Härskarringens värld

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Midgård


Innehållsförteckning:
• Inledning
• Skapelsen
• Midgårds invånare
• Språken
• Inspiration
• Kort recension
• Kort om filmen
• Avslutning






Frågeställning:
Vad är midgård?
Vad inspirerades Tolkien mest av?
I vilka böcker kan man läsa Tolkiens historier?
Vad för slags varelser bor i Midgård?
Vad handlar Tolkiens mest kända böcker i stort om?
Har Midgård någon ”historia”?








Inledning
Den mest komplexa värld som någonsin påhittats är nog Tolkiens värld, Midgård eller Arda som det också kallas. I Midgård utspelar sig alla Tolkiens böcker, Silmarillion, Sagor från Midgård, Bilbo, De förlorade sagornas bok 1 & 2, Sagan om ringen, Sagan om de 2 tornen och Sagan om konungens återkomst. De 3 sistnämnda är de mest kända. Han har utvecklat en detaljerad och komplicerad mytologi och skapelsehistoria. Det finns välutvecklade språk, dem med sin egen historia, genomtänkta raser och mycket mer. Tolkien var egentligen en rättrogen katolik, han såg sin skapelsehistoria som ett komplement till bibeln. Ilúvatar skulle kunna vara Gud, och Ainur kan efterliknas vid änglar, medan den onda Ainurn Melkor är djävulen. Tolkien skapade en värld som skulle kunna ha varit en forntid vi aldrig haft. Han trodde att alla myter och legender hade en inneboende sanning. Han trodde alltså på det han själv skrev, och det är det många fler som gör.



Skapelsen
I begynnelsen skapade Eru, Den enda som på alvernas tungomål kallas Ilúvatar, av sina tankar Ainur; och de gjorde stor musik inför honom. Denna musik blev början till Världens uppkomst; ty Ilúvatar gav synlig form åt Ainurs sång och de skådade den som ett ljus i mörkret. Och många av bland dem förtrollades av dess skönhet och av dess historia som de såg tona fram och utvecklas liksom i en vision. Därför gav Ilúvatar verklighet åt deras syn och satte ut den i Tomrummet. Och den hemliga elden sändes att brinna i Världens hjärta; och den kallades Eä.
Detta är början på Valaquenta som är den första boken i Silmarillion. Valaquenta beskriver skapelsen enligt Eldars tradition. Berättelsen består i stort av att Eru ger liv åt Ainur, fast Tolkien beskriver det mycket detaljerat (Ainur var mäktiga andar.) Musiken som de sjöng gav liv åt Eä, världen som är, där bosatte sig Ainur. Den som var given mest makt av alla Ainur, Melkor, eller Morgoth som han senare kom att kallas, sjöng inte i samstämmighet med de andra. Ainur fick en vision av Ilúvatar om en värld där Ilúvatars barn, Eldar skulle leva. Den världen kom senare att kallas Midgård. Eldar är alver som inte kan dö av varken ålder eller sjukdom, men de kunde däremot tyna bort av sorg och dö av vapen. Efter Alverna så skulle människorna komma, som inte hade evigt liv eller immunitet mot sjukdomar, som Alverna. Men människorna skulle få en gåva som inte Alverna skulle få, de skulle få dö bort från världen och leva på nytt någon annanstans, och var de kom fick Alverna aldrig veta.
Med underbar sång skapade Ainur världen under Ilúvatars ledning, nästan alla hade blivit hänförda av visionen. Några utav Ainur klev ner i Arda och där fick de sin makt kraftigt begränsad, för här var de fångade inom tid och rymd. Men det var en som raserade allt det goda Ainur skapat, en som helt och hållet förändrade landets utseende, denna någon var den onda Melkor. Han blev bortmotad och tog sin tillflykt till världens mörka vrår, där samlade han alla möjliga slags onda djur kring sig. Ainur skulle sedan delas upp i 2 grupper av Eldar, den ena skulle kallas Valar, och där skulle de mäktigaste ingå, den andra kallades Maiar och där fanns de som inte hade lika stor makt. En känd Maiar är Gandalf som är en av Nyckelpersonerna i Sagan om ringen – trilogin.






