På väg - Tankarna om ett liv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund och syfte

Jag hade jätte svårt att välja ämne till mitt fördjupningsarbete, detta eftersom jag ville göra ett arbete som fick personerna som läsa det att tänka till lite extra och kanske se på en situation på ett nytt sätt.

Mitt första beslut att skriva om homosexuella ur en litterär synvinkel fick jag ge upp p.g.a. tidsbrist.

Istället bestämde jag mig för att skriva en novell. Jag hade en titel, ett föremål och en person. Sedan var det bara att börja skriva. Jag växlade mellan flera olika ämnen och händelseförlopp men fastnade tillslut vid ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag tycker om att ge flera vinklar av militärlivet och allt som det för med sig är ett ämne som alla någon gång tänker på men aldrig riktigt ser in i djupet i. Denna novell kommer förhoppningsvis att ge Er en ny inblick och en tankeställare över vad det egentligen innebär. Hoppas att den faller Er som läsare i smaken.


Metod och material

Egentligen skrev jag större delen av historien när jag gick ifrån skolan till jobbet en eftermiddag. Men problemet när man kommer in i en story är nästan alltid att få ner det på papper, så även nu. Det var just den här processen som skulle ta tid och jag är inte säker på att det kommer att finnas kvar så mycket av original historien när arbetet är färdigt.

Att skriva en novell är ett väldigt smidigt arbete eftersom det bara krävs penna och lite papper. Har man bara lite fantasi kan man få ner det mesta i en historia. Det är dessutom ett bra sätt att få ner tankar, känslor och åsikter. Jag tror personligen att en bok eller novell reflekterar personen som har skrivit den mer än man kanske först tror.


På väg

Tar det aldrig slut, tre månader har gått och inget har förändrats. Bara mera död, mera smärta. De andra killarna har förändrats, blivit ett med uppgiften, de ser det inte längre, känner inget. Jag kommer aldrig att bli som de, under anfallen tvingar jag mig själv att stänga av allt, inte tänka, då går det inte. Men så fort allt är över bryter jag ihop, bröstet värker på mig och jag vill bara bort. Då gråter jag.

De andra förstår mig inte, de tycker att jag är en bra soldat, men alldeles för mesig. Det är jag kanske också, men jag ser inget annat sätt. Jag är inte skapt för den här sortens liv, jag är för mjuk och känslig. Lidandet runt omkring mig går rakt in i hjärtat, förpestar min själ och gror till ett gnagande tvivel inom mig. Tvivel över livet, över vad som egentligen är rätt och fel. Självklart har vi fått höra att vi är de snälla, att det är vi som gör rätt. Men vem har egentligen makt att säga något sådant, gör någon rätt? Var finns det rättfärdiga i att ställa till med lidande och död omkring sig?

Ännu ett slag, vi blev anfallna från en by intill vårt grundläger och tvingades storma in. Det var en rätt liten by, bara 10 små låga hus med strå tak, men med många invånare som det ofta är här omkring. Soldaterna var mitt ibland dem, skyddade, men de sköt. Det skulle vara omöjligt att undvika de oskyldiga men vi var tvungna att försvara oss. Vi vann slaget, en stor seger för rätt sida, 200 döda, 50 civila, 50 oskyldiga.

Vi har några homosexuella i gruppen, annorlunda, utanför. Trotts att vi från början har blivit inpräntade gruppkänsla och gemenskap är de utstötta. Så långt höll det alltså, så fort någon betraktas som annorlunda, försvinner alla tidigare regler och etiska normer. Jag har också pikat dom, skrattat, inte med dem som jag borde utan åt dem. Jag vet att det jag gör är fel och jag mår ännu sämre efteråt. Men när allt är som värst utvecklas en obeskrivlig lust att skada något. Ett sätt att bli av med lite av den ilska jag känner föra detta onödiga krig kanske. Men det enda jag får ut av det är mer smärta.

Denna packning vi tvingas bära på, där finns mitt liv. Hela min existens och överlevnad är beroende på stridssäcken och vapnet. Det är tungt, klumpigt och i vägen, men mest av allt nödvändigt. Men den svåraste ryggsäcken att bära är mina minnen. Minnena från hemmet jag kanske aldrig får se igen, från mina kära som lever inom mig. Minnen jag inte vill minnas, slagen, olyckorna och smärtan. Men framförallt skulden, skulden över de liv som försvunnit, de jag har dödat eller sett dö. Barn, föräldrar, soldater allt gör lika ont att veta. Hur länge kommer vi att orka, hur länge kan man behålla förståndet?

