I taket lyser stjärnorna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”OM ENS MAMMA ÄR DÖD, är man fortfarande en dotter då?”

I taket lyser stjärnorna är en ungdomsbok som är skriven av Johanna Thydell. Johanna skriver om alla känslor, tankar och funderingar som hon upplevde när hennes mamma drabbades av bröstcancer när Johanna var 13 år.

”Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.” Jenna har skrivit en lapp som hon har gömt under en av de självlysande stjärnorna som sitter i taket ovanför hennes säng. Jenna är en tonårstjej som precis har börjat sjuan, på högstadiet. Hon vill vara den coola som syns, den alla ser upp till och inte ser ner på. Hon bor i ett typiskt höghusområde någonstans i Sverige, i en lägenhet tillräckligt stor för henne och hennes mamma.
Men vad är det där, i duschen? En duschstol, och där i sovrummet en rullator och tre peruker. Jennas mamma har cancer.
Boken handlar om Jennas ovisshet, hon vet inte om mamma klarar sig eller dör, om skräcken för vad som händer sen. Ett liv utan mamma, ett liv utan trygghet.

Det här är en ungdomsbok som berättas ur Jennas perspektiv. Men den är inte bara för ungdomar utan för vuxna också. Den är välskriven och är lättläst och det är lätt att leva sig in i boken.

Jag tycker att I taket lyser stjärnorna är en väldigt bra bok. Man får en inblick om hur det skulle vara om ens mamma eller närstående skulle bli allvarligt sjuk. Det känns som man är med hela tiden, att man sitter i soffan och ser allt som händer när dem skrattar, gråter och bråkar. Man börjar tänka och fundera på hur det är att vara så rädd och att vara i djup sorg. Boken tar också upp att man faktiskt måste leva vidare även om den närmaste och mest älskade personen man har i hela världen blir allvarligt sjuk eller dör. Jag blev väldigt rörd och ledsen när jag läste boken. Jag är imponerad över att Jenna ändå tog det så bra som hon gjorde med att hennes mamma var sjuk. Hon accepterade situationen och hjälpte hennes mamma med allt. Men det är kanske det enda man kan göra, det vet inte jag. Jag tror att Jenna skämdes över att ha en sjuk mamma. Skämdes över hennes mammas mediciner, rullatorn, duschstolen och perukerna. Det hon egentligen skäms över hennes mamma utan över att lägenheten mer och mer ser ut som ett sjukhem.

När jag tänker tillbaka på vad som händer i boken, om man läser mellan raderna, så tror jag att Johanna vill få fram till läsaren att det kan hända alla, men att man måste leva vidare, Man kan inte fly.


...