Svensk Novell

Regnet öste ner och smattrade mot våra hjälmar och gevär där vi låg i skyttegraven. Vi hade gått in i Frankrike och fienden började nu försvara sig. Kulor ven ovanför våra huvuden. Jag satt bredvid en man vid namn Hans Krauss. Vi hade lärt känna varandra under alla de åtskilliga dagar vi marscherat genom Tyskland. Vi kände oss så ensamma där vi låg, alldeles rädda, sårade och frusna. Vi hade insett att det enda skälet till att vi kämpade mot fienden var därför att vi var ännu räddare för vårt eget lands tyranner till ledare än vi var rädda för våra motståndare.

Allt började i slutet av augusti 1939 då något märkligt hände. Jag fick ett meddelande om att jag var tvungen att göra lumpen även fast det hade beslutats i Versailles att Tyskland inte skulle få ha någon värnplikt. Men om mitt land behöver mig så är inte jag den som vänder ryggen till, det var så jag tänkte då i alla fall. Just nu önskar jag att jag hade vänt ryggen till och rest till mina släktingar i norr som jag hade planerat innan jag blev inkallad.

Jag hade precis skrubbat klart alla toaletter i kasernen när jag hörde flera rop och skrik. Jag vände mig om och upptäckte att flera militärer rusade till militärbilarna och pansarvagnarna. Jag rusade fram till närmsta menig för att fråga vad som hände.

•-         Vi drar ut i krig! Skrek han med lycklig stämma.

Jag var inte redo för det här. Jag hade inte ens gjort klart lumpen. Men nu hade jag inget val om jag flydde nu skulle jag bli anklagad för att vara desertör och bli avrättad. Så jag hoppade in i en av de få militärbilar som var kvar tillsammans med menige Krauss. Det enda vi hade hört om kriget var att Hitler ville ta över Polen. Vi kom fram till en gigantisk militärbas som låg i utkanten av Polen, det måste ha varit minst 20 000 soldater som förberedde sig här på basen för invasionen av Polen.

Jag hade knappt hunnit vara inkallad i militären i två veckor när vi gick in i Polen. Som tur var gick det ganska enkelt och jag behövde inte ens använda mitt vapen. På mindre tre veckor var invasionen över. Jag, Krauss och många av de andra militärerna fick återvända till Tyskland där vi kunde vila ut oss. Men vi hann inte med så mycket vila för så fort vi var hemma i Tyskland skickades vi iväg till ett militärt högkvarter i Köln. Där fick vi träna stridsteknik och lära oss olika strategier som kunde behövas ute i fält. Det visades dessutom flera filmer om hur underbart vårt land kunde bli om alla var "renrasiga", långa, blonda och blåögda och om hur smart vår ledare Hitler var. Innan jag blev inkallad till militären hade jag varit väldigt kritisk mot hans idéer men kanske hade rätt efter allt. Mitt självförtroende och min patriotism hade växt med stormsteg under tiden på högkvarteret och jag var helt övertygad om att vi skulle vinna det här kriget.

I maj började vi rusta inför en lång marsch. Vi skulle gå in i Frankrike. Tillsammans med Krauss hoppade jag och två till soldater in i en tank för att börja den långa färden till Frankrike. På vägen till Frankrike lärde jag känna flera soldater och även om vägen dit var tuff så hade faktiskt den roligaste tiden i mitt liv. För var dag som gick växte gemenskapen mellan oss män och det kändes verkligen som att det var här jag hörde hemma. Det kändes som att vi var en familj.

Det var väldigt lugnt när vi kom in i Frankrike och den första by vi kom till var helt övergiven. När vi hade kommit in en bit på de franska markerna utsattes vi för ett bakhåll. Bombplan kom från ingenstans och fiende pansarvagnar kom från alla håll. Bomberna som flygplanen fällde gjorde så att det blev svårt att styra pansarvagnen och vi körde fast i ett kärr. Vi övergav tanken och hoppade ner mitt i skottelden. Krauss kröp under pansarvagnen för att gömma sig.

•-         Krauss, du är inte säker där! Bombplanen siktar mot pansarvagnarna!

•-         Men vi måste gömma oss någonstans. Annars är vi snart döda!

•-         Jag vet, följ med mig!

Vi började springa allt vad vi kunde mot skogen som låg några få hundra meter bort då vi hörde på radion att förstärkning var på väg från norr så vi sprang dit för att ansluta oss till dem. Vår luftförstärkning sköt enkelt ner de franska bombplanen och med de nyinkallade marktrupperna slaktade alla fiender som hade anfallit oss, varenda en av de stinkande fransoserna! Nu kände jag hur adrenalinet rusade genom min kropp. Jag var så arg. Jag kände en enorm lust av att hämnas på alla vidriga fransmän som hade dödat mina tyska landsmän. Mina familjemedlemmar.

Vi fick order om att marschera djupare in i Frankrike. Till en stad vid namn Beuvry. Vi hade precis kommit ut ur en skogsdunge när vi fick syn på fransmännen. De hade byggt upp bunkrar på fältet där vi stod. Utrustade med kulsprutor och granatkastare började de beskjuta oss. Vi blev panikslagna av ett så snabbt anfall av fransmännen och i allt detta kaos var vi tvungna att gräva skyttegravar för att inte bli träffade av kulorna som dödade allt i sin väg. Vårt befäl, Rommel, beordrade pansarvagnarna att röra sig framåt till de var inom skotthåll av bunkrarna och skjuta sönder dem så snabbt de kunde. Men fransmännen var fler än oss och med betydligt bättre och tyngre vapen smulade de sönder våra pansarvagnar som torra kex.

Vi hade nu grävt en skyttegrav som var cirka 1,5 meter djup men många av våra soldater hade redan fallit offer i det här slaget. Vi som fortfarande levde kröp ner i graven och laddade våra vapen så snabbt vi kunde. Både jag och Krauss hade lyckats överleva så här länge och vi kände oss väldigt övermodiga. Så vi tävlade om vem av oss som hann döda flest fransmän.

•-         Jag är redan uppe i fem stycken Krauss!

•-         Haha, vad långsam du är, jag är uppe i tolv.

•-         Fusk! Du har kulspruta. Jag har bara ett halvt fungerande Mauser gevär!

Det kom från ingenstans. Vi var mitt uppe i vår lek när Krauss plötslig fick ett skott i halsen. Han kastades bakåt av skottets kraft och blodet forsade ur halsen på honom. Men han levde fortfarande. Jag slängde mig mot honom och slet loss min högra ärm som jag pressade mot hans hals.

•-         Kom igen Krauss. Du klarar det här!

•-         Jag kan inte andas! Snälla, lämna mig inte här.

•-         Jag stannar hos dig, jag lovar.

Mer hann vi inte säga till varandra innan han slutade andas. Min bästa vän låg blodig och död i mitt knä! Vad hade vi gett oss in i? Det här var inte vårt krig. Hur kan allt det här meningslösa våldet leda till något bra? Vad ger oss rätt att döda varandra bara får att vi har olika åsikter? Tusen olika tankar flög genom mitt huvud där jag satt. Men en sak var jag säker på, jag hatade Hitler. Och mig själv för att jag inte tidigare förstått att allt detta bara var vansinne. Bara tanken på att jag själv kan ha dödat någon annans bästa vän får mig att må illa och avsky mig själv. Vad har jag gjort?

Ett skott s...