Sexdagarskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför startades kriget?

Vid mitten av 1960-talet gick Israel in i en stilla stående period. Invandrarantalet sjönk och allt fler judar lämnade landet. Utvandrarna blev till och med fler än invandrarna. Israel fick inte längre in lika mycket kapital från utlandet. Det blev stor arbetslöshet och det var ett väldigt problem. Sedan Ben-Gurion lämnade politiken 1963 fanns ingen ledare som alla kunde se upp till och splittring och oenighet spred sig.

Hotet från arabstaterna blev bara större och större. En nationell befrielsefront, al-Fatah, hade grundats av bland annat Yassir Arrafat och skapat en egen armé för gerillakrig och terrorism mot Israel. 1964 tillkom PLO (Palestine Liberation Organization) som inom sig samlade alla palestinska befrielserörelser. Gerillaanfall mot Israel kom nu allt tätare. Med hårda vedergällningsangrepp svarade Israel tillbaka. Under 1967 skärptes läget. Från sina baser i Syrien började den palestinska gerillan beskjuta Israeliska samhällen. Då började Israel förbereda ett motanfall. För att hjälpa Syrien förde Egypten fram trupper genom Sinai mot gränsen till Israel. I egyptisk radio höll president Nasser hotfulla tal. Han uppmanade FN att dra tillbaka de styrkor som vakade över freden vid gränsen. Dessutom blockerade han Israels enda hamn i söder, Eilat vi röda havet. Kriget verkade nu oundvikligt.

Vatten var också en av de många anledningarna till sexdagarskriget 1967. Några år tidigare hade Jordanien och Syrien börjat bygga dammar som skulle leda av vatten från tillflödet till Jordanfloden. Meningen med detta var att därigenom kraftigt minska Israels vattentillförsel. Detta ledde till att Israel vid ett flertal tillfällen bombade dammbygget. Ariel Sharon, som varit Israels försvarsminister och nu är oppositionsledare i Israel säger så här: "Folk i allmänhet tror att sexdagarskriget startade 5 juni, 1967, vilket är det officiella datumet men i verkligheten startade kriget två och ett halvt år tidigare när Israel bestämde sig för att ingripa mot avledandet av Jordanflodens vatten".

Vattnet var inte den enda orsaken till att kriget bröt ut. Det var också ett stort missförstånd inblandat. Det var dåvarande Sovjetunionen som spred ett falskt rykte om att Israel skulle ha mobiliserat sig vid den Syriska gränsen. Detta rykte uppstod när Israel planerade sin årliga militärparad för att fira självständighetsdagen, ” Jom Hatsmaot”

I april 1967 skulle ”Jom Hatsmaot”, självständighetsdagen firas i de västra judiska Jerusalem. För att inte bli anklagade för fientliga avsikter så bestämde den Israeliska militären att de skulle lämna de tyngre krigsvapnen i kasernerna, som tex.stridsvagnar och andra tunga vapnen. På paraden visades bara infanteri och jeepar med lite lättare vapnen upp. Det var därför en Sovjetisk diplomat genast spred det falska ryktet om att Israel skulle ha grupperat alla sina tyngre vapen mot den Syriska gränsen och att det var därför de vapnen inte var medverkande i paraden

När Egyptens dåvarande president Gamal Abdel Nasser fick reda på det falska ryktet kunde han inget annat än att tro på det. För att få bort en del av det påstådda trycket på Syrien, utförde han åtgärder som istället ledde till upptrappning. Han började med att stänga av Tiransundet så att all oljetransport och handelsförbindelser upphörde. Detta ledde till väldiga sympatidemonstrationer i hela arabvärlden och president Gamal Abdel Nasser kallades Al-Rais, ”Ledaren”. Många kände att de tryggt kunde lägga sina öden i president Nassers händer. Chocken blev därför desto större över vad som senare hände.

Menade president Nasser verkligen allvar när han stängde sundet? Enligt internationell rätt var detta en krigsförklaring. Skulle detta leda till ett krig eller skulle det kunna gå att finna en fredlig lösning?

Nu blandade sig även USA in i konflikten och det diskuterades vilt om hur man skulle kunna pröva om president Nasser verkligen menade allvar. USA: s dåvarande president Lyndon Johnson kom med ett förslag om att Israel kunde sända några fartyg på led uppför sundet för att se om de skulle bli beskjutna. Israel var villiga att försöka med förslaget kom av sig och försöket blev inte av.

Hur inleddes kriget?

