Den mörka sidan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kenny satte sig på bänken i parken, där han alltid brukade sitta. Han stirrade ut i luften. Han hade ont i huvudet efter gårdagens fest. En bit bort hade den där mannen, som alltid var där när Kenny var det, stannat och sneglat på Kenny som han brukade göra och sedan tittat upp mot himlen. Kenny hade alltid undrat vad han ville, men han hade aldrig pratat med honom.
Kim skulle komma om en halvtimme. Kenny hade inget annat för sig än att sitta och vänta. Han ville inte gå hem. Inte gå till gänget utanför Futurum. Han ville bara sitta och tänka. Tänka på ingenting. Och allting.
Samma tidpunkt satt Kim och spelade playstation med Lisa. Han hade det bra, Kim.
En familj som självklart älskade honom. En tjej, som förmodligen älskade honom också. Och en hund. Ett liv, helt enkelt. Allt som Kenny ville ha, men som han inte hade något av. Som han inte visste hur det kändes att ha. Allt Kenny hade var ett tråkigt liv där han inte betydde någonting för någon. Hans pappa hade dött när han var liten. Kennys mamma hade då blivit så deprimerad av pappa Kristers bortgång att hon började dricka. Dagligen. Nu är hon vad folk brukar kalla alkoholist. Coola morsan, som en del av hans kompisar brukade säga. Eller ”ni-vet-hon-den-där-alkoholisten-i-mantorp”. Egentligen heter hon Cecilia. Henne hade Kenny. Men inte så nära intill. Konversationen under en dag kunde bestå av:
-Tja.
-Tja.
-Men va fan, har vi ingen mat?
-Nä, alltså, jag ska fixa.
-Hejdå.
-Ah, hejdå.
Cecilia skulle alltid fixa allting. Så blev det i slutändan aldrig.
Kenny hade drogerna också. De gjorde att han fick må bra en liten stund i alla fall. Och så hade han sitt gäng. Men de visste egentligen ingenting om honom. Inte ett piss visste dom.
Så egentligen kunde man säga att Kim var den enda Kenny hade. De hade varit kompisar ända sedan dagis. Det var på mellan- och högstadiet som de gick åt varsitt håll. Kenny hade redan då börjat dras ner i drogträsket. Kim var en vanlig, duktig skolpojke då, och det var han fortfarande.
Kenny och Kim träffades ibland. En gång varannan vecka ungefär. Kims föräldrar, Paul och Melba, ville aldrig att Kim skulle träffa Kenny, men Kim insisterade alltid. Egentligen är det ett under att de fortfarande är så nära vänner som de är.
Nu kom Kim vandrandes ner från Ågrändsgatan. Han höjde handen när han såg att Kenny hade sett honom. Kenny vinkade tillbaka.
-Hej, sa Kim
-Tjenare, svarade Kenny och gav Kim en klapp på ryggen.
-Hur mår du, brorsan? Du ser lite hängig ut.
-Jorå, det är okej. Skönt att se dig!
-Ska vi gå till fiket ?
-Jag har inga pengar till det alltså…
-Men jag bjuder ju!
-Oh, okej.
Kim var alltid så snäll, tyckte Kenny.
-Hur är det då, har du slutat med droger än, sa Kim när de slagit sig ner på Törns Café.
-Nä, eller alltså, jag försöker. Jag lovar. Men det är svårt. Efter fyra dagar utan spyr jag och allt jag vill ha är droger. Sen när jag väl har tagit ångrar jag mig alltid.
-Men åh, du måste klara det. Du måste kämpa mer! Du kommer fan att dö om du ska fortsätta såhär. Kanske ta en överdos precis som Kalle. Eller kanske bli knivhuggen som Winston. Du måste sluta. Annars ringer jag till socialen, okej?
