Pojken som kallades det..

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst romanen Pojken som kallades det. Författaren är Dave Pelzer, romanen ingår i en serie boken som jag har läst är den första boken sen kommer Pojken som inte fanns och den sista Pojken som överlevde. Dave har också skrivit andra böcker Att hjälp sig själv, livets möjligheter (som handlar om hans tonårsliv) och så självhjälp för tonåringar.

Jag vet inte riktigt varför jag valde denna bok, den verkade intressant. Jag trodde att den skulle handla om barnmisshandel och det gjorde den. Jag kände till boken innan för min mamma hade läst den, men jag kände inte till författaren.

Romanens titel är ju Pojken som kallades det. Det är en bra titel tycker jag, det får boken att verka intressant man undrar vaddå ”det”? Titeln stämmer bra med romanens innehåll mamman kallade Dave för ”det”.

Romanens tema är barnmisshandel och självbiografi. Dem motiv som finns i boken är att överleva, hat, alkohol m.m.

Romanens handling är om Dave Pelzer (han som skrivit boken), han blir misshandlad av sin psykiskt sjuk och alkoholiserad mamma. Det handlar om hur han överlever allt våld från henne.

Romanens handling utspelar sig i doms hem och ett ställe dem brukar fara till på sommaren. Tiden som förflyter är nio år. Från när Dave är fyra år tills han är tolv år.

Stephen Joseph (pappan) försörjde sin familj som brandman. Han arbetade mitt inne i San Francisco. Han var ungefär en och åttio lång och vägde 85 kilo. Han hade breda axlar och muskulösa underarmar. Hans tjocka svart ögonbryn matchade hans hår. Catherina Roerva (mamman) var av medellängd och hade ett ganska alldagligt utseende. Dave minns inte vilken färg hon hade på håret eller ögonen. Man får inte veta så mycket om huvudpersonerna. Författaren beskriver dem utifrån. Det är bra med detaljer om personerna men det är ingen direkt djup skildring av personerna.

Hur författaren gör för att få med oss läsare i boken, är att börja med det som egentligen är slutet. Så man vill veta hur allting kunde blir så för Dave. Om hans mamma alltid har varit så eller om hon var annorlunda förut ”Den 5 Mars 1973 i Dale City, Kalifornien – Jag har inte hunnit med så mycket som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick någon middag i går kväll, måste jag se till att jag får något att äta. Hon rusar runt och skriker åt mina bröder. Jag hör hennes hårda fotsteg genom hallen mot köket. Jag sticker återigen ner händerna i det skålhetta sköljvattnet. För sent. Hon upptäcker att jag inte har haft händerna i vattnet. SMACK! Hon slår mig i ansiktet och jag dåsar i golvet.”

En hemsk episod i boken. Hur jag uppfattade denna episod är att hon bara blir värre och värre mot Dave. Jag tycker så synd om honom man vill bara hoppa in i boken och hjälpa honom.
”Någonting verkade vara fel. Väldigt fel! Jag ansträngde mig för att fokusera blicken på henne. Hon höll kniven i högerhanden och hade börja vifta med den. Inte nu heller var jag särskilt rädd. Även detta hade hon gjort tidigare. ”Hennes ögon”, tänkte jag för mig själv. ”Titta på hennes ögon.” Jag gjorde det, och de såg normala ut för att vara hennes – till hälften glasartade. Men mina instinkter sade åt mig att de vara någonting som inte stämde. Jag trodde inte att hon skulle slå mig, men jag började ändå bli spänd i kroppen. Medan jag stålsatte mig alltmer såg jag vad det var som var fel. Delvis beroende på Russells gungande rörelser och delvis på grund av hur hon rörde armen och handen med kniven hade hela hennes kropp börjat svaja fram och tillbaka. För ett kort ögonblick trodde jag att hon skulle falla i golvet. Hon försökte återfå balansen och fräste åt Russell att släppa hennes ben medan hon fortsatte att skrika åt mig. Vid det laget såg hennes överkropp ut som en gungstol som var nära att slå runt. Jag struntade i hennes tomma hotelser och föreställde mig att den gamla fyllkajan skulle falla platt på ansiktet. Jag riktade all min uppmärksamhet mot hennes ansikte. I ögonvrån såg jag ett suddigt föremål flyga från hennes hand. En kraftig smärta strålade just ovanför magen. Jag försökte stå upp men benen vek sig på mig och allt blev svart.”

Jag har inte märkt att författaren använder sig av några symboler eller allegorier.

Jag tror att författaren vill dela med sig av sina händelser med folk, så att alla förstår att alla inte har det lika bra hemma. Det budskap som finns är att alla barn har det inte lika bra hemma. Det som författare vill göra oss uppmärksamma på är att om man kämpar kan man överleva allt och att man är inte ensam i världen att vara misshandlad. Jag håller helt med författaren.

Jag tycker det är en bra roman, lite hemsk bara. Det värsta är ju att allt i boken är sant. Jag vet inte varför jag tycker som jag gör egentligen. Dom som jag skulle rekommendera att läsa boken är lite äldre barn 16 och uppåt. Eftersom boken är hemsk med allt mamman gör mot Dave och allt är sant. Boken var lätt att läsa, jättesvår att lägga ifrån sig, eftersom man vill ju veta hur allt sluta för Dave. Jag vet inte varför jag uppfattade den som jag gör.

Jag har nog förändras av att läsa denna bok. Det jag har lärt mig är att alla barn inte har det lika bra. Det är som när man klagar så mycket på sina föräldrar för att man inte fick den där godis påsen på affären, då kan man ju tänka på att alla barn har det ju inte lika bra som mig. Jag borde nog inte klaga så mycket på dem bara för en godis påse. Människor kan lätt förändras när alkohol är med i bilden som i boken. Jag tror nog inte min fantasi eller mitt humör har påverkas. Min inställning till böcker har nog förändras. Jag funderar på att läsa dem andra böckerna i serien.