Panikångest

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Intervju med Sara

Jag har träffat en tjej som heter Sara. Hon är en helt vanlig tjej som är uppväxt en bit utanför en storstad med hennes mamma, pappa och hennes storebror. Redan när Sara var 17 år gammal fick hon sin första panikångestattack. I början var det svårt för Sara att prata om sin sjukdom, men efter att ha accepterat att hon har fått diagnosen ”panikångest” kan hon prata om sina problem och svårigheter som hon har stött på. Idag, ett och ett halvt år efter första symptomet är Sara nästan helt frisk från sin sjukdom, men ibland kan hon fortfarande känna av stress och panik i vardagen. Jag hade turen att få prata med Sara om hur hon hade det under tiden då hon hade panikångest. Här får vi ta del av hennes berättelse och hur det var att leva med panikångest.

Första gången hon fick en attack: Första gången Sara fick en attack av panikångest var när hon var på väg till sin pojkvän. Allt var så overkligt. Sara blev först väldigt varm och fick sen svåra hjärtklappningar. Hon fick stora svårigheter att andas och hon fick en stark känsla om att hon skulle dö. Hon blev yr och ringde sin pojkvän och sa att han skulle hämta henne. Självklart trodde han henne inte och när han kom för att hämta henne hade redan panikångestattacken gått över och allt var som vanligt igen. Sara förstod inte själv vad som hade hänt och självklart var det svårt att förklara för det var ingen som trodde på henne. Allt hon upplever är äkta, t.ex. att man ska dö, vilket är en stark känsla man får. Anledningen till att kroppen reagerar på detta sätt är att man spänner sig.

– Jag visste inte vad jag skulle säga till min pojkvän när han kom för att hämta mig. Allt kändes bara väldigt pinsamt. Jag var ju fortfarande i chock och det tog ett bra tag innan jag hade lugnat ner mig, säger Sara.

Sara hade ingen aning om vad det var som hon hade känt. Hon försökte förklara för sin mamma. Saras mamma trodde först att Sara hade druckit. Men efter att Sara fick en till attack hos hennes brors student tog hennes mamma henne till doktorn.

– Jag blev helt hysterisk, fick svårt att andas och fick en enorm panik. Jag drog iväg mamma när hon pratade med en av gästerna så att hon skämdes. Jag sa till mamma att ja skulle sätta mig mitt på vägen för jag var helt säker att jag skulle dö.

Saras situation förändrades radikalt. Hon började utveckla en stor fobi mot trånga utrymmen och fick även en enorm scenskräck, så kallad ”agarofobi”. Sara började även bli deprimerad och tyckte att livet var allmänt jobbigt och tufft. Saras största intresse har varit att gå i stan och shoppa kläder, men nu blev detta som en stor mardröm för henne.

– Jag började bli livrädd för stora ytor och där det var mycket folk. Det kändes som om alla tittade på mig vart jag än gick. Något som jag visste inte var sant, men jag kunde inte få bort den känslan. Jag började få panik och kände mig tvungen att ta mig därifrån. Det slutade med att jag satt hemma istället för att gå ut mer. Ett tag gick jag inte ens utanför min dörr för jag var så rädd, då var paniken som värst!


Vad som hände/Åtgärd: Hennes mamma förstod då att det var något som inte stod rätt till och förstod rätt snabbt att det var en psykisk sjukdom. Hon tog med Sara till BUP = Barn – och ungdoms psykiatri. Där fick hon hjälp, men inte den hjälpen som hon behövde. De ställde diagnosen ”panikångest”. Hon gick till en doktor och fick medicinen Zolost, vilket är en väldigt stark medicin och kostar ungefär 2000 kr burken. Hon fick även Aparast, som egentligen är astmamedicin, men det gjorde henne lugn. Sara åt bara det i tre veckor, för att hon egentligen ville bli frisk på egen hand och inte genom medicin bara för att hon vet att det är mycket biverkningar i och med medicinen. Sara beslöt sig för att ta sig igenom panikångest på egen hand, inte med hjälp av mediciner.

- Oftast när man slutar med mediciner faller man tillbaka. Jag tyckte det var bättre att gå i terapi. Jag började gå i Kognitiv terapi eftersom den terapin använder man sig mest av för att behandla patienter med panikångest.

Sara fick övningar hos sin psykolog som hon skulle göra. Dessa övningar var till för att hon skulle bli lugn i de situationer som stressar henne. Hon gick till psykologen en gång i veckan i 2 månader. Efter det gick hon en gång i månaden. Samanlagt gick hon till en psykolog 15 gånger. Redan efter ett par gånger efter att hon gått hos sin psykolog såg hon förändring. De första fem gångerna hon var där trodde hon att hon skulle dö av en hjärntumör. Hon hade svårt att tro läkaren när han nekade henne. Sara blev förtvivlad när ingen trodde henne, för själv var hon helt säker på sin sak. Men efter några gånger hos en bra psykolog som förklarade för henne hur det låg till och hur hon reagerade i olika situationer förstod hon tillslut att hon hade diagnosen ”panikångest”. Sara fick nytt hopp om att kunna återvända till det liv som hon en gång har levt och med hjälp av en bra psykolog och hans övertalningsförmåga att allt skulle bli bra igen, började Sara kämpa för att få ett nytt liv utan panik och stress.

