Axel von Fersen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Axel von Fersen föddes 1755 den 4:e september.
Axel var son till Axel von Fersen Den Äldre och Hedda De la Gardie. Axels familj var väldigt rika och berömda. Von Fersen släktet kom till Sverige på 1600-talet från Baltikum. Sedan drottning Kristinas dagar hade en Fersen alltid varit anställd vid hovet eller lett de svenska härarna. De blev friherrliga 1674 och grevliga 1712. Axels mors släkt var ännu äldre och finare än Fersen. Hennes familj kom från Languedoc i södra Frankrike. De kom till Sverige redan på 1500-talet. Kvinnorna i släkten hade gjort sig bemärkta, den första kvinnliga medlemmen i Vetenskapsakademin var en De la Gardie. Tillsammans så ägde flera slott, skogar och järnbruk i Sverige, flera fastigheter i Stockholm, störst bland dem var palatset på Blaiseholmen mitt emot kungens slott på Drottningholm. De ägde även ett gods och en järngruva i Finland, de ägde även en stor aktiepost i rikets genom tiderna mest framgångsrika företag, Ostindiska Kompaniet.
Axels syskon hette Hedvig Eleonora, Eva Sophia och Fabian Reinhold.
Som 7: åring kunde Axel redan latin, franska lärde han sig ännu tidigare.
När Axel var tre år så drog hans far ut i Pommerska kriget, han var borta i tre år och återvände som en hjälte. Han hade lett erövringen av Wollin och Usedom, han hade tagit 3000 fångar och förstört den preussiska flottan.
När han var 14 år påbörjade han sin utbildningsresa. På denna tid fanns det inga universitet eller högskolor i Sverige.
Hans resa skulle gå genom Sverige, Danmark, Tyskland, Italien, Frankrike och England. Han längtade mest efter sin vistelse i Frankrike.
På sin första resdag började han skriva en dagbok helt på franska. Även fast ungefär 11 års skriverier försvann under franska revolutionen så finns det över 20 000 sidor bevarade. Han skrev i sammanlagt 38 år.
På sin resa skulle Axel lära sig tyska, italienska och engelska. Han skulle även studera historia, matematik, krigskonst, fortifikationsritning, modedans för salongerna och hovetikett. Axels familj tyckte även att han skulle skaffa kontakter vid adeln i de olika länderna. Han hade med sig sin informator. Tyvärr vet jag inte namnet på denne person.
Han var inte så imponerad av mötena med den tidens stora personer. Han präntar ned ord i dagboken, detaljer om personer och möten. Exempelvis saker som ”vilken förskräcklig klädstil prinsen har” eller ”hur kan man servera så dålig mat på en så fin bjudning”. Han klandrade folk för deras dåliga franska och hemska hygien, han såg ned på sina svenska landsmän och menar att de inte har nog med intelligens för att uppföra en fransk teaterpjäs på ett korrekt sätt.
Hur som helst så var resans första mål Braunschweig, Lüneburg, han anlände den 30:e juli. Där började gymnasiet och varje dag var lik den andra.
Kl. 6: Väckning, toalett, morgonandakt och pluggning av tyska samt historia
Kl. 8: Ridhuset
Kl. 10: Tysk historia för Mauvillon
Kl. 11: Antikens historia- utom onsdagar och lördagar då det är tyska lektioner för professor Gärtner.
Kl. 12:30: Middag
Kl. 14: Språklektioner
Kl. 15: Musiklektioner i klaverspel
Kl. 16: Fäktning
Han blir livdrabant vid livgardet den 21:a januari 1771 och sedan, den 12:e februari 1771, dör konungen i armarna på Axel von Fersen Den Äldres armar. Fersen Den Yngre fortsätter till Strasbourg, sedan Schweiz.
Besvikelserna