Midgårds invånare

Midgård bebos av många olika raser och varelser. De 2 ”viktigaste” är Människorna och Alverna, dessa var ju Ilúvatars barn.
Alverna: Som jag redan skrivit var den första rasen som vaknade i Arda, Midgård. Alverna är väldigt vackra, något längre än Människorna men slankare. Alver har alltid spetsiga öron, och nästan inget hår på kroppen. Männen har aldrig skägg. Deras hörsel är mycket skarp och de har väldigt bra syn. Alver rör sig också mycket lätt och är övernaturligt viga.
Eldar är ett av deras namn, det betyder Stjärnornas folk, de fick detta namnet för att de levde på den tid då bara stjärnorna gav ljus, solen och månen fanns inte. Men det vanligaste namnet är Quendi, som betyder Talare. Detta namn har de fått för att de var näst efter Ainur som talade i Arda. Deras tal kallar de för Quenya, som betyder Tal eller Språk.
Alverna har kunskaper som en dödlig aldrig skulle kunna inneha, de kan skapa ting av underbar skönhet och har en oerhörd musikalitet. De diktar och sjunger vackra sånger för att hylla de Höga som skänkt dem livet.
Det finns 3 olika sorters alver:
Skogsalver: Det är de Eldar som stannade kvar när Alverna utvandrade sitt hemland, de kan också kallas Silvanalver. De allra flesta av dem talar Betheur.
Sindaralver: De följde inte de flesta av Alverna som for över havet till Aman, eller Odödliga Landen. De kallas också Grå Alver. Sindarinska är det språk de flesta av dom talar, men de kan också de andra alvspråken.
Noldor: Är de Alver som står närmare Valar än alla de andra Alverna, de räknas alltså som de ädlaste. Det språk de talar är i huvudsak ursprungsspråket Quenya, men med de andra Alverna talar de Sindarinska.
Dvärgarna: Dvärgarna är det enda släkte som inte skapat av Ilúvatar. Aule, som var en av Valar, ville inte vänta tills Alverna kom, därför skapade han en egen ras, som han skulle undervisa. När Ilúvatar märkte att Aule skapat en egen ras krävde han att Aule skulle förgöra de sju dvärgar han skapat. Dvärgarna hade då ingen egen vilja utan följde bara sin skapare. När Aule höjde sin hammare för att krossa dvärgarna så ryggade dom undan, då hindrade Ilúvatar Aule från att krossa dom, men Aule blev tvungen att försänka dom i dvala till dess Alverna vaknat.
Dvärgar är korta och kraftiga. De är extremt håriga, männen har alltid tjocka och långa helskägg, det händer att dvärgkvinnor också får skäggväxt. De är ofta väldigt vildsinta i strid, fast de vanligtvis uppträder tystlåtet och förnuftigt. De är också kända för sin girighet.
Dvärgar talar normalt en dialekt på väströnan (det allmänna umgängesspråket). Men med varandra talar de alltid Khuzdul, ett hemligt språk som de vägrar lära ut. Vanligtvis behandlar Alver och Dvärgar varandra med stor misstänksamhet.
Hober: Eftersom Hober alltid haft väldigt liten betydelse i världshistorien är deras ursprung oklart. Det är mycket möjligt att de är besläktade med Människor på något sätt. De är mycket matglada och lata, de äter helst sex rejäla mål per dag, nu räknar jag bort alla de små mellanmålen och fikastunderna. De är också kortväxta och blir ofta tjocka eftersom de äter för mycket och rör på sig för lite. Hober har stora och mycket håriga fötter, de bär aldrig skor. De är det enda släkte som kan röra sig tystare än Alverna. Hoberna är kända för deras flitiga bruk av piptobak.
Människorna: Är det släkte som det finns mest av i Arda. Det finns 2 sorters människor, de som kallas Högmännen, vilka var de som stannade kvar och kämpade tillsammans med Alverna mot Morgoth. Och sedan är det de vanliga människorna som inte gjorde någonting. Människorna bodde ursprungligen på ön Númenor, som inte hörde till Midgård. Människorna där levde mycket längre än vanliga människor, de kunde en del kring magi och hade en sällsam kraft som inte de vanliga människorna heller hade. De var som halv Alver kan man säga. Men snart vilseledde den onda Sauron dom, han övertalade dom till att försöka störta de mäktiga Valar. Men Ilúvatar reagerade snabbt och våldsamt, han lät en flodvåg sluka ön och dess flotta, för att det aldrig skulle kunna upprepas. Dock klarade sig några Númenoraner och de bosatte sig i Midgård och upprättade där rikena Arnor och Gondor. Arnor blev förstört ganska snart men Gondor bestod länge.
Enterna: Enter är i princip träd som kan tala och röra på sig, fast de är mycket stela. Dessa träd låg i dvala innan Alverna kom, men Alverna lärde träden gå och tala. De har ett eget språk som är mycket krångligt och opraktiskt, men ändå mycket vackert. Det fanns också Entiskor, Entkvinnor, men dessa försvann när kriget kom.
Det finns också raser som är skapade av Ondskan och är helt under dess makt. Dessa är bland annat Orcher som från början var Alver som togs till fånga och torterades av Morgoth. Det finns också Troll som från början var Enter som råkat ut för samma öde som Alverna. Det finns också Människosläkten som är Onda.


