Livet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Henning Mankell har skrivit ett antal uppmärksammade böcker, bland annat Comédia Infantil som fått diverse olika priser. Boken handlar om ett 10-årigt gatubarn vid namn Nelio. Henning Mankell bor i Moçambique där fattigdomen är väldigt stor och det är kanske därifrån som idén till Comédia Infantil tog form. Genom denna bok har Mankell fångat läsaren genom sitt målande språk, Nelios personlighet, tankar, handlingar och vänskapen till de andra i flocken.

I nio nätter berättar Nelio sitt livs historia för bagaren José Antonio Maria Vaz uppe på ett hustak i en Afrikansk hamnstad. Nelio är skjuten i bröstet och hans liv rinner sakta ut. Trots det kommer det stora ord från en liten pojke. Såhär förklarar Nelio den värld han lever i.

”Nelio bläddrade bland de smutsiga kartbladen och tänkte att han levde i en ond värld. Varifrån skulle människorna få kraft och glädje nog att stå emot? Han levde i en värld där banditer brände byar, där människor var på ständig flykt, där vägarna var kantade med alla de döda och alla de söndersprängda, sönderbrända vraken av bilar och bussar och vagnar. Han levde i en värld där de döda inte fick lov att vara döda. De jagades upp ur sina gravar eller ut ur sina träd, de var på flykt på samma sätt som de som fortfarande levde. Och de levande, de var så fattiga att de tvingades sända ut sina barn att leva som råttor på gatorna. Men råttorna hade det bättre, för råttorna hade ändå sin päls när nätterna blev kalla.”


Vad är det vi lever för?

Efter det enorma och känslomässiga som hände den 26 december 2004 rubbades vår vardag och vi blev alla påminda om att livet väldigt snabbt kan tas ifrån oss och våra anhöriga. På olika sätt försöker vi nu läka våra sår. En del vänder sig till en religon. Människor har alltid tagit flykten till de större makterna när det är någonting vi inte förstår och det största mysteriet av alla måste ju vara: Vad händer efter döden? Vi strävar efter att göra de högre makterna till lags och förstå dem men å andra sidan kan man tänka att Guden inte är mycket till en Gud om en liten människa kan förstå honom. Men ska man då tro på något man inte förstår? När vi ser upp mot himlen en stjärnklar natt, slår det oss hur oändligt stor den är och kanske ens problem inte är så stora trots allt. I gryningen, dagen efter att Neilo kommit till staden, beger han sig in i gränderna. Han inser snart att han tillhör de som lever för att överleva. Det finns så mycket fattiga och trasiga barn i världen som lever, just för att överleva.

På ett sätt tror jag att vi lever för drömmen/hoppet och kärleken. Drömmen och hoppet om en rik och lycklig framtid, att få vara någon och kärleken till de som står oss närmast. För att ta ett exempel. En person som hela tiden har jobb, blir rådfrågad och är omgiven av vänner är rik. Varför? Jo, han är någon som behövs, en viktig person, som blir tillfrågad och uppmärksammad. Han har ett syfte med sitt liv. En annan person jobbar som gatusoppare vilket kan ses som ett evighetsjobb och inte får han mycket betalt. Det är inte många av oss som går fram och pratar med en gatusoppare så ofta är han ensam på dagarna. Samma sak för den som är arbetslös. Medan alla andra är på jobbet så sitter han hemma i tystnaden och ensamheten. Det kan leda till depression och allt man ser framför sig är en glädjelös framtid och kanske man känner sig misslyckad. Vännerna pratar om hur arbetsdagen varit och själv sitter man där tyst. Motsatsen till detta är storhetsvansinne. Man blir för viktig och kan välja mellen dem som behöver ens hjälp och utnyttja dem. I båda fallen gäller det att ha bevarat sina trogna och riktiga vänner. För den som känner sig tung till sinnes kan ett telefonsamtal betyda guld. Att veta att det finns en person i andra änden som brys sig. För den som svävat iväg för långt, behövs en riktig vän som tar ner en på jorden igen. Människan är ett flockdjur och alla vill vi stå i rampljuset, tyvärr finns det inte en scen för alla.


Hur skiljer sig Nelios liv från mitt?

”Under sina vandringar i staden hade han också kommit till de kvarter där allt var mycket stilla, där gatorna inte var fulla med soppor och hål. Stora vita hus, utan sprickor, låg inbäddade i vidsträckta trädgårdar, dolda bakom höga gallerstaket. Också där fanns barn, i samma ålder som han själv. Men han upptäckte snart att de inte såg honom, deras ögon såg rakt igenom honom. Det var bland de andra, de som liksom han själv levde för att överleva, som han hörde hemma.”

Detta fick mig att tänka till. Och visst är jag ett av dessa vita barn, många av oss är nog det. Då och då, men väldigt sällan ger jag några kronor till en tiggare på tunelbanan. Ibland ser jag inte ens på dem, utan ägnar mig åt den ”jätteintressanta” tidningen. Visst kan jag långtifrån hjälpa alla hemlösa och fattiga människor. Om man tänker på vad man gör för sin lön eller månadspeng under månaden och vad de pengarna skulle kunna göra för en fattig känner jag mig överflödig men för att leva och passa in i dagens samhälle är pengar ett måste.

Nelio och jag lever på var sin sida om den stora sprickan. På min sida finns ett varmt hem, föräldrar som går till jobbet och tjänar pengar, mat i kylskåpet, flera uppsättningar kläder, en säng att sova i och en del överflödiga prylar som kanske människorna på andra sidan aldrig sett. På Nelios sida finns hungriga, tandlösa människor i trasiga kläder, de letar efter mat i soptunnor, flockar av hem- och föräldralösa barn driver omkring på gatorna, misshandlade människor och barn som bara försvinner men ingen frågar heller efter dem. På min sida finns ett varmt och välkomnande hem där man äter sig mätt varje dag, sover i en säng och under samma tak bor kanske de två världefullaste personerna i ditt liv, mamma och pappa. Om jag behöver hjälp med någonting kan jag alltid gå till dem och de försöker alltid hjälpa mig på alla sätt. Jag är viktig för dem. Nelio har ingen familj och än mindre pengar. Självklart är Cosmos gäng som en familj för honom men ändå inte. Nelio får oftast gå hungrig, han måste tigga och blir ofta ivägschasad. Nelios fristad är den stora statyn men allt han har att sova på är statyns hårda botten. Det som jag däremot inte har är Nelios visdom och förmåga att dra slutsatser och påverka människor. Trots att han bara är ett smutsigt gatubarn är det många som känner till hans namn och söker sig till honom för att be om hjälp och få råd och kanske är det viktigare än mat och prylar i överflöd? Slutligen skulle jag vilja säga att ju värre man har det desto mer uppskattar man saker och...