I Strasbourg träffar Fersen Den Yngre Voltaire. Han var en mycket känd filosof och författare, men nu hade han dragit sig undan lite från omvärlden. De talade i ungefär två timmar, men om vad vet ingen riktigt.
Sedan kommer Fersen till Turim, där skall han stanna i 17 månader och han skall studera Italienska. Han vistas ganska mycket på militärakademin. Fersen fascinerades av Turims kvinnor. De var vackra, till både utseende och klädsel.
Fersen fortsätter sin resa och år 1773 är han äntligen i sitt slutgiltiga mål, i alla fall för hans del. Han har äntligen kommit till Paris! Där var det väldigt viktigt att han skulle presenteras vid alla hov och skaffa kontakter, eftersom att Paris vid den tiden var ett centrum för mode, konst, societet m.m.
Fersen träffade Marie-Antoinette för första gången den 17:e januari 1774. Men ingenting mer hände under kvällen. Sedan den 30:e januari är det en maskeradbal i Versailles spegelsal. Så Fersen minglar med folket sedan fastnar han vid en kvinna som han talar väldigt mycket med under kvällen. Först vet han inte vem det är han talar med. Sedan ropar en tjänsteflicka efter drottningen och kvinnan som Fersen talar med svarar. Han hade pratat med drottningen hela tiden. Sedan försvinner drottningen. De möts inte förrän två veckor senare. De umgås men sedan måste Fersen olyckligt nog, fortsätta sin utbildningsresa och fortsätter till London.
Han tycker inte alls om London, det är märkligt, kvinnorna är fula och han vantrivs. Men så småningom börjar han tycka mer och mer om England, det blir mer positivt. På kvällarna tar han det ganska lugnt till skillnad från Paris då han festade väldigt mycket. Vid juli, 1774 är han tillslut hemma igen. Han har varit borta i fyra års tid och har då blivit 19 år.
Han hamnar vid Gustav den III:s hov och där talades och skrevs det bara på franska. För Fersen gick det väldigt bra, men för konungen själv gick det inte alls bra.
Sedan blir Axel kapten i armén samtidigt som hans lillebror Fabian blir fänrik vid livgardet.
Han deltar i föreställningar där hans mest kända roll är ”mannen som förevisar de vilda djuren” i ”Marknaden i S:t Germain”. Huvudorsaken till att han deltar är att prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta har skrivit en av pjäserna. De dras till varandra och inleder ett förhållande. Hedvig Elisabeth Charlotta var tyvärr redan gift med en man vid namn hertig Karl, men på denna tid snarare uppmuntrade man än förhindrade att detta hände. Men det hände ingenting mer och Fersen packar sina väskor och reser återigen iväg till London, denna gång på friarstråt, och som vanligt ligger dagboken i bagaget.
Den 27:e maj år 1778 är han framme. Han är 22 år gammal, äldste son i en av Sveriges finaste och förnämsta familjer, han är lång och vacker, han är löjtnant och gardeskapten, han talar fem språk flytande, han behärskar alla modedanser, han har personlig kontakt med kungar och drottningar över hela Europa och han är dessutom på friarståt… han får korgen. Catherine Leijel nekar hans frieri.
I samma veva blir det krig mellan Frankrike och England och Axel är löjtnant och drar med ut i kriget på Frankrikes sida. I väntan på pengar till resor, utrustning m.m. reser han till Paris.
Den 21:a augusti är han framme i den stad han längtat så mycket till, den stad han känner att sitt hjärta hör hemma.