Kim blev alltid upprörd av att prata om det. Ju mer han sa desto argare blev han. Kenny satt och såg ängslig ut. Han måste sluta, det visste han. Men vad skulle hans andra kompisar säga? Vad skulle han göra när han hade slutat? Han hade ju ingen familj att lita på.
De pratade vidare om allt möjligt och efter ett par timmar och många koppar kaffe skildes de åt. Det var redan mörkt. Kim gick hem till sin familj och Kenny gick hem till Rick. Där skulle även Dan och Markus vara.
Rick var tjugo och hade en egen skruttig lägenhet. Men det var i alla fall något. När Kenny kom dit var det minst femton personer till där. Musiken var på hög nivå och alla dansade vilt. Kenny letade sig fram till Rick.
-Ska du ha lite ?
Rick räckte fram en påse med heroin.
-Njo… Njae… Kenny kände att det lockade.
-Jo, men kom igen, jag är skyldig dig lite, du vet, sen helgen.
-Nej, jag vill inte, jag ska sluta, du vet det.
-Nähä, skit i det då. Du vet ju själv att du aldrig kommer att kunna hålla dig ren i en vecka!
Rick såg sur ut. Men Kenny orkade inte bry sig. Han gick och satte sig i soffan bredvid Dan. Dans heroin hade slutat verka uppåt och han låg där och mumlade om hans hemska liv. Han var alldeles svettig och rullade runt på magen och spydde över soffkanten. Kim hjälpte honom in till toaletten, där han spydde igen. Han stakade sig ut, med Kenny till hjälp, till vardagsrummet.
-Nej här kan du inte vara, mumlade Kenny och gick med Dan in till Ricks sovrum.
Därefter gick Kenny ut. Ut på gatan, till parken. Han satte sig där på bänken.
Huvudet dunkade, men han hade klarat det. Snart, tänkte han, snart är jag fri från det här livet. Han hade klarat sig i en vecka nu.
Kenny vaknade när han med en duns föll ner från parkbänken. Det var ljust. Klockan var runt åtta och Kenny vandrade hemåt. Hans mage skrek på mat och han behövde få något i sig.
Efter att ha letat fram och ätit lite hård bröd med pålägg gick Kenny till Rick igen, för att kolla så att det inte var kaos. Han visste att Rick hade det tufft. Hela hans liv kretsade kring droger. Han ville sluta, det visste Kenny, men han kunde inte, hur mycket han än försökte. Han hade ingenstans att fly. Hans föräldrar hade övergivit honom när han var liten och han hade blivit placerad i en fosterfamilj som han hatade. Han flyttade därifrån redan när han var 17 år. Familjen klarade inte av honom och han klarade inte av familjen.
Det var tomt och tyst i den kala lägenheten. Det fanns egentligen inga möbler i vardagsrummet och hallen förutom soffan, bordet och den lilla tv:n.
Kenny smög tyst in i sovrummet. Där låg Dan på golvet, nästan precis där Kenny hade lämnat honom. Han tryckte lätt på Dans axel. Dan vaknade upp. Han flackade med blicken och lyckades till slut få den att fastna på Kenny.
-Tja!
-Hej Dan. Kom så går vi hem.
Kenny hjälpte till att resa Dan upp och utan protester gick de hem till Dan. Kenny släppte av Dan i hans vardagsrum och gick sedan ut och gick. Han hade ingen lust sitta där inne med Dan hela dagen.
Kenny tillbringade dagen hemma i sitt rum och tänkte. Det var någonting som Kenny var riktigt bra på.
Senare på kvällen gick han ut för att se om det var någon intressant person ute. Plötsligt kände han ett slag i bakhuvudet och sen blev allting svart.
-Hejdå, Kim! Ha det så bra här hemma nu då! Vi är tillbaka om två veckor!
Det var Mamma Karins röst som ekade ut i huset.
-Det kommer att gå bra, åk nu och ha lite kul, sa Kim när han kom ner för trappen.
