Ett oändligt kapitel...

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Anna har alltid varit en glad tjej, nu känns livet knappt värt att leva, hon står vid bergsklippan och funderar på att bara hoppa rakt ut, hon kan inte riktigt känna någon mening med livet längre, hennes livs kärlek har försvunnit och hennes vänner likaså. Hon faller ner på knä och börjar gråta, vad hade hon gjort för att förtjäna den här sorgen? Hon hade ju alltid skött sig i skolan, hon hade alltid varit glad, hon hade alltid vart nöjd med sitt liv, hon hade ju alltid ...

Det var sommarlov! Hon skulle ha så kul med Tomas och alla sina vänner. De skulle sola och bada, de skulle ha sitt livs bästa sommar! Den 29: e juni skulle Tomas och Katarina, Annas bästa kompis, till Grönan, det var en tradition att gå på Annas födelsedag. Katarina och Anna hade alltid varit bästa kompisar, ändå sedan de började ettan, de var och skulle alltid vara bästa kompisar, ändå in i döden… ändå in till döden, det var det de sa, hon minns det som igår.

Den 29: e kom och det var en perfekt sommardag, solen sken och det fanns inte ett moln på himlen. Anna kände att detta måste vara en av de bästa dagarna i sitt liv, hon var med de två människor som betydde allt för henne på en av de bästa platserna i hela världen, vad mer kunde man begära? Hon önskade att det här aldrig skulle ta slut, men framåt midnatt vart de tvungna att gå hem, hon kom hem och somnade.

Hon drömde den kvällen om när hon hade varit mindre och hennes far hade knuffat henne på en gunga, hon var liten och hade en söt sommarklänning som var vit och hade blåa blommor utanpå. Hennes bruna hår flög bakom henne i vinden och hon skrattade, hon var lycklig. Denna dröm hade också varit en sådan dag som hon hade tänkt att hon aldrig ville att den skulle ta slut. Den dagen tog också slut, likt dagen som flöt ut i sanden och försvann försvann även hennes far. Hon hade slutat sörja över det nu. Det hade hänt en olycka när hon var nio, hennes far skulle hem efter jobbat. Han skulle hem, till henne o hennes mor, hon hade många gånger skyllt på sig själv för att hennes far hade blivit rånad o mördad, tänk om hon inte hade ringt och sagt att han skulle skynda sig hem, tänk om hon inte hade funnits, hade han fortfarande levat. Åh! Varför skulle hon ha sagt det, hon ångrade sig så djupt! Hon brukade sitta på sitt rum och titta ut på stjärnorna och be sin pappa om ursäkt.

Ändå fortsatte hennes liv, hon hade Katarina som hjälpte henne igenom det, hon var alltid glad på dagarna, i skolan, med sin mor, men så fort hon la sig i sängen började tårarna rinna, ändå hade hon accepterat detta och det fanns inget hon kunde göra för att ändra det som hade hänt, hon var ändå rätt nöjd med sitt liv, hon hade fortfarande sin mor, sin bästa kompis och hon skulle ett år senare träffa den kille hon för alltid skulle älska, men detta visste hon inte än.

Så då hände det, vid tio års ålder, hon gick i fyran och helt plötsligt kom en kille in i deras klassrum, denna underbara måndagsmorgon. Han såg Anna och började le, hon log tillbaka. Hennes lärare sa att Tomas skulle börja i deras klass. Anna tänkte inte så mycket på det då. Hon var inte så intresserad av killar. Hon hade sitt, hennes utbildning, hennes vän och hennes mamma. Ändå kunde hon inte förneka att hon tyckte Tomas var väldigt söt. Terminen flöt vidare, september, oktober, november, snart skulle det bli jullov. Hon skulle bara vara hemma, men nyårsafton skulle hon och mamma fira med pappas gamla kompis Björn, de skulle vara inne i stan, de hade alltid firat nyår med Björn, varje år, förutom förra året då varken mamma eller hon orkade gå ut. Då var de bara ensamma.

Sista dagen, den dag de skulle gå på jullov kom Tomas fram till henne, han hade ett litet inslaget paket, det var rött och hade grönt band. Han sträckte fram det o log, orden ”God Jul” kom ut ur hans läppar. Hon vart väldigt förvånad och fick bara fram ett litet kvävt tack. Katarina stod bredvid och fnittrade, och Anna kände hur hon rodnade. Gud så pinsamt! Hon öppnade paketet och inuti låg en kedja med ett guldhjärta hängandes på. Hon fick genast dåligt samvete att hon hade fått ett så fint paket och att hon inte hade något till honom, men när hon tänkte ge tillbaka paketet hade Tomas redan gått. Hon tog hem halsbandet och hon kunde inte låta bli att le varje gång hon såg det. Det var den bästa julklappen någonsin!

Nyårsafton kom och hon tog på sig sin finaste klänning. Den var röd och hon hade en guldfärgad magkedja till, halsbandet från Tomas passade perfekt till. Så hon gick ut i köket och bad sin mamma hjälpa henne att få på halsbandet. Hon hade berättat för sin mamma om allt som hänt och hennes mamma hade lovat att de skulle gå ut och leta efter något fint till Tomas också.