På morgonen måndagen den 5 juni 1967 lyckades de Israeliska flygvapnet slå ut först det Egyptiska och senare den Syriska och de Jordanska flygvapnet. Planen var utrustade med extratankar och kunde därför flyga i en vid båge. Egyptierna hann inte få upp mer än bara några stycken plan i luften och efter 45 minuter hade Israelerna nått sitt mål. I en enda raid slog de ut hela det egyptiska flygvapnet. Utan hot från luften kunde Israel sätta in sina markstridskrafter. Genom en bedömning, som visade sig vara taktiskt korrekt, gav man den södra fronten företräde att gå över den norra syriska fronten. Israel hade visserligen inte så många soldater som fienderna Egypten, Syrien och Jordanien men var överlägsna när det gällde utrustning, utbildning och stridsmoral.

I norr fick de Israeliska samhällena ta mycket stryk och många städer jämnades med marken av det syriska artilleriet. Armén gjorde först klart jobbet med egypterna. Jordanien började under tiden beskjuta Tel Avivs förstäder, samtidigt inleddes operationer mot västra Jerusalem. Efter tre dagar hade israelerna praktiskt taget nått sina mål i Sinai och var framme vid Suezkanalen. Nu kunde trupper flyttas över till Jerusalem. Eftersom den syriska fronten stod sist i tur, besegrades Syrien den sjätte dagen.

Detta krig är känt över hela världen för dess blixtsnabba anfall. På bara sex dagar besegrade Israel tre olika länder!


Vilka konsekvenser fick sexdagarskriget?

Förödelserna blev många för de tusentals av oskyldiga människor som ofrivilligt rycktes med av detta påhittade missförstånd. Som jag nämnde innan så drabbades många Israeliska byar och småbyar av kriget. Vissa av dem blev totalt jämnade med marken och tusentals människor dog eller blev utan hem.

Motsättningarna fortsatte mellan Egypten och Israel även efter krigsslutet. Tusentals Israeler och Egyptier dödades i sammanstötningar under de kommande tre åren. Detta skedde vid gränsen mellan de två länderna och det kom att kallas ”Utnötningskriget”.

Israel stod nu med de erövrade områdena. Egypten hade förlorat Gaza och Sinaihalvön, Syrien var tvungen att avstå Golanområdet och Jordanien förlorade hela Västbanken och Jerusalems östra stadsdelar. Med yta som var tre gånger så stor som den Israel hade haft före kriget blev kvar i Israels händer under militär styre i väntan på ett fredsavtal. Det var viktigt för Israel var att kunna behålla de vunna delarna av gamla Jerusalem med Klagomuren och Tempelklippan. Det föddes dock en seriös förhoppning om att kunna byta land mot en genuin fred. Detta hopp gick i spillror på grund av den så kallade Khartoun-resolutionen i slutet av augusti 1967 vilket innebar:

• Nej till erkännande av Israel
• Nej till fred
• Nej till förhandling.

Vi lever med följderna av Khartoum-resolutionen än idag. Hösten 1973 inleddes ytterligare ett revanschkrig mot Israel och först flera år senare kunde det slutas fred mellan Israel å ena sidan och Egypten respektive Jordanien på den andra sidan. Egypten och Jordanien insåg att det blev för dyrt att föra krig. De gamla stridsområdena vid Sinais kuster har förvandlats till attraktiva turistparadiser av Egypten. Jordanien har glädje av sitt industriella samarbete med Israel och sina antika sevärdheter.


Finns det någon möjlighet till fred i Mellanöstern?

Att finna fred i hela mellanöstern är givetvis en dröm för nästan alla men det kommer att bli svårt. Först måste man förena de länder som har de största konflikterna. Som till exempel: Israel, Palestina, Egypten, Jordanien och Syrien med flera.

Om man ser på det nu har ju Egypten och Jordanien funnit en väg till en viss fred mellan Israel på ett relativt positivt sätt och man kan konstatera att alla konsekvenser inte bara har varit negativa.

Om man tittar på fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, så finns naturligtvis möjligheten att ett fredsavtal undertecknas mellan länderna. Den intressanta frågan är snarare om signaturerna på ett fredspapper i praktiken verkligen innebär fred.
Israelerna förlorade tron på att palestinierna ville ha fred eftersom terrorn fortsatte. Israel hade i omgångar lämnat tillbaka territorium, men hade bara fått ännu mer våld tillbaka.
Det ligger i allas intresse att idag skapa de förutsättningar som krävs för att nå den fred som också är en fred i praktiken.

Me...