Tjänsteflickan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tjänsteflickan

Det var en solig och varm sommar dag. Som vanligt satt jag vid strandkanten på den smala bryggan och såg fåglarna cirkulera över vattenytan. Det hade jag alltid gjort, ända sedan den dagen då han dog. Precis som om jag väntade på att någonstans där ute vid horisonten skulle jag se honom komma seglande emot mig. Folk sa åt mig att glömma och gå vidare, men nu har dem tröttnat. Det var ju så länge sedan. Men jag kommer aldrig att glömma. Vår kärlek var speciell.

Året var 1927 och jag var 18 år gammal. Tillsammans med min bror och vår mor levde vi ganska lyckligt. Men ur nutidens perspektiv ett fattigt och slitsamt liv.
Jag jobbade mest på åkrarna medan mor och min bror arbetade nere vid hamnen.
Mitt liv var väldigt enformigt men jag trivdes, och även fast jag var 18 år hade jag inga planer på att gifta mig. Än.
Men detta år skulle inte bli som de andra. Jag hade arbetat hela dagen och var utmattad, men all min möda hade visat sig ge resultat. Bonden som jag jobbade för hade gett mig extra betalt och jag kunde inte vänta med att få berätta det för mor! Men då kom chock beskedet. Min mor hade dött. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte försörja både mig och min bror. Jag sörjde i flera veckor tills jag förstod att det inte tjänade någonting till. Det var då jag insåg det, jag hade hört i byn att en man hade sökt efter en tjänare. Detta var min och min brors ända chans att överleva. Jag skulle bli tjänsteflicka. Även om jag visste att jag inte skulle se min bror på en lång tid.
Jag hade tur och fick jobbet, men det var många som sa att jag aldrig skulle klara av det.
”Hon har ju aldrig passat upp en man” var vad dem sa.
Några dagar senare kom han för att hämta mig. På natten hade jag inte sovit en blund, utan bara tänkt på hur det skulle bli. Vem var han? Hur såg han ut? Jag hade ju ingen aning alls. Men i min fantasi var han en äldre man i 45 årsåldern som hade fru och två barn. Och inga trevliga sådana, utan några som jag skulle bli extra mamma åt medan han och hans fru åkte världen runt och åt på restauranger.
Jag stod på den smala grusvägen och väntade. Jag kunde höra hovarna av hästar komma närmare och närmare. Jag kände mig lite illamående, men visste inte om det var av rädsla eller nervositet. Antagligen av båda.
En stor vagn i mörkt trä som drogs av tre hästar stannade framför mig. En man klev av, han var lång, ganska mycket längre än mig, och han bar en mörk kappa och en hög hatt. Jag kunde inte se hans ansikte för hattens skuggor föll ner på det.
Han kom sakta emot mig och jag svalde, men klumpen i halsen ville inte åka ner.
Han stod nu precis framför mig och jag kunde se hans ansikte. Jag hade aldrig sett en sådan vacker man förut, och han var inte alls gammal. Kanske runt 23 årsåldern och väldigt stilig. Hans mörka ögon såg på mig med ett snällt uttryck som gjorde mig lugn och säker.
Jag neg artigt och han log.
”God dag. Jag antar att du är Clarice? sade den unge mannen.
”Ja herrn” svarade jag generat
”Bra, men du kan kalla mig Patrik. Följ med här Clarice så ska jag visa dig vart jag bor”
Sättet han sa mitt namn på fick mig att bli alldeles varm inombords.
Han gav klartecken till kusken och vi gav oss av.
Vi åkte förbi förbi åkrar och små hus. Aldrig hade jag hade jag varit så långt hemifrån, och jag måste ha slumrat till. För jag kände en hand mot min axel och när jag slog upp ögonen var vi framme vid hans hus. Eller snarare mer som ett slott. Det stora huset var i ljusgult sten med stora vita fönster och en stor trappa som ledde till den mörka dörren i ek.
Patrik hjälpte mig ner från vagnen och tog min väska.
”Följ med här så ska jag visa dig runt” sade han.
Han berättade att gården hade legat i hans släkts ägodel sedan långt bak i tiden och när hans far dog ärvde han allt.
”Vart är din familj?” frågade jag.
”Min familj? Min far var min familj. Nu bor jag här själv. Men jag har ju sällskap av mina anställda.”
Vi pratade inte mer om det utan gick vidare. På baksidan av huset låg en liten strand och man såg man ut över vattnet. Det var en underbar utsikt. Vi gick ner mot vattnet och ut på bryggan som stod där, intill den guppade en liten roddbåt av dem små vågorna som rörde sig på vatten ytan. Vi stod där ett litet tag och bara kollade ut. Men jag märkte att han blev lite obekväm av tystnaden och vände sig om och sa att vi borde gå upptill huset och se över mina sysslor.
Dagarna gick och jag trivdes verkligen på den stora gården. Patrik och jag pratade inte så mycket med varandra men våra blickar visade mer än ord.
En kväll när jag stod i matsalen och städade undan middagen från gästerna Patrik hade haft på besök kände jag någons blickar från andra sidan av rummet. Jag vände mig om och fick se Patrik och blev lite förundrad. Hade inte han gäster att hålla sysselsatta.
”Tack Clarice.” sa han. Medan jag bara tittade på honom med ett frågande uttryck.
”Vad menar ni?”
”Jo det känns så bra att ha dig här och jag vill tacka dig för allt du gjort. Med dig vid min sida fylls jag av glädje”
Jag kände hur jag rodnade, men det var mörkt i rummet och det ända som lyste var de höga ljusen från bordet så jag hoppades att han inte skulle se. Jag tänkte att det bara var vinet som pratade, men när han kom fram mot mig var hans blick stadig och jag kunde inte känna lukten från vin eller något liknande.
Sedan kysstes vi och, den kvällen var den bästa i mitt liv.
Jag och Patrik var kära och det kunde ingen få förstöra, trodde vi.
Som alla romantiska sagor finns det ett mörkt slut. Denna saga var en av dem.
Vi hade varit ute och ridit tillsammans, och när vi kom hem tillgården låg ett brunt kuvert med ett blodrött sigill med en krona intryckt i den på trappan vid den stora ekdörren.
Jag såg hur Patriks ögon fylldes med rädsla.
”Kriget har kommit.” med dem ...