Internationella Konflikter - Nordirland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Konflikten i Nordirland har hållit på sedan 1969, då en fredlig medborgarrättsrörelses krav på att diskrimineringen av provinsens katolska minoritet skulle upphöra möttes av våld från protestanterna, som kände sig hotade. Situationen urartade, och både IRA och protestantiska halvmilitära grupper gjorde sig skyldiga till blodiga attentat. Sedan 1969 har konflikten krävt omkring 3700 liv, och över 30 000 har skadats, de flesta av offren har varit civila. Även om man ofta talar om katoliker och protestanter är konflikten inte religiös, utan har politiska, sociala och ekonomiska orsaker. För att helt förstå vad som händer måste man gå flera hundra år tillbaka i tiden.


Historia

På 1170-talet inledde engelska normander erövringen av det katolska Irland. Ön bestod då av flera keltiska kungadömen, vilka ofta stred inbördes. Inte förrän i slutet av 1500-talet lyckades engelsmännen ta över nästan hela ön. Undantaget var den norra delen av provinsen Ulster.

Efter många utdragna strider lyckades England till slut ta över i norr också, och de katolska ledarna tvingades fly. Markområden delades ut framför allt till skotska protestanter. Vid 1700-talets början ägdes 14 % av marken av katoliker. I Ulster var motsvarande siffra 5 %.

1614 revolterade katolikerna. Detta följdes av nya uppror, och båda sidorna gjorde sig skyldiga till massakrer. Den 12 juli 1690, besegrade Vilhelm av Oranien den katolske monarken Jakob II, vid slaget vid Boyne. Det följande decenniet infördes strafflagar som förbjöd katoliker att köpa eller under en längre tid hyra jord som ägdes av protestanter. Katoliker fick inte heller rösta, starta egna skolor eller inneha offentliga ämbeten.

Vid 1790-talet hade de flesta strafflagar upphävts, men parlamentet i Dublin, som inrättats 1692, förblev strängt för irländare. 1798 gjorde United Irishmen – en nationell rörelse – ett misslyckat uppror. Som en följd av detta avskaffades det irländska parlamentet, och genom en union knöts Irland närmare till Storbritannien.

Textil- och varvsindustrin som växte på 1800-talet i området runt Belfast ledde till ökat välstånd i Ulster. Den svältkatastrof som på 1840-talet krävde omkring en miljon människors liv fick inte lika förödande konsekvenser där.

Under andra hälften av 1800-talet började allt fler kräva självstyre, och 1916 revolterade irländarna, och britterna tvingades släppa Irland. 1921 bildades Irländska fristaten. Protestanterna i nordöst var mot självstyre, och hotade med våld om de skulle tvingas in i Irländsk statsbildning. De övervägde även att bryta sig loss från Storbritannien och bilda en egen stat.

Som en kompromiss delades Irland. Sex grevskap, där majoriteten var protestanter, förblev brittiska. Det Nordirländska parlamentet, Stormont, grundades 1920, dominerades av Ulsters unionist parti, UUP. Många katoliker vägrade godta delningen och valde att inte medverka när den nya administrationen byggdes upp.

1919 bildades Irländska Republikanska Armén, IRA, för att bekämpa det brittiska styret. Gruppen fortsatte under 20-, 40-, och 50-talen att kämpa för ett enat Irland, men stödet för IRA minskade påtagligt under början av 1960-talet. 1967 bildas NICRA, en fredlig medborgarrättsrörelse, som protesterade mot diskrimineringen av katoliker, och krävde att protestanter och katoliker skulle behandlas lika. För dem var frågan om ett enat Irland inte viktig,, de krävde förändringar inom systemet. Protestanterna kände sig hotade och svarade med våld. 1969 ledde våldsamma konfrontationer till att brittiska armén kallades in för att få slut på våldet. Följande år tog IRA tog till vapen, och inledde en bombkampanj, mot både militära och civila mål.

Den brittiska armén sågs först som en beskyddare, men arméns hårda metoder mot IRA gjorde att soldater sågs med mer fientlighet, och stödet för IRA växte.

I januari 1972, på den så kallade Blodiga söndagen, sköt armén ihjäl 13 katolska demonstranter i Londonderry. Nordirlands regering avgick och några månader senare övertog den brittiska regeringen kontrollen över provinsen och införde direktstyre från London.

Våldet fortsatte, och halvmilitära grupper från båda sidorna fortsatte göra sig skyldiga till blodiga attentat. Den värsta perioden var 1971-1976. Endast under 1972 dödades nästan 470 personer. Efter det krävde terrorn ca. 100 liv varje år, fram till 1994. De flesta offren var civila.


Framtidsutsikter?

Det finns två faktorer som talar för ett närmande. En är att Nordirland har blivit mycket fredligare; 2003 skördades enligt polisen endast 11 liv, till skillnad från de 470 som dog 1972. Den andra faktorn är Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Även om hans parti kan räkna med att vinna nästa val kommer Blair förmodligen att avgå strax efter det. Den irländska regeringen lär vara mycket angelägen om att få fram en uppgörelse innan Blair avgår.
<...