Väl i Paris fortsätter festligheterna precis som förra gången och den 25:e augusti träffar han Marie-Antoinette igen. Även hon är 22 år nu och hon är gravid i 5:e månaden. I ett brev till Axels far står det såhär. ”Drottningen, som är den vackraste av alla furstinnor som jag känner, har haft godheten att ofta fråga efter mig”.
Axel och Marie-Antoinette träffas flera dagar i veckan och det skvallrades om att Marie-Antoinette var Axels älskarinna.
Eftersom att Frankrike och England hade varit bittra fiender under många hundra år så var Frankrike emot allt som engelsmännen hade sig för. Därför hade Frankrike beslutat att hjälpa amerikanarna i sin revolution. Detta var även ett smidigt sätt för Axel att komma bort från skvallret som hade blivit mer och mer påfrestande.
Så Axel reste till Normandie där fransmännen inleder en stor militärmanöver. Manövern pågår ett par veckor, sedan reser han till Paris igen.
Den 19:e december 1778 skjuts 21 skott med kanoner för att Marie-Antoinette fött sitt barn. 21 skott för en flicka – inte 100 som för en tronarvinge. Dotterns namn blir Marie-Thérèse och Fersen och Marie-Antoinette börjar umgås igen. Deras umgänge börjar väcka mer beaktande och det skvallras om att de är ett hemligt par. Skvallret blir så påtagande och påfrestande att det blir en plåga. Fersen som avgudar och dyrkar drottningen vill inte att hennes namn skall nedsvärtas drar sig undan. Sveriges ambassadör skrev såhär, den 10:e april, i ett brev till Gustav III:
”Jag vill anförtro ers Majestät att unge herr Fersen har varit så väl sedd hos Drottningen att detta har givit upphov till skvaller. Jag tillstår att inte ens jag kan vägra tro att hon hade någon känsla för honom att jag ska kunna betvivla det. Unge herr Fersen har uppträtt mycket hedervärt med sin blyghet och reservation, och framförallt med sitt beslut att åka till Amerika. Drottningen kunde ej hålla sina ögon ifrån honom de sista dagarna och när hon såg på honom fylldes de med tårar. Då detta är en unik chans för Fersen att komma undan med sin heder i behåll.”
Amerikanska frihetskriget återupptas och Fersen ger sig av igen. Hans militära verksamhet kan ta sin början.
Den 23:e juni 1783 kommer han äntligen tillbaka till Paris igen, han har varit borta i över fyra år. Han kommer tillbaka som en överste och denna gång vill han verkligen stanna i Paris hos sin älskade drottning. Så han skaffar sig ett regemente nära slottet Versailles. Drottningen föder ett till barn, denna gång en son. Hur nära Fersen och Marie-Antoinne kommer varandra vet ingen med allra största säkerhet. En del säger att de bara var goda vänner samtidigt som andra säger att Marie-Antoinette var Fersens älskarinna, och att sonen som Marie-Antoinette fick år 1783 egentligen var Fersens son. Om man nu skall tro på detta går att diskutera.
På hösten samma år, när han väl kommit tillrätta, kallas han bort igen. Gustav III vill ut på en Europa-resa och beordrar Fersen att han skall sluta sig till uppvaktningen.
De möts i oktober då kungens följe anlänt till Erlangen i Bayern. Kungen reser som ”greven av Haaga”, för att göra resan så anspråkslös som möjligt.
Den del som Fersen följer med på tar nio månader, och den går via München och Innsbruck till Verona, där bjuder italienarna på vilddjursfäktning. Under hela resan skriver Fersen regelbundet till Marie-Antoinette, men breven skickas till en tjänsteflicka vid namn Joséphine för att skvallret inte skall sättas igång igen. Under 1783 sänder Marie-Antoinette åtta brev, och under 1784 hela trettiofyra stycken.
När kungen och hans följe kommer till Neapel blir det problem. De segrande rebellerna i Amerika har delat ut den unga nationens första orden, Cincinnatiorden, till ledarna och de högsta officerarna i frihetskriget, här i Neapel når utmärkelsen Axel. Kungen blir obeskrivligt upprörd. Skall Axel ta emot en utmärkelse av rebeller, revoltörer som rest sig mot sin kung?! Gustav III förklarar att det bara är krönta huvudens rätt att dela ut ordnar. Fersen skulle ställa sig lågt i kurs hos kungen om han bär Cincinnatiorden. Han avslutar med en lång ramsa om alla republiker.
Fersen som blir otroligt smickrad över bemärkelsen svarar att franska kungen har accepterat den, alla de franska överstarna och generalerna har fått den, skulle han, Axel von Fersen, vara den enda som inta bär den? Gustav III ger inte vika och Fersen föreslår inte kompromiss, han bär den inte i närheten av kungen. Det accepterar Gustav.
Det är här som Fersen gör det som han kommer reprisera under hela sitt liv i personliga krissituationer… han söker tröst hos en kvinna. Han möter Elizabeth Foster, dotter till hertigen av Bristol. Han talar om för Fersen hur olycklig hon är i sitt äktenskap, Axel är prompt villig att trösta henne. De finner varandra komplett. Sedan reser Fersen vidare och glömmer bort Elizabeth.
Sedan anländer de till Paris och Gustav anländer till Versailles helt utan förvarning, och kungen är ute på jakt, som han ofta var. Ludvig kommer hem och finner inte sina tjänare och klär sig själv, detta är inte så vanligt, vilket uppenbarar sig då han möter Gustav med rocken på sned och skor av olika färg.
Gustav vilar aldrig när han är på resa, det är ständigt fester och liknande. I ett brev till sin far skriver Fersen: ”Vi drunknar i fester, nöjen och förströelser av olika slag. Vi är ständigt upptagna och rastlöst pressade. Vi har aldrig tid att göra vad vi tänkt oss. Denna dårskap behagar i hög grad Greven av Haaga, men det tröttar ut mig. Vi avstår hellre från att dricka, äta och sova än från att bevista en teaterföreställning från början till slut – det är rena raseriet.”
De fortsätter resa och den andra augusti 1784 stiger de i land ute i Stockholms trädgård. Fersen gör halt i Sverige hela vintern 1784 och våren 1785. Under tiden brevväxlar han friskt med Elizabeth som han mötte i Neapel, Florence Cowper och Marie-Antoinette, fortfarande med mellanhanden Joséphine.
Mot våren 1785 gör Axel sig resklar igen. Han måste åter till sitt regemente i Paris. Den 18:e april bär det av.

