På västfronten intet nytt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken är skriven i ”jagform” men är ingen självbiografi fast författaren har såklart tagit med sina egna erfarenheter. Dock stred bara E.M Remarque i en månad innan han blev sårad och blev satt på kontorstjänst. En annan intressant sak är att boken förbjöds i Tyskland under naziregimen och klassades som defaitistisk propaganda

1. Bokens tema är (som titeln avslöjar) är första världskriget men jag skulle vilja säga att det finns flera olika teman i boken. Självklart innehåller den spänning, våld och lidande som en krigsroman bör göra men på ett väldigt bra sätt. Kriget är hemskt, smutsigt, blodigt och författaren försöker inte alls att glorifiera kriget eller skryta om heroiska insatser. Den berättar den brutala verkligheten som soldaterna utsattes för varje dag. Speciellt fältsjukhusen är väl beskrivna och man kan nästan känna lukten av var, svett och död. Soldaterna är vanliga unga människor som inte visste vad de gav sig in på när de gick med. Det finns inga egentliga hatkänslor mellan de olika sidorna. ”Bassarna” bara gjorde vad de blir tillsagda och måste kämpa för sina liv. Det var självbevarelsedriften som fick dem att fortsätta. Kanske är fattiga de bästa soldaterna eftersom de alltid måste kämpa för sin existens.

En av de bästa händelserna i boken är när huvudpersonen Paul Beumer är ute för att rekognoscera men tappar bort sig och hamnar i ingenmansland just när fransmännen anfaller de tyska ställningarna. Paul gömmer sig i ett granathål men fransmännen retirerar och helt plötsligt slänger sig en fransman ner i samma hål. Instinkten tar över och Beumer hugger fransmannen i bröstet. Angreppen fortsätter och Paul isoleras i hålet. Det visar sig dock att fransmannen lever men Paul (som drabbats av aningen frontvansinne) börjar desperat försöka rädda honom. Till slut dör mannen och Paul blir förfärad, tar upp mannens plånbok och hittar ett fotografi på fransosens familj. Nu inser Beumer att han just mördat någon som han själv. Den enda skillnad mellan de två var att de stred på olika sidor. Det får honom (och en själv) att verkligen börja tänka.

Men det är också mycket vänskap i boken. Det hör på något sätt ihop tycker jag. Det är tack vare varandra soldaterna kan överleva och de delar minsta matbit och cigarett. Det finns nästan alltid en liten ljusglimt i deras mörka vardag. De har bara varandra och det är bara dem som vet om krigets fasor. Ett bra exempel är när Paul Beumer kommer hem på permission. Hans far tycker kriget är oerhört spännande och han försöker få Paul att berätta om alla stormningar och bombardemang. Pappan förstår inte alls och Beumer får ljuga och säga att han knappt hamnar i strider. Han känner sig inte alls hemma hos sin riktiga familj utan längtar till ”frontfamiljen”. Bokens huvudtema är alltså krig men krig är inte bara kanoner utan så mycket mer vilket boken verkligen visar!


2. Slutet på boken är sorgligt då alla de karaktärer man lärt känna plötsligt dör på hög. Men det var ganska väntat då detta är i krigets slutskede och tyskarna drabbas av enorma förluster. Slutet gör boken ännu mer gripande och fångar en. Detta visste säkert Remarque. Det svider ändå när min personliga favorit Katczinsky dör. Han har fått granatsplitter i benet och Paul får bära honom till fältsjukhuset under kraftig artillerield. På vägen vrickar Paul benet men kämpar sig ändå fram till sjukhuset. När de kommit fram kommer hoppet och glädjen tillbaka till Paul (och mig) men det visar sig då att ”Kat” fått ett minimalt splitter i huvudet och att han dött på vägen. Man får en klump i halsen. T o m huvudpersonen dör och bokens titel kommer därifrån (se citat).

Citat

”Denna bok vill varken vara en anklagelse eller en bekännelse. Den vill endast försöka berätta om en generation som förstördes under kriget – även om den undkom granaterna.”

Författarens kommentar i början av boken. Han lyckas verkligen med att varken bekänna eller anklaga.

”Det är för övrigt komiskt att olyckorna i världen så ofta härleder sig från småvuxna människor,”

Boken skrevs innan Hitler kom till makten men det Remarque skriver stämmer verkligen! Om han bara hade vetat att den största olyckan snart skulle komma…

”Om du jämt och ständigt låter en hund endast äta potatis och du sen håller fram ett köttstycke åt honom, så hugger han i alla fall efter det, därför att det ligger i hans natur. Och om du ger en människa en bit makt, så går det likadant: hon hugger efter det. Det är alldeles naturligt.”

Mycket bra sagt! Vi människor älskar makt och att ha det över andra vilket boken absolut visar (en maktgalen officer som terroriserar soldaterna) och som man känner igen.

”En order har gjort dessa människor till våra fiender; en order skulle kunna förvandla dem till våra vänner.”

Paul om de många ryska krigsfångarna. Det visar att de vanliga soldaterna inte hatade sina motståndare men gjorde vad de var tvungna till. En order från en människa har mördat miljoner andra människor. De enda profitörerna i krig är höjdarna som inte ständigt behöver offra sina liv. Men massorna gör vad dem måste göra för att klara sig. Antingen du eller någon annan.

”Först nu ser jag att du är en människa som jag. Jag har tänkt på dina handgranater, på din bajonett och dina andra vapen; nu ser jag din hustru och ditt ansikte och det har vi gemensamt. Förlåt mig kamrat! Vi inser det för sent. Varför säger man oss inte att ni är lika arma satar som vi, att era mödrar är lika ängsliga som våra, och att vi har lika stor fruktan för döden och dör på samma sätt och känner samma smärtor… hur skulle du kunna vara min fiende? Om vi kastade bort dessa vapen och denna uniform, skulle du kunna vara min broder likaväl som Kat och Albert.”

Återigen ett bevis på hur långt en människa kan gå p g a en enda order. Vi är nog mer lika varandra än vi tror. Alla människor har samma grundtankar men de blev itutade att deras motståndare var känslolösa monster och vad visste man på den tiden? Tyvärr är det lätt att svälja det staten säger och speciellt för människor som inte har det lätt (svaga individer).

”Albert däremot är en tänkare. Han föreslår att varje krigsförklaring ska ha karaktären av en folkfest med entrébiljetter och musik som vid en tjurfäktning. Sedan skulle på arenan de båda ländernas ministrar och generaler, klädda i badbyxor, gå löst på varandra med knölpåkar. Den som blev över hade säkrat segern för sitt land. Det skulle vara mycket enklare och bättre än nu, då folk som inte hade med saken att göra slogs med varandra.”

En...