Albanien Förr och Nu

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

NUTID

Albaniens officiella namn är Republiken Albanien. Albaniens geografiska yta är 28 748 km alltså något mindre än Småland. Albanien är beläget vid Adriatiska havet. Dess utlopp är i Medelhavet eller annat ord Otrantosundet. Albanien gränsar i norr och nordöst till Serbien och Montenegro och Kosova, i öster till Makedonien och i sydöst och söder till Grekland.

Albaniens areal upptas av berg i närmare tre fjärdedelar. Albaniens höjd över havet är i genomsnitt drygt 700 m. Albaniens består mest av berg och bergskedjorna löper mestadels i nord – sydlig riktning och de skiljs åt av tättbebyggda dalar och slätter. Låglandet mellan kusten och bergen är i genomsnitt ca fem mil brett. Albaniens 40 mil långa kust som ligger mot Medelhavet är i största del sandig med få naturliga hamnar.

Albaniens klimat är i väst Medelhavsklimat, vilket innebär att somrarna normalt är varma och torra medan vintrarna är milda, molniga och regniga. Klimatet i de bergiga östra delarna är av stor nederbörd, kalla vintrar medan temperaturen i nordöst kan gå ned till 20 minusgrader och varma somrar.

Albanien är rikt på mineraler, utvinningen av både krom och koppar har störst betydelse i landets naturresurser. Brytningen av nickelhaltig järnmalm har minskat riktigt starkt. Albaniens gruvsektor svarade före 1990 för en betydande del av exportinkomsterna men sedan dess har både produktionen och antalet gruvarbetare minskat kraftigt, på grund av föråldrad teknik och tidvis brist på elkraft. Själva gruvdriften ägs numera av privatperson. Några utländska företag har försökt investera i gruvindustrin men det behövs mer utländskt kapital och kunnande för att modernisera sektorn.

All inhemsk energi som albanerna får kommer från vattenkraft men många av kraftverken behöver repareras på grund av att de är i dåligt skick. I början av 2000-talet ledde en kombination av vattenbrist och ökad efterfrågan på vatten till energibrist med långa elavbrott som följd. Att importera energi till landet har varit nödvändigt de senaste åren.

Oljan har utvunnits i Albanien sedan 1918. Produktionen minskade under 1990-talet och behovet av modernisering inom oljeindustrin är stort. Sen 1998 utvinner utländska bolag olja till landet. Små mängder naturgas utvinns också.

Albanernas förutsättningar för att leva är att de odlar majs, potatis, vete, tomater, gurkor och sallader men de kan även leva på fiske, sin egen industri, på utrikeshandeln och turismen. Nu för tiden finns de mycket turister i Albanien och de bosätter sig mest vid stränderna. Den mest kända turist orterna är Durres, Sarandë, Vlora, Shkoder och Tirana. Albanerna har gjort stora framsteg med att bygga nya o stora Hotel i närheten av stränderna. De viktigaste grödorna i Albaniens jordbruk är vete, majs, potatis, grönsaker och frukt.

Uppsplittringen av marken i små jordlotter på i genomsnitt 1.8 hektar hindrar ett effektivt, mekaniserat jordbruk. En stor del av de minsta gårdarna är familjejordbruk som inte säljer några produkter. Tvister om äganderätten försvårade länge möjligheterna att köpa och sälja mark för att skapa större gårdar med en mer utvecklad produktion. Med utländsk hjälp hade regeringen 2001 kunnat registrera ägare för 98 procent av all mark och därmed lösa problemen med äganderätten. Genom den snabba privatiseringen blev jordbruket motorn i Albaniens ekonomiska återhämtning. Produktionen växte årligen med nästan fem procent från 1990 till 1998. 2-3 procent årligen hade tillväxten mattats i början av 2000-talet.

Över en tredjedel av Albaniens landyta är täckt av skog. Den tätaste skogen finns i de centrala och norra bergsområdena, men det stora behovet av ved för uppvärmning skadar skogsbeståndet. Den lilla skogsindustrin som finns har privata ägare. Albaniens fiskeflotta har krympt avsevärt efter 1990. Fisket anses ha goda möjligheter att utvecklas och ge exportinkomster.

Albaniens befolkning består av 3 200 000 invånare där det bor 110 invånare per kvadratkilometer. 44 % av albanerna bor i städerna och kustlandet. Bergsområdena är mest glesbefolkad och en stor migration sker från bergen till kusten samt från landsbygden till städerna. Under kommunisten flydde många albaner landet för att försöka komma till ett bättre och säkrare land. I Albanien bor de 97 procent albaner medan de resterande 3 procenten är greker, slaver och zigenare. I huvudstaden Tirana bor de mest folk ca 353 400 invånare. I Albanien så pratas de såklart albanska men den delas in i två huvudsakliga dialekter och det är gegiska och toskiska, men de pratas även grekiska m fl andra minoritetsspråk. En förväntad livslängd för den albanska kvinnan är 76 år medan för den albanska mannen är det 72 år. Kvinnorna i Albanien lever längre än männen.