Språken

Tolkiens värld är nog mycket formad efter språken. Han lät varelserna som fanns där formas mycket efter deras språk. Tolkien gillade inte att utlämna detaljer och luckor, så därför utvecklade han språken väldigt ordentligt. Han har utarbetat avancerad grammatik till språken, särskilt Alvspråken, han skapade äldre språk som han sedan lät utvecklas till nyare, lade till ord och tog bort ord, lät dom förändras, han lät också skriftsystemen formas på olika sätt. Midgårds historia är komplex, men språkens är en mer komplex.
Alla de namn som finns med i boken är noga genomtänkta och alla har en speciell betydelse. Han tänkte alltid efter när han skulle döpa en person till ett visst namn. Om han av någon anledning hittade på ett namn som hade konstig eller ologisk form ändrade han inte det, eller lät det vara. Istället löste han gåtan om varför namnet kunde bli sådant och ”upptäckte” en förklaring till varför. Det språk som talas mest i Midgård är väströnan, det allmänna umgängesspråket, som det också kallas.
Alla de språk som Alverna talade var vackra språk, utan hårda konsonanter.
Alverna hade 2 olika skriftsätt, Cirth som gjordes för att rista i sten och trä och Tengwar som var en teknik man använde när man skrev med pergament och penna. Det finns faktiskt språk som inte är så väldokumenterade som alla de Alviska språken, dessa språk är bland annat Svarta målet, som bara används av de onda raserna i Midgård och så är det Khuzdul, Dvärgarnas språk.








Detta är Quenyanska tengwartecken, och det betyder
Elen Sila lúmenn´omentielvo ,
Eller på svenska:
En stjärna tändes vid timmen för vårt möte.