-Är du säker att du klarar dig? Jag har lagt 2000 kronor på diskbänken till mat, sa Karin och strök Kim över kinden.
-Men herre min ge, Karin, han är sjutton år!
Erik gav Kim en dunk i ryggen.
-Hejdå farsan.
-Åh, ja, hejdå Kim. Sköt om dig, sa Karin.
Och med det åkte nu Pappa Erik och Mamma Karin iväg till Hawaii i två veckor.
Kim tyckte att det skulle bli skönt att vara hemma och ta det lugnt ett tag. Han skulle vara med Lisa, kanske ta första doppet i sjön som låg 2 km bort. Det var ju trots allt snart sommar även i Sverige. Vintern hade vart kall och full med snö, men i början av april hade all snö äntligen vart borta. Nu, i slutet av maj, var det 20 grader på dagarna och vattnet hade säkert hunnit bli runt 15 grader i alla fall.
Efter tre sköna vilodagar fick Kim ett mystiskt telefon samtal från ett hemligt nummer:
-Ja, det är Kim.
-Ja, eh, Hej.
-Hej?
-Det är om, eh, Kenny. Han är borta.
Det var en mörk, manlig, kanske gammal röst som talade.
-Vaddå borta, undrade Kim.
-Ja, han är inte här. Jag brukar se honom i parken varje dag och nu har han inte varit här på några dagar. Igår hörde jag hans gäng prata om honom. De sa att de inte hade sett honom och att han inte var hemma hos Cecilia heller. Men varken hon eller Kennys kompisar bryr sig så mycket. De tror att han bara har åkt iväg någonstans ett litet tag som han alltid velat göra, men jag tror att det är betydligt värre än så.
-Va? Vad menar du? Värre? Vad tror du har hänt?
Inget svar. Kim hörde ett klick i luren och la långsamt ifrån sig telefonen.
Vad var detta? Vem var det som hade ringt? Var det sant, var Kenny borta? Alla dessa frågor sprang nu runt i Kims huvud. Han provade att ringa till Kennys mobil, men han fick inget svar. Kim drog på sig jackan. Han skulle ut och leta efter Kenny. Kanske får han tag på några av Kennys kompisar och frågar dem om de vet vart han är.
Men vart ska jag leta då? Parken kanske, där brukar han ju vara ibland, tänkte Kim. Han gick dit men ingen Kenny syntes till. Om han bara visste vart Kennys kompisar höll till! Kim hade inte sett honom när han gick genom centrum, där en del ibland befann sig. Han gick till Kennys favoritbänk och satte sig. Bredvid honom satt en man med grått hår och grå-blå ögon. Han höll en käpp i ena handen och ritade cirklar med den i gruset.
-Vilket tråkigt väder vi har, sa mannen plötsligt.
Kim blev förvånad, men han instämde. Solen hade försvunnit bakom ett tjockt lager moln och det var grått överallt.
-Greg heter jag förresten.
Mannen räckte fram handen.
-Kim.
-Ah, du har ett fast handgrepp, det gillar jag, sa Greg och skrattade till.
Kim tyckte att han kände igen rösten från någonting.
Ja juste, tänkte Kim, mannen som ringde! Det måste ha varit Greg. Kim sneglade på Greg och granskade honom uppifrån och ner. Han hade en beige kostym på sig och svarta, nätta knyt skor på fötterna. Han var väll i 50 års åldern. Vad visste han om Kenny? Kim bestämde sig att vara rak på sak och frågade:
-Vad vet du om Kenny?
Greg gjorde en förvånad min och sa sedan:
-Ja just, du kanske känner igen min röst… Det jag vet är som sagt att Kenny har varit borta i, få se nu, fyra dagar. Hans kompisar verkar inte heller ha sett till honom, jag hörde deras konversation när de var här i parken igår.
Kim stampade lite otåligt med foten. Greg såg det och skyndade på med språket.
