American Psycho

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den här boken är skriven av den kontroversielle författaren Bret Easton Ellis (1964-). Han har förutom American Psycho, gett ut Inget att förlora, The rules of attraction, Angivarna och nu senast Glamorama. Ellis, som bor i New York, kommer från en relativt förmögen familj och som många andra blev han skickad till en internatskola med ett välfyllt checkhäfte för att sedan klara sig själv. Han fick upp ögonen för att skriva och inte långt efter det skrev han sin första bok, Inget att förlora. Han har en rätt egen stil och den kan vara rätt svår för några men jag gillar den, och dessutom skriver han alltid sina böcker i jagform. Ellis har själv sagt att American Psycho är en självbiografi som berättar hur han mådde under tiden boken skrevs (1987-1990), men han tillägger också att alla mord och tankarna om morden inte tillhör det självbiografiska. Att tillägga är att Ellis skriver mycket beskrivande och man kan nästan se vad man läser. Den här boken är rätt så speciell och det är inte det lättaste att sammanfatta boken, men jag ska försöka så gott det går. Boken utspelar sig mellan åren 1987-1990.

Jag heter Patrick Bateman, och är huvudpersonen i boken, jag är en mycket ytlig man. Jag är snygg, välutbildad, rik och… mycket ond, fast det märks inte på ytan. Jag är mycket intelligent, men också väldigt sjuk i huvudet. Jag rör mig i fina kretsar med vänner som är lika ytliga som jag, men långt ifrån lika onda. Vi går på exklusiva och dyra restauranger och klubbar, tränar i privata träningsklubbar, knarkar fint kokain, och köper alltid de dyraste kläderna och alla andra dyra produkter. Exempel på ytligt snack om senaste affärsmodet:

”Hörru Bateman”, säger Craig med en röst som antyder att detta inte är hans första Martini. ”Är det okay att gå i loafers med tofs till affärskostym eller ej? Titta inte på mej som om jag var galen”

Ungefär som det här går snacket mellan hans manliga vänner. Ingen vet om att Patrick egentligen är mycket ond under ytan. Patrick säger ibland saker som borde väcka misstänksamhet, men eftersom snacket brukar vara ytligt tror de att han bara skämtar eller så lyssnar de inte på vad han säger. Exempel är när en man, Luis Carruthers, som fått för sig att Patrick har samma känslor för honom som han har för Patrick, slänger sig efter Patrick i en affär gråtandes av sorg, och då säger Patrick:

”Hör på mig, Luis. Om du inte slutar gråta, din satans patetiska stjärtgosse, kommer jag att skära av dig din förbannade hals. Hör du vad jag säjer? Jag brukar inte varna folk. Så var tacksam för att jag varnar dig”

… En kväll när Patrick är ute och går på gatan, går han förbi en uteliggare med en hund. Patrick får för sig att räcka fram en tiodollarssedel, men utom räckhåll för uteliggaren. Han börjar prata om fördelarna med att ha ett jobb, men uteliggaren säger bara att allt han vill ha är mat eller pengar till mat. Efter en stunds prat blir Patrick lite otålig och tar tillbaka sedeln och stoppar tillbaks den i fickan och tar fram en vass, sågtandad kniv och säger: ”Vet du vilken jävla förlorare du är?” Han tar kniven och kör in den i ögat på uteliggaren och sticker sedan ner honom med kniven och som avslutning innan han går därifrån, bryter han benen av hunden som ylar av smärta…
Det är upptakten till den onda delen av Patrick man får följa i resten av boken fullt med brutala mord på t.ex. ett barn på zoo, men blandat med hans ytliga liv med vännerna också.



Patrick själv tycker inte att det ger något att döda en människa som inte har någon historia, ”Det är så mycket värre att ta livet av någon som har nått sin bästa ålder, som har början till en fullödig historia, make eller maka, ett nätverk av vänner, en karriär, vars död kommer att uppröra mycket fler människor med gränslös förmåga att sörja än ett barns skulle göra…”. Detta är den största orsaken varför Patrick inte dödar fler barn och bara håller sig till människor mellan 20-35, framförallt prostituerade kvinnor som han har sex med innan han dödar dem, en av dem är Christie som är med två gånger i boken innan hon dör.


Mitt ord om boken är att den är bra, jag har väl kanske inte läst så många böcker men den här är rätt så speciell. Den innehåller rätt så mycket humor. Lite roligt är det när Patrick möter Tom Cruise på vägen upp till sin våning i byggnadens hus. De har ett lite udda samtal med varandra som är rätt skojigt. Ett annat roligt inslag är Patty Winters Show på TV, som dyker upp i många kapitel. Det handlar om allt möjligt, t.ex. ”Morgonens ämne på Patty Winters Show handlade om ...