I taket lyser stjärnorna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tänkte bara börja med att säga att detta inte är en recension av boken "i taket lyser stjärnorna". Vår uppgift i skolan var att vi skulle läsa en bok och sedan hitta på ett nytt slut till den. Jag valde boken "i taket lyser stjärnorna" och detta är mitt slut på boken.

”Jenna kysste mammas panna. Den var kall.
”Älskar dig”, viskade hon och morfar bröt ihop i hörnet. Han skakade och skakade, sköterskan Ingrid rusade fram, mormor också. De täckte honom med kramar och lugna ord.
Älskar dig.
Älskar dig så jävla mycket.
Jag kommer inte klara mig utan dig.
Kom tillbaka.
Fan, mamma.
Var inte död.
Jag kommer inte att klara mig!”

Det var sista gången jag såg henne, nu var hon verkligen borta. Jäkla cancer! Om det inte varit för den så hade mamma levt! Hela min värld som jag byggt upp rasade på några ögonblick. Jag hade lyckats gå från tönt till populär, jag hade blivit bjuden på fester, fått kompisar, varit någon, men nu kändes det som att det inte spelade någon roll längre. Mamma var borta, vi skulle flytta, vad spelar då popularitet och kompisar för roll?
Inte ett skit.
Jag klarar mig bättre utan.

Jag hade packat det sista nu, hela mitt rum låg i lådor. Jag tittade in i rummet en sista gång, ingenting kvar, eller jo! Jag såg att jag hade glömt mina stjärnor, mina stjärnor som lös i taket om nätterna. Jag lånade morfars ministege för att ta ner dem. Jag skulle precis ta ner den sista stora stjärnan då jag såg lappen. Lappen från skolan, då vår lärare tvingade oss att skriva en dikt. Jag tog ner den, vecklade ut pappret och läste:
”Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.

dikt av:Jenna Wilson
ämne:svenska
Klass: 7C ”

Jag höll pappret hårt i min hand och tryckte det mot hjärtat. Det brände till bakom ögonlocken och de glasklara tårarna började än en gång rinna ner för mina kinder. Jag kände hur hela kroppen började skälva. Jag tittade ut mot fönstret där snöflingorna dalade ner. Lika många snöflingor som fanns utanför fönstret, lika många tankar fanns i mitt huvud. Men det fanns en tanke dom dominerade över dom andra, en tanke som var för stark för att ignorera, tanken var självmord.

Jag vände på pappret och började kladda ner några rader, som ett sista brev till mormor och morfar. Jag visste att dom redan hade det svårt, men jag var tvungen att göra det, jag kunde inte leva ett liv utan min mamma. Självmord var den enda lösningen. Jag skrev ner några rader om mina känslor för dom, om hur ledsen jag var, att dom inte skulle gråta för mig och att det inte var deras fel.
Jag vek ihop lappen och la den vid dom självlysande plast-stjärnorna.

Jag tog på mig jackan och de slitna gympadojorna mamma köpt till mig förra året. Mormor och morfar var iväg för att handla mat. Det var kanske bäst så, att hon gick när dom inte var där, så dom hade sluppigt se henne så ledsen den sista gången dom såg henne. Jag gick ut genom dörren och stängde den bakom mig, jag sprang ner för den ekande trappuppgången. Jag gick ut genom den stora porten en sista gång. Kylan bet enda in i benmärgen. Jag gick några steg fram, vände mig om och tittade tillbaka på det som varit mitt liv. Jag började springa, tårarna dalade ner för mina kinder. Jag kände asfalten genom mina slitna skor. Plötsligt hörde jag ett rop bakom mig, jag vet inte vem det var men det lät som morfar, men det fick inte stoppa mig. Ropet drev mig framåt, jag var tvungen att springa, det fanns för många minnen kvar. Snart var jag framme, kanalen skulle bli mitt öde.
Jag gick upp på bron, klättrade upp på räcket och såg ner på den blanka vattenytan nedanför. Isen på räcket gjorde så att händerna nästan fastnade, jag frös. Det var nu det gällde, det fanns ingen återvändo, eller fanns det? Det var långt ner till vattnet, kanske fyra-fem meter. Jag såg min mammas ansikte framför mig, och började tänka om. Tänkte på mormor och morfar, hur skulle de klara sig? Jag vände mig om för att gå tillbaka, jag kunde inte bara ge upp. Jag skulle fortsätta leva, fortsätta kämpa, för mammas skull så skulle jag kunna göra vadsomhelst.
Jag satte foten på räcket, och precis när jag lade tyngden på den märkte jag hur foten gled. Jag kände paniken växa inom mig när jag kände att det enda som fångade upp min tyngd var luften. Jag ramlade baklänges med huvudet under vattnet. Jag kände kylan som förlamade mig, det var som tusentals knivar som högg mot min kropp på en och samma gång. Jag försökte andas, men istället för luft som strömmade genom mina lungor kom det vatten. Iskallt vatten som fyllde min kropp. Jag kämpade tills kampen var slut. Allt blev vitt, då jag plötsligt kände hur något tog tag i mig och drog upp mig mot ytan. Jag kunde inte se, men jag hörde en bekant röst, men den lät inte som den brukade. Den var darrig och svag, som om den var flera mil bort. Jag öppnade ögonen och såg en kontur av morfar. Jag kände hur han höll min hand och hur någon värmde mig, det måste ha varit mormor. De sa något, jag hörde inte riktigt, det enda jag kom ihåg var att det kändes som att jag skulle spricka, sådan smärta. Jag tittade på dem och försökte få fram ord, men det enda som kom fram var hesa viskningar. De grät, jag hörde hur de grät och det var mitt fel. Det enda jag kunde få fram var ”förlåt, men jag är inte lika stark längre”.
Återigen hamnade jag i ett vitt ljus. Och smärtan jag kände vid det ögonblicket var gigantisk, men sedan,...