Sexdagarskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakrund
Efter Suezkrisen hade FNs fredsbevarande styrkor, UNEF, utplacerats vid gränsen mellan Israel och Egypten samt vid Tiransundet. Israeliska fartyg kunde utan problem ta sig uppför Röda havet. Men Egypten vägrade att låta israeliska fartyg pasera genom Suezkanalen, vilket Egypten hade rätt att göra.
När ett danskt skepp, ”Inge Toft” 1959 försökte passera genom kanalen till Eliat stoppades det och besättningen arresterades.
På hösten 1959 beslutade Israel att pumpa vatten ur Jordanfloden. När Förenade Arabrepublikens regering diskuterade frågan på hösten 1959 ville de syriska ledamöterna att man som motdrag åter skulle spärra Tiransundet.
Nasser vägrade men dom var väl medvetna om att man inte hade möjlighet att klara ett krig i full skala.
Istället började även Syrien och Libanon att avleda vattenflödet till Israel från Jordanflodens huvudkälla för sina jordbruk. Vid det arabiska toppmöte som hölls i Kairo 13-17 januari 1964 beslutads dock att inte använda militärmakt för att stoppa Israel från att ta vatten från Jordanfloden.

Syrien hade haft flera militärkupper i början av 1960-talet. Den 23 februari 1966 genomförde en grupp yngre officerare tillhöriga Baathpartiet en kupp. Den nya regimen förespråkade militärt anfall för att utplåna Israel och för att sprida den arabiska socialismen.
Vid det syrisk-jordanska-israeliska gränsområdet var läget oroligt. FN hade sänt dit en övervakningsgrupp, ”United Nations Truce Supervision Organization, för att vaka över den demilitariserade zonen.
Vid gränsen mellan Syrien och Israel fortsatte incidenterna. Israel bombade en pumpstation vid floden Banyas i Syrien 1966.
Efter flera anfall in i Israel av al-Tatah anföll en israelisk armébrigad den jordanska staden Sammu. 1967 skärptes situationen ytterligare när skottlossning utbröt mellan Syrien och Israel vid den demilitatariserade zonen. Det israeliska flygvapnet sköt ned sex syriska stridsflygplan och flög sedan ett ärevarv över Syriens huvudstad Damaskus.



Kriget
Klockan 08.45 den 5 juni började Israel bomba Egyptens flygfält. En del plan anföll från väster, andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstördes 286 av Egyptens 340 stridsberedda flygplan. Den Egyptiska generalstaben var oförberedd på attacken och omfattningen av förstörelsen stod inte klar genast. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen fick Nasser veta att det egyptiska flygvapnet var näst intill utraderat och militärhögkvarteret skyllde på att brittiska och amerikanska stridsflygplan hade deltagit i anfallet.
Egypten hade sammanlagt 180 000 man i sin armé men 50 000 var stationerade i Yemen.
Den israeliska armén hade sammanlagt 260 000 man och anföll först i norr längs kustvägen. Israel hade ungefär lika många stridsvagnar men dess brittiska ”Centurion-stridsvagnar” kunde skjuta på längre avstånd och bryta igenom tjockare pansar.
Genom sitt luftherravälde kunde israelerna snabbt inleda bombningen av de egyptiska ställningarna. Efter den första dagens strider hade den egyptiska sjunde divisionen nästan utplånats i strider vid Rafah.

Klockan 06.00 den 6 juni beordrade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer ett allmänt tillbakadragande från Sinai till Suezkanalens västra bank. När Nasser fick höra det tog han sig till arméhögkvarteret och gav kontraorder.
De egyptiska styrkorna hade dåligt samband med högkvarteret samtidigt som det israeliska flygvapnet anföll.
Eshkol hade via FN skickat ett medelande till Jordaniens kung där han varnade Jordanien för att gå med i kriget. Oavsett vad kungen själv ville var det dock knappast politiskt möjligt för honom att ställa sig utanför.
Jordanien gick med i kriget och började med att skjuta artilleri mot västra Jerusalem och flygvapnet anföll Netanya i Israel. Det israeliska flygvapnet anföll den 5 juni flygfält i Jordanien, Syrien och Irak och Jordaniens sammanlagt 24 stridsflygplan förstördes.
När säkerhetsrådet sammanträdde den 5 juni krävde Sovjetunionen omedelbart eldupphör och att de israeliska styrkorna skulle dras tillbaka. USA och Storbritannien ville ha eldupphör men utan krav på tillbakadragande.

På morgonen den 6 juni hade israelerna erövrat Jenin och delar av östra Jerusalem samtidigt som de egyptiska styrkorna hade blivit illa åtagna när de retirerade genom Mitlapasset på Sinaihalvön.
När säkerhetsrådet återigen möttes hade Sovjet släppt kravet på israeliskt tillbakadragande och säkerhetsrådet kunde enas om krav på omedelbart eldupphör. Men striderna fortsatte och den 7 juni hade Israel erövrat hela Västbanken och tagit sig fram till Jordanfloden.
Den 8 juni godkände Jordanien och Egypten om eldupphör. Men 8 och 9 juni bombade israelerna Golanhöjderna men efter hårda strider drog de sig de syriska styrkorna österut på morgonen 10 juni. När då Israel hade Golan i deras händer så godkände även dom eldupphör den 10 juni klockan 16.30.

Konsekvenser
Massor av människor drabbades av kriget och även många Israeliska byar. Vissa blev totalt jämnade med marken och tusentals människor dog eller blev utan hem.
Motsättningarna fortsatte mellan Egypten och Israel även efter krigsslutet. Tusentals Israeler och Egyptier dödades i sammanstötningar under de kommande tre åren. Detta skedde vid gränsen mellan de två länderna och det kom att kallas ”Utnötningskriget”.
Israel stod nu med de erövrade områdena. Egypten hade förlorat Gaza och Sinaihalvön, Syrien var tvungen att avstå Golanområdet och Jordanien förlorade hela Västbanken och Jerusaléms östra stadsdelar. Med yta som var tre gånger så stor som den Israel hade haft före kriget blev kvar i Israels händer under militärt styre i väntan på ett fredsavtal.
Det föddes en seriös förhoppning om att kunna byta land mot en genuin...