Jag är en vanlig kille, mörkt hår, 180 lång, bruna ögon och vältränad, ungefär som de andra. Jag kommer alltid att vara unik men skiljer mig inte märkvärt från mängden, så de låter mig vara. Men så är det inte för alla de andra, den enda tjejen i gruppen får ständigt kämpa för att vara godkänd som något annat än en madrass. De homosexuella försöker ständigt bli accepterade men jag ser ingen framgång. Varför ska det vara så här? Trots att människan strävar efter att vara egna individer godtar de endast personer som är som de. Det finns ingen logik i vårt sätt att leva längre, ingen tro på en bättre tillvaro. Varför skulle någon vara mer eller mindre värd vara för att den skiljer sig från mängden, vad säger att vi p.g.a. det tänker, känner eller handlar annorlunda? Vad säger att det vi gör, eller sättet vi gör det på är det rätta? Att det är de som är annorlunda och inte vi? Kriget förändrar oss inte, det visar oss våra naturliga sinneslag. Många anser att kriget formar oss, men jag tror att dessa pressade situationer visar oss våra egentliga jag. I vardagen orkar vi hålla uppe en scen. Vi kanske inte vet om det, men vi formar oss själva till att vara som vi anser att vi borde vara och detta blir en sådan inpräntad vana att vi inte tänker på det. Men när det kommer till kritan behöver det inte alls vara den person vi egentligen är, utan endast den person vi försöker vara.

Varför är vi här? Vi är ju bara hit skickade som hjälp, det är inte vår strid. Vad säger att vår inblandning skulle göra något bättre, vi bidrar bara till att hjälpa ett land förgöra ett annat. Vad gör det ena landet bättre än det andra, vad gör att just de förtjänar vår hjälp?

Vi har fått nya order, förflyttning till en annan del av striden. Där ska vi bara hålla ställning och se på, endast ingripa om våra vänner behöver hjälp. Landets egna soldater anses klara av det här själva.
Striden pågår när vi kommer fram, jag mår oroväckande illa. Att tvingas se på när folk blir mördade. En sådan passiv handling gör att jag inte kan stänga av mina känslor för det jag ser. Om det är avståndet eller moralen är svårt att säga men ingen av oss kan acceptera det vi ser, striden vi bevittnar är inte rättvis. De är inga soldater, de är mördare, som våldtar och torterar folket, de har ingen syn på vad som är rätt eller fel. Vilka som är inblandade och vilka som ska hållas utanför. Vi får inte göra något, vi ska se på när våra s.k. vänner våldtar och mördar, de torterar t.o.m. spädbarnen.

Jag går emot order och flera med mig, men inte alla. De är inte våra vänner, de är rättvisans fiender. Vårat land kanske är på deras sida, men vi är det inte. Vi attackerar, de stannar upp för en sekund, de förstår inte varför vi attackerar när det inte finns något hot emot dem. Men de hinner inte agera, de är fler men deras förvåning är vår hjälpare.
Jag behöver inte stänga av mina känslor, det enda som leder mig är illamående och hysteriskt raseri.

Efter slaget gråter jag igen, men inte för att jag har dödat, utan för att jag ser på den förödelse vi har ställt till med. Det var visserligen inte vi som mördade familjerna, inte vi som våldtog och torterade, men vi hade hjälpt de som gjorde det. Vi hade sett på och stridit för och med dem, vi var lika skyldiga som de.

Jag såg mig omkring i byn, inte en enda soldat från fiende sidan, inga tecken på en attack, bara mord.

Alla känner att det här är vändpunkten, vi har fått nog av kriget, sett för mycket. För första gången är alla eniga, det fick vara nog nu.
Vi drar oss ur, är på väg ut ur landet, våra överordnader är emot oss och vi ställs inför krigsrätt. Vi förklarar oss och får till vår stora förvåning en applåd, de anser oss oskyldiga till brått, de förhållanden vi förklarar för dem verkar visa dem att vi inte hade kunnat hantera situationen annorlunda.

Med vår dom följer att all hjälp drar sig ur och utan den kunde de inte längre stå emot och föll mycket snabbt. Alla skickas hem, kriget är över.

Kriget var över för den här gången, om det var rätt eller fel sida som vann vet ja inte. Det enda jag vet är att ingen av oss kommer att bli som innan. Kriget har visat oss våra riktiga jag och de passar inte in i våra gamla liv. Mina kära tror att jag har blivit bitter av kriget, men det är endast för att mitt vardagliga skal har plockats bort och jag har varit ute för länge för att kunna sätta tillbaka det. Jag har blivit naken och kan inte klä mig igen, jag är inte längre den jag trodde mig vara, jag är den jag var född att vara.

Världen kommer alltid att ledas av tvivel och fördomar, världen är på väg framåt, men till vilken framtid och om vi någonsin kommer att nå det mål vi strävar efter. Det är en fråga som liksom många andra är omöjliga att svara på. Vi måste alla hjälpas åt att leda världen rätt, men jag tvivlar tyvärr på att vi någonsin kommer att bli mogna nog för att göra det. Om jag har rätt eller ...