Om musik och kärlek

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Orkestern stämde sina instrument. En harkling från dirigenten och alla blev tysta. Med en dramatisk gest så flödade musiken ur blåsorkesterns pipor. En knapp timme senare var konserten slut och det sista stycket slutade lika dramatiskt som det första började.

Efter applåder och extranummer minglade de uppträdande med åskådarna. Malin fick som vanligt flera uppmuntrande kommentarer och beröm. Hon log, tackade och kramades om vartannat. Men ikväll kunde hon inte riktigt koncentrera sig. Hela tiden såg hon sig omkring som om hon var jagad. Men så fort hon fick syn på det där halvrufsiga bruna hårburret, slappande hon av igen.
- Snyggt solo, kommenterade hon när hon såg Erik nere vid instrumenten.
Malin packade omsorgsfullt ner sin tvärflöjt och trängde tårarna, som infann sig direkt när svaret uteblev, långt ner i halsen där de anslöt sig till den alltmer växande klumpen, som alltid fanns där. Syntes hon inte? Så blek och osynlig var hon väl inte? Hon log alltid när hon hälsade, skrattade åt hans skämt och sökte hans blick. Visst fick hon kanske lite svar. Blickar de utbytte över orkestern, blickar i samförstånd. Betydde det något för honom?

I bussen på väg till deras vänort i Tyskland, tyckte hon att han såg på henne mest hela tiden, där hon satt och lyssnade på musik. Eller var det någon annan? Hon ville le och dansa inför hans blick, men allt hon gjorde var att krympa när han skämtade och skrattade med de andra i trumpetargänget. Hon kunde känna igen hans jacka, hans hår och röst överallt.

Första kvällen var det disco. Hon satte sig bredvid och de småpratade lite och när hon dansade ute på golvet tyckte hon att hon kände hans ögon på sig hela tiden. Eller? Visst skulle hon fråga om han ville dansa, men när musiken var slut var det ogjort, och hon hatade sig själv för det.

Dagen därpå var det konsert. Hon älskade musiken. När orkestern spelade och inget existerade förutom flöjten, noterna och den gudomliga musiken. Då kunde hon försvinna, in dit inget annat fanns, där ingen kunde nå henne.

Men låtarna och musiken tog slut. Fester, middagar och andra aktiviteter väntade och tog vid. Skulle hon tala om det för honom? Nej. Hon skulle hålla det inom sig och förhindra att bli sårad än en gång. Johan hade tackat nej till hennes kärlek. Hon hade i tro om delade känslor avslöjat sin själs högsta önskan, man han hade nekat och hon hade ännu oläkta sår. De hade förblivit vänner, men det är svårt att träffa någon man längtar efter så ofta. Då är ovissheten bättre. Men. Hade hon fått gensvar? Eller var det bara hennes fantasi som spelade henne ett spratt återigen?

På avskedsfesten så var det som på välkomstfesten. Hon trodde att känslorna var besvarade. De sjöng, skrattade och hade roligt, men han blev tystare och tystare. Hon ville besvara blickarna hon fick med ett leende, men blicken försvann precis innan hon hann göra det. Tvivlet blev starkare.

Resan fick sitt slut men orden Malin tänkte säga förblev osagda och hon hatade det. Lika mycket som hon avstod för att hennes ego inte skulle få en törn det kanske inte överlevde. Såren gjorde ont. Än idag.

Det är...