Konsekvenserna av panikångesten: Det svåraste, tyckte Sara var, hur omgivningen skulle se på henne. Hon var rädd att hennes kompisar skulle tycka att hon var knäpp och lämna henne helt själv, men till Saras stora förvåning tog de flesta av hennes kompisar det mycket bättre än vad hon hade trott. Kompisarna har varit ett stort stöd för Sara. I början kom Sara med många bortförklaringar istället för att säga hur det egentligen låg till. Hon trodde kompisarna skulle tycka hon var psykiskt störd om hon skulle berätta sanningen.

- Jag ville inte att mina kompisar skulle tro att jag hade blivit helt knäpp, säger Sara med ett leende på läpparna.

Sara kom med massa olika anledningar för att inte följa med ut. Tillslut tröttnade hennes kompisar på henne. De kunde bli arga och irriterande på henne för att hon aldrig ville hitta på någonting. Sara hade aldrig någon lust att följa med, detta ledde till att kompisarna tjatade mycket på henne och sa: ”Gud, va tråkig du är” eller liknande, något som många gånger sved i hennes hjärta. Sara satt många gånger hemma själv och undrade hur allt detta kunde hända henne? Och varför skulle just hon drabbas? Hon tyckte det var svårt att klara sig igenom allt och många gånger kände hon att hon ville ge upp.

– Jag hade väldigt svårt att förklara var för jag inte ville följa med och det blev ofta många missförstånd mellan mig och mina kompisar. Jag tyckte det var väldigt pinsamt i början, men efter att jag hade förklarat för alla hur det egentligen låg till tog de alla bra.

Orsaker till panikångesten: Många läkare tror att barndomen kan vara en bidragande faktor till panikångest. I Saras fall såg man dock ingen koppling till hennes barndom. Själv tror hon att det beror på stress. Sara berättar för mig att hon redan fick en obehaglig känsla när hon gick i sexan och kände stor press från skolan. Hon började på ett gymnasium, men efter ett år slutade hon skolan. Hon kände stor press om betygen, kompisar frågar vad man fick för betyg och hur det gick på prov osv. Hon kände att hon ville göra bra ifrån sig. Sara hade en stor press på sig själv och blev besviken när hon inte presterade så bra som hon ville. Konsekvenskerna blev att hon var tvungen att sluta skola. Hon fick sitta hemma och plugga istället.

Idag: Idag är Sara mycket bättre. Hon vet att det inte är något farligt och att hon inte håller på att dö när hon får en panikångestattack. Nu kan Sara koppla av på ett helt annat sätt och ta det lite lugnare, men det är fortfarande stressigt för henne. Läkaren tror att det kommer att försvinna totalt. Om man får panikångest i ungdomen brukar det ofta växa bort. Nu går Sara på stan och till och från spårvagnen själv utan att känna någon panik. Något som nästan var omöjligt innan. Det är värre att gå på gator där man har fått panikångest förut.

– Men jag kommer in i perioder som jag tycker är mer eller mindre jobbiga. Jag är inte stresstålig så därför får jag panik ibland. Det kan även bara komma utan någon anledning, men nu vet jag hur jag ska hantera det.

Förut när Sara fick en attack blev hon jätterädd och ringde runt till massa kompisar för att hon ville ha någon att prata med. Nu vill hon bara vara själv och inte prata med någon. För hon vet att hon kan klara det på egen hand.

– Jag måste koncentrera mig på att andas lugnt så att panikångestattacken går över, säger Sara med ett leende på läpparna.

Nu hjälper Sara andra ungdomar som har panikångest och försöker få folk att förstå att man inte ska gå med panikångest för länge, utan söka hjälp så fort man känner att det är något som inte stämmer. Anledningen till att Sara kommer bli helt frisk är delvis för att hon sökte hjälp strax efter sin första panikångest attack. Någon som många inte gör. Det blir allt vanligare med panikångest och många kan gå med sjukdomen i flera år innan de söker hjälp.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) anses idag vara den bästa behandlingsåtgärd som för närvarande finns vid diagnosen panikångest. Ofta är det denna form av terapi som sätts in som ett inledande moment i behandlingen. Det främsta målet med denna terapi är att identifiera och ändra på underliggande felaktiga antaganden och beteendemönster som ligger till grund för klientens panikattacker.

1. I början av varje KBT-behandling kommer terapeuten att beskriva kroppens normala reaktion på stress och ångest. Detta kommer att hjälpa patienten att inte övertolka de kroppsliga sensationerna utan i stället se dem ...