- Vad jag har uppfattat av att se Kenny här i parken varje dag så är han inte en sådan pojke som bara springer bort och inte hör av sig till sin bästa vän.
-Nej, det vore inte likt honom…
Borta vid husen mot centrum såg Kim några av Kennys vänner. Dan, Markus, Niklas och Rick hade Kim för sig att de hette. Han hade träffat dem någon gång i början av året när han var med Kim.
-Nej du Greg, jag måste gå nu. Men tack för att du berättade det här för mig. Vi ses nog igen om du brukar vara här omkring och promenera. Lova att ringa om du får reda på något mer, sa Kim.
-Ja visst, unge man, svarade Greg med högtidlig röst. Hej så länge, och lycka till, ropade han efter Kim som nu var på väg mot killgänget en bit bort.
-Hej, jag heter Kim, kompis med Kenny. Ni kanske kommer ihåg mig?
-Jo men tjenare, Kim, sa Dan, som verkade ha bäst minne. Hur e läget? Vet du vart Kenny håller hus förresten?
Dan verkade inte bry sig om ett svar på sin första fråga så Kim svarade direkt på frågan han var där för.
-Jag vet inte vart Kenny är, det var det jag tänkte fråga er.
-Nä, alltså vi har inte sett honom på några dagar nu, sa Rick.
Markus och Niklas stod och stirrade runt omkring sig.
-Har ingen av er sett honom, frågade Kim.
Markus och Niklas vaknade ur sina dvalor och svarade:
-Nej, alltså, nej.
-Okej, men när såg ni honom senast?
-Ungefär 5 dagar sen tror jag, sa Markus.
De andra instämde.
-Ja, mm, precis.
-Vad har ni gjort sen dess då? Varför har ni inte letat efter honom? Han kan ju för tusan ligga död någonstans! Ihjälfrusen kanske?
-Nä men coola ner nu va. Han har säkert bara åkt iväg någonstans, kanske till Linköping, det ville han ju. Han kanske hälsar på sin farbror eller nått, sa Dan.
-Vänta några dagar och se vad som händer, tyckte Markus.
-Eller han kanske åkte till Tyskland, det har han ju också snackat om. Du vet, där går det ju prostituerade över allt. Dit ville Kenny, sa Rick och garvade. Ett riktigt hån garv var det.
-High five, sa han och höll upp höger handen mot Niklas som också skrattade.
Fasen, de tar ju ingenting på allvar, tänkte Kim och sa hejdå och gick. Han skulle gå hem till Cecilia och kolla där. Kenny kanske hade ringt dit. Eller han kanske till och med var hemma.


Väl framme knackade han på den skruttiga dörren.
-Ah, jag kommer, jag kommer, ropade Cecilia. Kim hörde små fnissanfall, sedan öppnades dörren.
Cecilia hade blont, midjelångt, slitet hår och väldigt blåa ögon jämfört med Kennys nästan gröna. Hon var runt 170 cm lång och hade en spinkig kroppsform. Hon var runt 170 cm lång och hade en spinkig kroppsform. Hon såg nyvaken ut.
-Hej Cecilia, sa Kim. Vet du vart Kenny är?
-Nej, han håller sig visst borta från mig, svarade Cecilia och rapade.
Bakom henne kom nu en flintskallig man i 40 års åldern. Han skrattade mörkt.
-Han blev väll rädd för mig, pojken.
De skrattade igen.
-Har du inte sett honom, frågade Cecilia när hon hade lugnat ner sig.
-Nej, ingen av hans kompisar ha sett till honom.
Kim tyckte att han såg en skymt av den där trevliga, ansvarsfulla mamman som Cecilia en gång hade varit, men det försvann snabbt.
-Han kommer nog tillbaka snart. Han har väll hittat något intressant någonstans. Gå hem och ta det lugnt grabben. Det ser ut att du behöver det.