Inspiration

Det är svårt att säga rakt på sak varifrån Tolkien fick sin inspiration. Självklart har han fått den lite varstans. Men ringen, är en central sak i Härskarringen. I Bilbo en Hobs äventyr, får man reda på hur Bilbo, hittar den i en mörk gång, där har den en mycket liten roll men vartefter växer den tills det är den berättelsen kretsar kring. I alla tider har sökandet efter ringen haft stor betydelse, själva ringtraditionen fanns innan Romariket och Greklands storhetstid, i Sibirien har ringen en viktig rituell betydelse, vare sig det har varit i form av en cirkel i sand till en gnistrande diamant ring så har alltid just den formen alltid varit betydelsefull. En av de saker som inspirerade Tolkien till att skapa en värld med så kompletta språk och omfattande mytologi och historia är Englands fattiga litterära arv. Tolkien ville skapa en saga för Englands räkning. Man kan jämföra det med att Homeros skulle ha hittat på hela den grekiska mytologin innan han skrev ner den. ”I en håla i jorden bodde en Hob” Så började egentligen det hela, Tolkien satt och rättade examensprov då han plötsligt skrev ner det, varför visste han inte. Hoberna var alltså den första ras han hittade på, sedan efter hand skapade han alla de andra som bor i Arda. Många av dom har fått namn från fornengelska ord, okända för den genomsnittlige läsaren. Han försökte skapa händelser i sin värld som skulle kunna vara en sanning som döljs i nutida legender. Men det var inte mycket saker som han skrev som redan hänt, från existerande legender.
I vikingakulturen har alltid ringen haft stor betydelse, där var den en symbol för rikedom, berömmelse och ära. Vikingaskepp hade alltid ringen som Galjonsfigur, man svor eder vid bland annat ringar och Regenter delade ofta ut ringar som gåvor.
Tolkien inspirerades nog lite av den nordiska kulturen, Gandalf, trollkarlen till exempel kan efterliknas Oden, som för att få sin visdom vandrade nio världar, där han ofta tog skepnaden av en gammal enögd man men gråa kläder och en stav som vapen och hjälp. Det finns också mycket som skiljer dom åt men det finns stora likheter. Midgård kallade ju vikingarna världen de bodde i, i vikingakulturen hade varje ras sin värld, ljusalverna bodde i alfheim, dvärgarna i Nidavellir o.s.v. Tolkien har bara tre världar i böckerna, Aman där gudarna bor, De odödliga länderna, eller Valinor som är Alvernas egentliga hem och sen har vi Midgård där det bor många olika raser men som i huvudsak bebos av människor.
Den nästan 900 år gamla texten kallad Prosaeddan finns dvärgarnas skapelse, och även massa olika dvärgnamn. Namnen på de dvärgar som är med i Bilbo finns med där och där finns även andra namn han använt. Gandalfs namn finns också med där, det betyder ”trollkunnig alv” så det är kanske inte så konstigt att förstå varför Tolkien döpte sin trollkarl till det. De vanliga dumma jättarna i Jotunheim blev troll och eldsjättarna i Muspelheim blev Balrogar, vilka är eldsdemoner.
Angband är ett land Tolkien nämner i sin bok Silmarillion, där bodde Morgoth, eller Melkor, den rebelliske onda Valan. Där fängslades Alver och torterades tills de blev de avskyvärda orcherna, detta fängelse kan jämföras med Nifelheim, fästingen i Dödsriket Hel. Men kan efterlikna vikingarnas Ragnarrök med förstörelsen av Angband, då även det vackra Alvriket Beleriand förstördes.
Men en stor skillnad mellan Vikingarnas mytologi och Tolkiens värld är att i Tolkiens böcker, är det en kamp, Det goda mot det onda. Denna Moral finns inte i den nordiska mytologin. Där var makten det viktiga, men det Tolkien framhäver i hans berättelser är att makt fördärvar och är ont.
Guden Oden har många bra men lika många dåliga sidor. Hans goda sidor har Gandalf fått medan de dåliga har fått influera skapandet av Sauron, som är den onda makten i hans trilogi.


Onödigt kring inspiration
Som tidigare nämnts har Tolkien inspirerats från många olika mytologier och legender.
Folket i Rohan som kallas Rohirrim är inspirerat av den Anglosaxiska kulturen. Den nästan enda och största skillnaden är att Rohirrim behärskar hästar mycket väl, de är kända i Midgård just för sina hästar. Det retade Tolkien att ha den vetskapen att Saxarna förmodligen hade vunnit sitt krig mot Normanderna om de hade haft hästar, men de stred till fots och blev därför nedridna.
Aragorn, som är en utav Nyckelpersonerna i Sagan om ringen är starkt inspirerad av Sigurd, en Nordisk hjälte som slogs som ett djur, Aragorn är givetvis inte alls lika primitiv.