Albanerna måste börja få mer utländsk kapital och mer utländsk kunnande för att kunna modernisera den albanska gruvsektorn. Om de fortsätter så här som de hör just nu så kommer det att inte funka på en längre sikt och man måste öka nerbrytningen av järnmalm för ju mer de inte bryter desto mindre får att leva för. Många kraftverk i Albanien måste repareras annars är risken stor att de går i sönder och att de blir svårt att producera fram energi och vatten till själva folket.

Albanska hamnar måste börja sätta in fiskebåtar i havet för där finns mycket fisk och om de fångar in mycket fisk så kan de exportera fisk och känna in pengar på de, få en inkomst som de vinner på och minskar fattigdomen i landet men om de inte fiskar så e risken att fisken försvinner och att exporterna minskar.




Förr I Tiden

Under mer än tusen år f.KR. så kallades albanerna inte sig för albaner utan för illyrier. Under mer än tusen år innan slavarna på 500 – talet invandrade var området i öster om Adriatiska havet hemvist för antikens illyrer. De bebodde det som idag motsvarar större delar av forna Jugoslavien samt norra och södra Albanien. De talade ett indoeuropeiskt språk vilket inte lämnade några spår efter sig. Många namn på illyriska folkgrupper och platser har överlevt i skriftliga källor på latin.

Illyrien har i geografisk mening under olika tider haft olika betydelse. Först därmed det av en mängd illyriska folk bebodde området mellan floderna Arsia i väster, Drinus, Boebiska bergen och den från Scardus i söder löpnade bergåsen i öster, Pannonien i norr, Epirus i söder och Adriatiska havet i sydväst och väst. Det omfattades sålunda större delen av nuvarande Kroatien och Bosnien, Dalmatien, Montenegro och norra hälften av Albanien.

Den tidigast kända kungen av Illyrien var Hyllus, som sägs ha dött år 1225 f.Kr. Hans rike stäckte sig från Trieste (i Italien) i norr till floden Vjosa (i Albanien) i söder. Rikets huvudstad var Scodra (idag Shkodër). Det illyriska kungariket nådde sin höjdpunkt på 400-talet f.Kr. när en av de mest framstående av de illyriska kungarna, Bardhylis, förenade kungarikena Illyrien och Molossia samt en stor del av Makedonien. Under Bardhylis regeringstid lyckades illyriska folket nästan förgöra den makedoniska kungariket men Filip den store satte stopp för illyrierna och Bardhylis slöt fred med honom innan han dog, år 358 f.Kr.

Efter Filip II:s död härskade Glaukias över Taulanti. Glaukias förband sig med Illyriens kung Kleitus (son till Bardhylis och far till Bardhylis II) när han gjorde uppror mot Alexander den store år 335 f.Kr. Glaukias gav Kleitus skyddad uppehållsort när deras försök för självständighet misslyckades och Alexander den store segrade och drev dem upp till Taulantias bergsområde.

Grekerna anlade kolonier vid den illyriska kusten på 700-talet f.Kr.. Två av de mest framstående var Epidamus och Apollonia och genom dessa fick illyrerna kontakt med den grekiska kulturen. Men de förlorade aldrig sin identitet eller sitt språk under det starka inflyttandet av grekiska civilisationen. Kontakten hjälpte dem att utveckla sin egen kultur medan de i sin tur påverkade det ekonomiska och politiska livet i kolonierna, vilka nådde en hög grad av välstånd och kulturell utveckling och var länkar för handeln mellan illyrierna och Grekland och Italien. Illyrierna exporterade jordbruksprodukter och boskap, speciellt hästar och även varor gjorda av lokalt brons och järn. På ca 300-talet f.Kr. började kolonierna nalkas sitt slut och så småningom försvann de.

Efter kung Agrons död skulle hans omyndiga son ta över men så blev inte fallet utan hans änka Teuta tog makten. Hon var ledare för härjande sjörövare som senare störde den romerska sjöfarten. Rom förklarade krig mot henne 299 f.Kr. Efter två års krig förmåddes hon sluta fred 227 f.Kr. Detta var början till den romerska ockupationen av den illyriska halvön. Livius nämner Scodra som huvudstad för konung Genthius av Illyrien. Genthius var samtida med konung Persevs i Makedonien. Han var en vild och rå person samt begiven på dryckenskap. Genthius blev besegrad av den romerska pretorn Anicius och förd till Italien som fånge.

På 400-talet förde den romerska erövningen till det illyrisk...