Arabernas expansion 500 år ekr

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kommer att titta på faktorer till den arabiska Expansionen och samtidigt beskriva händelseförloppet.

Jag börjar med en bakgrund om Arabiska halvön innan Muhammed.
Den Arabiska halvön var på 500-talet omgiven av en rad riken med monoteistiska statsreligioner: det koptiskt kristna Egypten, Östroms provinser i Egypten, Palestina och Syrien i väster och nordväst och det zoroastriska sassaniderriket i nordöst och öster. Alla var de religöst, politiskt och kommersiellt livligt engagerade i Arabiens affärer. Under 500-talet följde en rad av olika Dynastier, både judiska och kristna. Det var många fejder mellan städer och stammar. Stammar gick ihop för kommersiella och politiska intressen. Handelsvägar gick genom hela halvön och det hade uppstått olika handelscentra vid knutpunkterna, det främsta var Mekka.

I Arabien fanns det både bofasta jordbrukare som bodde vid oaserna och boskapsdrivande nomader. Dessa två grupper var beroende av varandra. Jordbrukarna behövde kött och mjölk och Beduinerna som nomaderna hette behövde grönsaker och spannmål. Karavanhandeln var också en förutsättning för Beduinernas kameluppfödning och transportexpertis. De var även eftersökta som hjälptrupper vid regionens inbördes krig.
Men det fanns också mottsättningar och främlingskap mellan de två grupperna. Deras levnadssätta och kulturmönster skiljde sig stort. Städernas samhälle var ekonomiskt och socialt skiktat med en stark härskarklass på toppen, som var starkt påverkat av både Judendom och kristendom. Beduinstammarnas sociala struktur var mer likformat och centralmakten var svagt eller obefintligt. De var heller inte lika påverkade av monoteistiska religioner utan tillbad olika gudar och andar. Men bakom deras andar fanns det en skapare: Allah.

Olikheterna och intressekonflikter mellan Beduiner och bofaste ledde ofta till fientligheter. När Beduinerna var starka nog ersattes byteshandeln med plundringståg. Under 500-talet kom Beduinstammarnas makt att växa och de värdefulla karavanrutterna kom mer och mer under deras kontroll. Det kan förklaras med att det var oroligt i norr där stormakterna stred och handelsvägarna flyttades söderut. Där Beduinerna behärskade öknen. I viss utsträckning började även Beduinerna infiltrera städer och jordbruksoaser, blev bofasta, men fortsatte att föda upp kameler och hålla fast vid beduinlivets enkla och krigiska ideal. Även Syrien och Mesopotamien fick en växande arabisk invandring. En arabisk folkvandring var på gång. Karakteristiskt är att beduinernas arabiska tungomål slog igenom i både samfärdens och poesins språk. Det trängde undan de sydarabiska dialekterna i söder och armeniskan i norr.

Alla dessa tendenser speglas av i Mekkas utveckling. Under 400-talets slut hade en Beduinklan tagit över staden och gjort det till centrum för handel, men också pilgrimsmål för traktens beduiner. Beduinklanen som hette Kurasih gjorde Mekka till ett religöst centrum med hjälp av Kaban, det är den stora svarta stenen i Mekka. Kurasih-ledarna bestämde att i Mekka skulle det råda fred mellan alla stammar och Kaban utvecklades till ett slags lokalt Pantheon, över vilket Kabans egen gudomlighet, ”högguden” Allah presiderade, huvudsakligen som en garant för att överenskommelser stammarna i mellan.

År 570 föddes profeten Muhammed i Mekka, han kom från en mindre betydande klan men vid 25 års ålder gifte han sig rikt med en änka. Då fick han resurser att utvecklas som religös tänkare, han kunde sitta och filosofera istället för att arbeta. Vid 40 års ålder sade han sig ha en uppenbarelse, han fick ett uppdrag från Gud och började predika islam. Den nya läran var en fortsättning på Judendom och kristendom menade Muhammed, det var de slutgiltiga, det var guds ord. Efter hans död nedtecknades Koranen, som är Islams heliga skrift, det var guds regler som finns i den.

Till en början var Islam bara en liten privat sekt ledd av Muhammed. Han fick sin egen klans stöd, men den fanatiska monoteism Islam stod för kunde inte beduinledarna gå med på. Den och jämlikstänkandet Islam stod för var ett hot mot deras ekonomiska och politiska system. Kuraihsklanen som styrde Mekka försökte strypa rörelsen genom ekonomisk bojkott mot Muhammedklanen. När sedan Muhammeds hustru dog var Muhammed och hans anhängare tvungna att flytta.

Från och med flytten till oasen Jathrib 622 kom den muslimska världen att räkna sin era, den kallas hidjra. För från och med då började på allvar islams tillvaro som självständigt religöst samfund. Muhammed tog i tur med och löste de tvister som de judiska och hedniska grupperna hade där, och blev deras obestridde ledare. Platsen kom att bli känd som profetens stad, Medina, Här blev sekten en ny stam och blev ännu större beduinerna anslöt sig efter att Muhammed hade drivit ut Judarna(Lars B). År 630 hade Stammen runt Muhammed blivit så stor att den kunde återvända till Mekka och erövra staden millitärt. Från Mekka kunde sedan flera mindre städer erövras och hela Arabien tycktes på väg att bli muslimskt, Muhammeds anhängare hade blivit mer än en stam det hade blivit ett folk och en stat.

Året 632 dog Muhammed och ledningen togs över av hans svåger Abu Bakr över. Han blev den första kalifen (Efterträdare) och kom att ta till vara och utveckla den stat som Muhammed lämnat efter sig. Det är detta som är skillnaden mellan profeterna Buddha och Jesus som bara lämnade efter sig ord, Muhammed hade bildate en stat med statsreligion och maktapparat.
Under Abu Bakr förstärktes det arabiska riket och beduinstammarna kuvades. Därjämte sattes de första räderna in mot Syrien och Palestina, där sassaniderriket var på reträtt efter stora förluster mot Bysans, som i sin tur var försvagat genom krig.

Efter Abu Bakrs död tog Omar över. Nu visade sig på allvar hur försvagade både Bysans och sassaniderriket var, både millitärt och ideologiskt. De kamel- och hästburna, lättrörliga arabiska styrkorna slog till i öknar och halvöknar, anföll obefästa städer och tog byte, gick runt de befästa för att senare återkomma och erövra dem. Snabbt lärde de sig att använda bysantinsk och persisk teknik och krigskonst vid belägring och stormning. Det var också många araber som var i tjänst hos de båda stormakterna, dessa gick ofta över till muslimerna och flera stora segrar vanns på detta sätt. I Syrien och Palestina gav sig många städer nästan utan strid, araberna ansågs för lokalbefolkningen mindre förhatlig än de grekiska stormännen som fanns där. Den grekiska överklassen hade lämnat stora välmående jordar åt det växande Kalifatet och dess arméer. De...