Kort beskrivning av Trilogin
För att ni ska förstå själva handlingen i boken ska jag nu skriva lite om ringens historia, och lite om Aragorn. Aragorn är en ättling till Isildur, mannen som störtade Sauron första gången, Aragorn härstammar också ifrån Númenor.
Ringens skapare är Sauron, som från början var en tjänare till Morgoth. Sauron bosatte sig i landet Mordor som blev helt ödelagt. Flera år efter det att Morgoth störtats så smidde han ringen, i den ingöt han sin grymhet, sin illvilja och sin vilja att dominera allt levande. I denna ring fanns styrkan att göra detta. Gradvis föll alla fria länder i midgård för ringens makt, men en sista allians, av människor och Alver marscherade mot Mordors Arméer i ett sista förtvivlat försök. Och det lyckades, man trodde då att Sauron hade förgjorts men hans livskraft var bunden till ringen så han överlevde, han var dock bara en skugga, men den skuggan växte sig allt starkare och han samlade återigen sina arméer och började sökandet efter ringen, för med den, skulle han återvinna sin forna kraft och kunna förslava världen, än en gång.
Tolkiens trilogi är det mest kända verk han gjort, jag själv har läst de böckerna 4 gånger, just nu håller jag på med Sagor från Midgård.
Boken är skriven ur en Hobs synvinkel, det är också just en Hob som är den viktigaste nyckelpersonen. Första boken handlar om Ringens brödraskap. Det börjar med att Hoben Frodo får en märklig ring av sin farbror Bilbo som han bott hos sedan barnaår. Där kommer trollkarlen Gandalf in, han inser att det är den Enda som tillhör Sauron, och är extremt farlig, om den skulle hittas av fiendens hantlangare skulle det betyda världens undergång. Så Frodo drar ut med 3 trogna följeslagare, också de Hober, Samwise Gamgi, kallad Sam Meriadoc Vinbock eller bara Merry och sist Peregrin Took, Pippin är hans smeknamn. På vägen till Vattnadal, ett Alvhem, möter de Vidstige, en människa som egentligen heter Aragorn. De tar sig till Vattnadal, där det bildas ett brödraskap bestående av Legolas, en Alvprins, Gimli, som är Dvärg, , Boromir, från Människostaden Gondor, Gandalf, trollkarlen de fyra Hoberna och så Aragorn. De tre förstnämnda har kommit dit för att be Elrond, Vattnadals härskare om hjälp. Alla deras länder har blivit drabbade på något sätt av Saurons återkomst. De håller rådslag och Gandalf berättar att hans överhuvud, en annan trollkarl vid namn Saruman har förrått dom, och gått över till det onda. De beger sig ut för att förstöra Ringen som endast kan förgöras där den smiddes, nämligen mitt i fiendens Land, kallat Mordor, som är Saurons boning. Boken slutar med att brödraskapet upplöses och de beger sig åt olika håll, Sam och Frodo beger sig till Mordor, Aragorn, Legolas och Gimli jagar Orcher som tagit Merry och Pippin tillfånga.
I andra boken följer man de olika individernas färd, Merry och Pippin, Legolas, Gimli och Aragorn kommer till Rohan, Pippin och Merry blir dock ditförda av Orcherna. Detta land är granne med Isengård, Sarumans boning. Pippin och Merry hamnar hos Enterna och Legolas, Aragorn och Gimli hjälper Rohan i det krig som Saruman ditfört.
Sam och Frodo försöker samtidigt hitta en väg in i Mordor, på vägen möter de Gollum en vidrig varelse som en gång haft ringen i sin ägo, han blir deras vägvisare fast han från början var ute efter att ta tillbaka ringen och döda Frodo. I slutet förråder Gollum Frodo och Sam och de blir tvungna att slåss mot ett hemskt monster som mest liknar en spindel, det härstammar från Morgoths storhetstid. Sam lyckas döda det men Frodo är till synes död, tror i alla fall Sam. Han tar ringen för han vet att uppdraget de har måste slutföras. Men han blir avbruten av Orcher som kommer, de får syn på Frodo som ligger alldeles stilla och förlamad på marken, Orcherna tar honom och Sam följer efter dom i sin ilska för att de vågat röra hans husbonde. Han hör hur de på avstånd pratar om Frodo, han hör dom säga att Frodo inte är död, bara tillfälligt förlamad. Och där slutar andra boken.
Den tredje boken handlar om den slutgiltiga upplösningen. Här delas de återigen upp i nya grupper, Nu är det Gandalf och Pippin, Merry som mestadels är ensam, Aragorn, Legolas och Gimli, och så Frodo, Sam och Gollum. Gandalf tar Pippin till Gondor, som nu är den säkraste platsen att befinna sig på, även fast det är hit det första anfallet kommer. Merry är kvar i Rohan som rustar till krig, de ska rida till Gondors hjälp. Aragorn, Legolas och Gimli tar en väg som kallas dödens stig, som går genom bergen. Aragorn som är Gondors rättmätige Kung måste hinna fram dit i tid, nöden driver honom här igenom.
Sam finner Frodo och på ett mirakulöst sätt klarar de sig över Mordors slätter till Domedagsberget, den enda elden som kan förgöra ringen. Men där möter de åter på Gollum, Han slåss med Frodo om ringen, men faller ner i elden, med ringen i sin hand, så har de äntligen utfört sitt uppdrag, efter ett års vandrande.
Men berättelsen slutar inte där. Man följer Aragorns kröning och Hobernas hemkomst. Frodo som sårats i början av sin färd av en av Saurons värsta hantlangare, finner ingen ro i hans forna hem. Han reser därför med Gandalf, Elrond och en del Alver till odödliga länderna, Valinor. Så slutar trilogin.
Detta är en mycket kort och odetaljerad redogörelse, men de...