I början av maj 1785 är Axel framme i Paris igen, och ingenting är sig likt. Den kungliga familjen och i synnerhet Marie-Antoinettes popularitet är i farozonen. Fersen reser ofta mellan sitt regemente och Versailles, han och drottningen träffas ofta. Den enda person som egentligen får veta vad han gör och känner är hans syster, Sophie som finns hemma i Sverige. I ett brev stod det såhär:
”Jag har börjat känna mig något lyckligare, ty då och då kan jag sammanträffa med min väninna alldeles utan förbehållsamhet hos henne, och detta är henne litet till tröst i all hennes olycka. Stackars kvinna! Hon är en ängel av godhet, hjältemodig i all sin känslighet. Aldrig har jag blivit så älskad. Hon har varit mycket glad över alla hälsningar du sänt henne och ber mig att säga dig, att hon är djupt rörd över dem. Hon skulle vara så lycklig över att få se dig. Hon hoppas att, om våra planer går i lås, du kommer hit, och denna tanke gör henne så glad. Kanske är det en dröm som kan förverkligas.”

Marie-Antoinette blir gravid igen, för fjärde gången. Denna gång blir det en flicka som döps till Sophie, efter Axels syster.
På sommaren 1786 tvingas Fersen göra en affärsresa till London och Stockholm, han stannar där över vintern.
I slutet av april 1787 far Fersen med hög fart till Versailles. Han har ett brådskande brev från Gustav III till Luvig XVI. Den politiska situationen i Frankrike har blivit mer och mer intensiv, den ekonomiska krisen är akut och kungen förlorar nästen helt sitt anseende. Marie-Antoinettes barn blir sjuka och Drottningen själv mår inte heller bra. Ju mer isolerad drottningen blir och ju fler problem hon får, desto fastare står Fersen vid hennes sida. I denna oroliga tid kallas Fersen bort igen.
Gustav III har blivit mer och mer impopulär i hemlandet. Ett krig har brutit ut mellan Ryssland och Turkiet och Gustav III sänder ut svenska soldater utklädda till kosacker. Kriget är fruktansvärt illa förberett, militärt, politiskt, ekonomiskt och inte minst av allt, propagandamässigt. Fersen strider vid Hogland i Finska viken. Fersen rapporterar hem att de får sova på bara marken, de har inte ens filtar. Sedan när kriget är slut skickas Fersen med ett brev till Marie-Antoinette och Luvig XVI från Gustav III. Han stannar inte längre än nödvändigt i Sverige och reser till Paris igen.

Denna gång då Fersen anländer vet han inte att detta är sista gången han gör en resa till det Paris som han lärt känna.
I Versailles var ingenting som det brukade vara. I ett brev till sin fader skriver Axel såhär:
”Allas sinnen är i jäsning, man talar inte om annat än en ny författning… Det är en verklig mani, varenda en är lagstiftare och kan ej tala om annat än framåtskridande, lakejerna i antichamrerna sysselsätter sig med att läsa de broschyrer som kommit ut – tio till tolv om dagen, jag förstår inte hur tryckpressarna hinner med. Här är vintern hård, ingen säd att tillgå och kvarnarna kan inte mala på grund av vattenbristen, det har inte regnat sedan i augusti.”
I sina brev till sin syster skriver han om sin oro för drottningen och den kungliga familjen. Ju närmre katastrofen kommer, desto mer förs de samman.
Mitt i denna kris upplever Axel sin lyckligaste tid, han skriver själv så flera gånger i sin dagbok. Perioden 1788-1791 var hans bästa och lyckligaste år.
Han är med drottningen och upplever de sista promenaderna i Trianons park, de korta stunderna i bersåerna i Versailles, i de små bondstugorna.
Den sjätte oktober tränger demonstranter in i slottet. De har yxor och lansar. De dräper vakterna och deras huvuden träs på pikar, under hela uppsåtet ropar de: ”Kungen till Paris!” Sedan försvinner de och lämnar kungen och drottningen ifred. Kungen återvänder aldrig mer till Versailles.

Drottningen och kungen är välbevakade i det slott där de befinner sig. Men de är bevakade dygnet runt. De inser att de måste fly. Det är ett väldigt riskabelt företag, men det måste ske. Hur skall de kunna ta sig ut ur det välbevakade slottet och sedan ut genom det fientliga Paris? De tänker göra ett försök…

Fersen arbetar dag och natt med de sista förberedelserna. Från början ville Fersen följa med hela vägen, men Ludvig XVI säger nej. Han vill inte ha med Fersen till slutet. Han får köra ut ur Paris och sedan den farligaste delen, men han måste sedan hoppa ur för att ta sig till slutstationen på egen hand. Fersen gör som han blir tillsagd, men han kommer ångra sig många gånger i framtiden.
Fersen gör sig några dagar senare i ordning, han tar på sig en vanlig kuskrock och stoppar ned två pistoler.
Fersen kör. Om någon stoppar dem är allt som det ska. Här kommer baronessan von Korff med barn, lakej och guvernant. Efter en d...