Grottbjörnens folk

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om mitt arbete:
Mitt arbete är gjort med en metod som kallas Pestmetoden. Alla fakta är hämtade ur kapitel 2 och 7 i boken ”Grottbjörnens folk” av Jean M Auel. Jag har också fått fakta från filmen ”Grottbjörnens folk” som är baserad på den första boken om urtidsmänniskorna.

Politiskt liv

Inom klanen hade man mycket stränga regler. Vem som helst fick inte göra vad som helst. När man var på vandring gick man i en speciell ordning. Längst fram gick en så kallad förtrupp. De var beredda om det skulle dyka upp någon fara. Efter förtruppen kom de äldre, de yngre gick sist. Det mesta av packningen bars av kvinnorna, de fick också bära på de små barnen. Barnen bar man i ett läderband som man hade runt höften. Resten av packningen bar man i skinnpåsar och korgar som man flätat av vass. Det var också kvinnornas uppgift att samla ätbara växter. Man försökte att komma ihåg vilka ställen det fanns mycket mat på till nästa gång. Varje klan hade en ledare. Ledaren hade utsetts under våldsamma strider som männen utförde. Den starkaste blev ledare. Man visade mycket stor respekt för sin ledare, eftersom han var av en högre rang och den som bestämde. I klanen fanns det också en medicinkvinna. Hon kunde mycket om örter och försökte bota de sjuka klanmedlemmarna. Man hade också en Mog-ur. Det var lite som en trollkarl. Hans uppgift var att sköta ceremonierna och hålla kontakten med andarna. På de speciella ceremonier man utförde hade man också särskilda regler. Det var mycket sällan kvinnorna fick vara med. Kvinnorna fick heller inte röra vapen. Straffet för den kvinna som gjorde det var döden. Innan man hittat en ny grotta fick inte männen och kvinnorna sova tillsammans. Elden var mycket viktig för klanfolket. Det var en speciell person med hög ställning som tog hand om den. Man bar hela tiden med sig elden för att lätt kunna tända en ny eld när man skulle bosätta sig i en ny grotta. Varje gång man skulle bosätta sig i sin nya grotta skulle man tända en eld som kom från den andra grottan. För att man lätt skulle kunna bära med sig elden bar man ett glödande kol som man svept in i mossa.



Ekonomiskt liv

Klanfolket bodde i grottor. Man hade alltid en eld tänd i öppningen. Den skrämde bort djur och onda andar. Självklart användes den till matlagning och för att hålla värmen också. De djur som kunde vara farliga för klanfolket var större rovdjur som varg, lo, cheeta, tiger, leopard, snöleopard, grottlejon, brunbjörn och hyena. Man åt sällan rovdjurskött i klanen, kanske för att det var så svårt att jaga dessa djur. Djur som man däremot jagade och åt var ekorre, piggsvin, hare, kanin, mullvad, bisamråtta, bäver, skunk, råttor, sorkar, lämmel, jordekorre, springråtta, jättehamster och andra djur som aldrig hann få något namn. Runt grottan fanns det också djur som jättehjortar, bisonoxar, stäpphästar, åsnor, halvåsnor (hälften åsna hälften häst), skogshästar, saigaantiloper, skogsnoshörningar, rådjur, dovhjort, älg, mufflonfår och stengetter. Det fanns också mindre djur till exempel mink, utter, järv, hermelin, mård, räv, sobel, tvättbjörn, grävling och vildkatter. I floderna fanns det fisk som man fångade. Öring, stör, lax, torsk och havskatt var några som man kunde hitta. Från vattnet åt man också blötdjur, musslor och snäckor. Av snäck- och musselskalen gjorde man skedar och skålar. Man fällde också då och då en fågel med hjälp av en sten. Till exempel mås, sula, tordmule eller ibland ripor och hönsfåglar. Man tog också vara på fågeläggen. Ibland stekte man små ödlor och larver över elden, även om det inte var så mycket kött på dem. När männen jagade använde de vapen som stridsklubba, träspjut och stenslunga. Man hade också stenknivar. I klanen åt man mycket frukt och grönsaker så man klarade sig ändå bra de gångerna man inte fick tag på något kött. En sak som var nyttig och som man åt ganska ofta var buljong. Man kokade grönsaker och vatten som man sedan drack. För att få vatten koka lade man heta stenar i det. Man gjorde te och kryddor av frön, blad och blommor som torkats. Av pollen bakade man en sorts ojästa kakor. Man åt också saker som dagliljor, rötter, klöver, alfalfa, maskrosor, tistlar, bär, frukter, rötter från kaveldun, lökar, rotknölar, blad från kardborrar, nötter, stjälkar och blad. Det fanns mycket mat på sommaren och det var viktigt att samla inför vintern. Man tog vara på det mesta, även torra kvistar, torrt gräs, torkad gödsel, kottar och bark samlades in. Ibland kunde man ha turen att hitta saltklumpar som kom från isen. Kläderna man hade var av skinn från ett dödat djur. De små barnen hade oftast inga kläder alls. Man sov på stora skinnfällar som man lagt ut i grottan.

Socialt liv

Den sociala biten var viktig för klanfolket. Ensam klarade man sig inte länge. En klan kunde bestå av ungefär tjugo personer, oftast både unga och gamla. Gammal var man när man var trettio år och det var sällan någon blev över trettiofem. Eftersom man dog ganska tidigt var det också viktigt att man fick barn ganska tidigt. De flesta var mycket unga när de fick sitt första barn. Om man var tjugo år när man fick sitt första barn var man ovanligt gammal. Urtidsmänniskorna var ganska lika oss till utseendet, för de är ju trots allt våra förfäder. De var ganska korta omkring 140 cm och de hade en ganska kraftig benstomme. Armarna var ganska långa i jämförelse med resten av kroppen och de var som benen, ganska krumma. Näsan var stor och liknade lite en näbb. Underkäken sköt ut och de hade ingen haka. Halsen var kort och tjock och huvudet var långt och stort. Håret på huvudet var stort och buskigt och benen och en del av ryggen var täckt av kort, fjunigt, brunt hår. Ögonen var stora och runda. Att vara handikappad innebar en stor nedgång för personen. Man talade på ett helt annat sätt en vad vi gör idag. Man använde både ljud och handrörelser. De andra klanerna brydde man sig inte mycket om utan man undvek dem så mycket som möjligt. Det var ytterst sällan man tog in någon från en främmande klan till sin egen. Alla hade sina egna arbetsuppgifter. Kvinnorna samlade mat och skötte barnen, männen jagade, medicinkvinnan höll på med mediciner och botade de sjuka och så vidare.

Tankeliv

Man hade en stark tro i klanen. Det var viktigt att hålla sig väl med andarna. Om en person var sjuk kunde man be en bön till andarna för att personen skulle tillfriskna. Andarna hade nämligen helande krafter trodde man. Man anropade också beskydd från andarna och man trodde att andarna visste svaren. Om man kommit till en ny grotta var det viktigt totemandarna fick ett hem, annars skulle man få olycka. Om man inte hade en egen ande skulle man också få olycka trodde man. Det värsta som skulle kunna hända var att andarna lämnade klanen. Det var klanens Mog-ur som talade med andarna. Klanens Mog-ur hade också en lärling. Lärlingen fick lära sig allt som Mog-uren kunde. För att kunna ta över när Mog-uren dog. Det var viktigt att visa sto...