Väl framme på festen fick hon en stor chock när hon plötsligt såg Tomas där, var det verkligen han, hon måste ha sett i syne… eller? Men det var Tomas, för hon kände direkt igen det där leendet han fick så fort han fick syn på henne. Han gick fram till henne och sa:
- Gott nytt år
- Desamma, svarade hon, vad gör du här?
- Pappa jobbar med björn, själv da?
- Björn är, var, pappas gamla kompis
- Var?
- Hon dog förra året..
- Jaha, stackars dig…
En lång tystnad uppstod, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, som tur var kom hennes mamma och sa åt de att de skulle ut nu, klockan var nämligen tio i tolv, Anna sa ok och hämtade sin jacka.

När de väl stod där ute tappade Anna bort Tomas bland allt folk. Det var trångt och det var folk överallt, Europe spelade och folk var glada, det var ju trots allt inte alla som fick uppleva ett millenniumskifte. Nedräkningen började på de gigantiska skärmarna och samtidigt som hon skrek tio kom någon och knackade henne på ryggen. Det var Tomas! Hon kände att en ström av lycka rusade genom hela kroppen.
- Det där halsbandet är jättefint på dig
- Tack!
Ljudet av folk som skrek tre hördes i bakgrunden. Två, ett… När de ropade ett böjde sig Tomas fram och kysste Anna på munnen. Det kändes som det höll på i en evighet, och hon kunde knappt stå efteråt, han viskade i hennes öra Gott nytt år och så försvann han bland alla andra. Hon stod där och försökte förstå vad som precis hade hänt… Det gick inte, hon var så utmattad den kvällen och hon hade mycket att minnas från denna kväll. Men hon kände på sig att det här med Tomas, det var riktigt, det var verkligt, så här skulle det vara!

Dagarna gick och nu var det alla hjärtans dag, Anna hade aldrig riktigt brytt sig så mycket om det, men denna morgon hade Tomas inte kommit när klockan ringde in, hon gick och satte sig, hon kände sig lite besviken, och la undan chokladasken hon hade köpt till Tomas i hennes låda. Hon hoppades att han bara var försenad, men klockan gick. En, två, fem, tio minuter gick o hon förlorade hoppet. Men när klockan vart kvart över knackade det på klassrumsdörren, självklart var det Tomas, han hade vax i sitt svarta hår och en skjorta på sig, han hade en röd ros i handen och gick fram till Anna, ställde sig på knä och frågade ”Vill du bli tillsammans med mig”? Hon svarade självklart ja och hon kysste honom. Deras lärare harklade sig och de var tvungna att sluta. Den dagen kunde de aldrig sluta titta på varandra…
Åren gick, och fem år senare, i våras, på alla hjärtans dag, firade de att de vart ihop i fem år, de hade haft en mysig hemmakväll med film, chips och Coca-cola. Hon log i hans famn och han smekte hennes hår samtidigt som han sa: ”Jag vill alltid vara din, vi kommer alltid vara vänner, jag kommer alltid att svara när du frågar vad jag känner. Om morgondagen inte kommer vill jag att du ska veta, jag har redan slutat att söka och leta, Det här är första sidan på ett oändligt kapitel, ditt namn och mitt bredvid varandra och ett hjärta i mitten. Jag lever för att älska dig Anna, du kommer alltid vara mitt livs ljus.”

Vid tanken på detta minne brister det totalt för Anna. Hon börjar gråta och hon känner ingen mening med livet så länge hon inte har Tomas. Hennes bästa kompis hade också försvunnit och hennes mamma hade blivit någon annan, hon kände inte henne längre. Allt detta hände under en helvetesvecka, till och med mindre än en vecka, varför skulle sånt här alltid hända henne? Vad hade hon gjort för att förtjäna en förlust på de tre viktigaste människorna i hennes liv.

Det började den 1 juli 2005, hennes bästa kompis skulle försvinna, hon hade skrivit ett brev till Anna, det stod bara en lång mening i det, förlåt, Jag älskar dig så mycket, men världen har vänt sig emot mig, min pappa slår mig varje dag och min mamma har försvunnit, förlåt för att jag inte sagt något innan, du är den bästa som finns, det fanns inget du kunde göra, förlåt… Vid det tillfälle hon läste den visste hon att hennes bästa kompis gjort det, hon hade faktiskt tagit självmord, Anna visste att Katharina hade pratat om det flera gånger, men hon visste inte riktigt om hon faktiskt skulle göra det, Anna hade svikit hennes bästa kompis, hon visste det och hon skulle aldrig förlåta sig själv, varför hade hon inte ställt upp mer? Varför hade hon inte tagit hand om sin bästa kompis, Katharina hade ju ställt upp för henne när Annas far dog, varför hade hon inte tagit Katta under sina armar och låtit henne slippa den brutala verkligheten hon levde i. Anna grät ofta, hon hade förlorat sin ängel, det enda hon kunde göra var att hoppas att Katharina var lyckligare nu.

Hon hade inte berättat om Katharina för Tomas än. Hon skulle över dit nu, det hade ännu bara gått två dagar och hon hade aldrig slutat gråta sen dess, hon halvsprang till Tomas, sen såg hon honom på ett café, var det verkligen han? Hon gick in i caféet och där satt han, han satt där och hånglade med Linnea, den blonda bimbon som inte ens visste vad ett plus ett är. Hon gick fram till honom och smällde till henne först och sen honom, Tårarn...