ge mig dem sitt förtroende.”

Fersen var med bland de 3-4 personer som planerade flykten. Planen gick ut på att kungaparet och deras barn skulle klä ut sig till vanliga borgare, gå ut genom en tjänar ingång och sedan åka med en häst och vagn mot tyska gränsen. Där fanns kungavänliga trupper. Dit hade också Gustav den III åkt inofficiellt. Han hade alltid beundrat Ludvig XVI och en av hans största drömmar var att få hälsa det franska kungaparet välkomna, och själv framstå som deras räddare. Gustav den III hölls ständigt underättad om vad som hände av von Fersen. Det stora problemet för kungaparet var att spela som att ingenting skulle hända just idag. Fersen som hade offrat så mycket för det här fick i alla fall ett tack, Ludvigs ord.

”Herr von Fersen, vad som än händer idag kommer jag aldrig att glömma vad ni gjorde för mig.”

Fersen ville följa med hela vägen men fick inte för kungen följa med särskilt långt. Även om han uppskattade vad von Fersen gjorde för honom så hade han svårt att acceptera att han var Marie Antoinettes älskare. Kungaparets flykt misslyckades, de blev igenkända ca 7 mil från räddningen. Stämningen mot kungen hade hos folket lättats lite sedan revolutionen men i och med hans flykt växte vreden mot honom, man började tala om förräderi. Gustav den III var beredd att gå långt när det gällde att befria det franska kungaparet, han pratade om en militär operation något som Fersen var helt med på. Han provade igen sin färdighet att förfalska pass och utnämnde sig själv till ambassadör i Portugal för att få en laglig rätt att resa igenom Frankrike. Allt fungerade jättebra. Men de stötte på ett problem de inte väntat sig. Ludvig ville inte fly längre. Fersen kunde inte göra något annat än att vända tillbaka. Men än hade han inte spelat ut sin roll helt mot Ludvig och Marie Antoinette, han fattade ett till ödesdigert beslut. Han skrev ett upprop som signerades av Braunswieg kontrarevolutionens ledare. Det lät ungefär såhär:

”Gud nåde dem som vågar kröka ett hårstrå från det franska kungaparets huvuden och dem som tar till vapen kommer straffas med döden och få sitt hem förstört.”

Det fick totalt motsatt effekt, tanken hade ju varit att hjälpa kungaparet. Istället anföll 1000-tals revolutionärer palatset där de bodde och förde dem till fängelset. Efter det gick allt utför för kungaparet. Von Fersens mutningsförsök lyckades inte och de dömdes båda till döden. Efter Kungaparets död slutade Fersen nästan helt med utrikiska jobb. Det enda stora utomlans efter drottningens död var fredskonferensen i tyskland som han deltog i. Det unga nya Frankrikes krig hade gått bra, nu skulle det hållas en fredskonferens i Tyskland. Den svenska kungen krävde att Sverige skulle delta pga. de dåvarande svenska områdena i Pommern. Fersen utsågs till ambassadör. Konferensen blev ett totalt fiasko för Fersen då frankrikes delegat Napoleon Bonaparte skymfade honom helt. Han kallade honom varken för Greve eller Ambassadör utan endast för Monsieur, något som Fersen aldrig tidigare varit med om. Napoleon påstod också som han sade att han inte ville ha något att göra med någon som varit drottningens älskarinna. Hemma i Sverige levde von Fersen ett ganska stillsamt liv med lite olika fina yrken bl.a. som riksmarskalk. När Karl August trillade av hästen och dog av hjärtattack spreds ryktet att det var Gustavianerna och då Fersen som hade giftmördat honom, något som till och med Karl XIV trodde på. Pga. strul vid obduktionen började allt fler människor tro på ryktet. I juni efter Karl August död skedde hans begravningståg, det var oroligt redan på morgonen. Von Fersen som Riksmarskalk var självklart med och organiserade allt blev varnad så sent som samma dag men han struntade i varningarna. Massor med folk hade samlats kring vägarna för att bevittna sorgetåget. På vägen började folk ropa, mördare, mördare! Fler och fler började delta i ropen. Några började kasta stenar ett fönster gick sönder. När de hade rundat ett hörn blåste någon i en visselpipa och en salva med stenar kom från alla håll. Utanför en polismästares hus kom en kille och drog ut Fersen ur vagnen och in i huset där han fick lite andrum och blodet borttorkat. Han ska själv mest ha varit förvånad om vad som kunde ha orsakat all denna vrede. En liten folkhop hade hört var han tagit vägen kom in och började slå sönder saker. Generalen Silversparre kom in och övertog kommandot och sade att om Fesen är skyldig för giftmord ska han in för rätta och att han skulle se till det. Fersen tvingades ut. Han var vid det här laget helt nerblodad. Han trodde att räddningen var nära för en bit bort skulle Svea livgarde vara. Han tog sig in i deras led och folk började springa mot dem. Några tog upp gevären och började slå mot folket, men de fick orden att hålla linjerna. Han fick inte hjälp. Svea livgarde gjorde ingenting. Han tog sig till polishuset nuvarande högsta domstolen och ner i byggnaden. Folket följde efter, han var med sin betjänt. Folket hittade dem. När de visste vem som var vem började de slita av honom kläderna och misshandla honom. Han släpades upp på gatan, han var då nästan medvetslös. Folk fortsatte att hoppa på hans bröstkorg redan långt efter att han var död. Karl den XIV fick reda på saken, men gav inga order förrän allt var fö...