Kim drog en lång suck, tackade för sig och sa hejdå. Ingen tycktes vilja tro att Kenny var borta. Bara Greg trodde det. Kim bestämde sig för att vänta i fem dagar till om Kenny inte var tillbaka då, skulle han ge sig ut och leta på allvar. Greg kanske vara var någon sinnessjuk gubbe som fick för sig saker. Men visst var det lite märkligt.
Efter fem dagar hade fortfarande ingen sett till Kenny. Nu var Kim verkligen oroligt. Han hade tänkt över vilka som skulle kunna har gjort det. Just ”det” visste Kim inte riktigt vad det var. Om Kenny inte själv hade gått och försvunnit så fanns det några alternativ. Han kunde ha blivit kidnappad. Men varför skulle han ha blivit det? Och ännu värre; han kunde ha blivit mördad.
Kim ville knappt tänka tanken men han var tvungen. Men än en gång, varför skulle han ha blivit det? De som skulle kunna ha gjort något sånt, tänkte Kim, är väll … Ja, Kim visste inte, men han visste inte heller hur Kennys andra kompisar var som personer. Kunde det finnas en mördare bland dem? Kim visste att man kunde bli aggressiv o.s.v. av vissa droger. Han beslöt sig för att hålla ett öga på det gänget. Och den där mannen, Greg, varför visste han så mycket?
Det var morgon och Kim hade just ätit frukost. Nu skulle han ut och leta. Toutou stod vid dörren och viftade på svansen .
-Ok då, killen, du får väll hänga med ut.
Toutou skällde och det såg precis ut som om han skrattade av iver. Dem gick iväg mot centrum. När det började närma sig svängde dem in på en liten väg och sedan upp mot samma håll som förut, mot centrum. Kim hoppades på att kunna smyga på något gäng av Kennys kompisar och höra om dem sa något intressant.
Och mycket sant så såg Kim ett gäng på sju killar med bl.a. Niklas och Markus. De stod på andra sidan huset och pratade högljutt, så Kim kunde höra dem ända från hans sida. I alla fall lite svagt. De pratade om helt vardagliga saker, det ena mer än den andra. Efter ett tag hörde Kim Kennys namn.
-Ni har väll inte sett honom? Kenny alltså.
-Nej, och Rick har ju också hållit sig lite borta.
Kim spärrade upp öronen och lyssnade riktigt noga.
-Äh, han lacka väll i fredags. Hans farmor dog ju i torsdags, typ.
Kims nyfikenhet sjönk. Det var alltså därför, tänkte han. Han som trott att det kunde ha något med Kenny att göra.
Kim lyssnade ett tag till, med tog snart med sig Toutou och gick till parken. Kanske Greg var där.
När Kim kom ditt syntes ingen Greg till. Kim bestämde sig för att hålla utkik under någon dag och följa efter och kanske prata med någon.
Och förresten, tänkte han, ska jag ringa till polisen? De kanske kunde hjälpa. Men hur blir det med drogerna och allt det där? Kanske Kenny också blir tagen av polisen när han hittas. Om han hittas.
Kim gick tillbaka till centrum. Utanför Konsum såg Kim att gänget splittrades upp. Vem skulle han följa? Det var ju vissa som Kim inte visste vad de hette och vilka dem var. Han valde ut en kille som såg lite skum ut. Han hade stora byxor och en college tröja. Luvan var på och han hade en keps under.
Någonstans måste man ju börja, tänkte Kim. Han drog på sig en nonchalant min och gick långsamt efter killen. Han svängde in på en gata som Kim aldrig ens hade tänkt på att den fanns. Det var trevånings hus på båda sidorna. Roslagsvägen stod det på ett av husen. Killen svängde vänster in på ännu en trevåningshus gata full med lägenheter. Han gick in i en trapp uppgång, tydligen utan portkod. Kim visste inte om han skulle gå efter in och verkligen smyga, eller om han skulle skita i det.
Äsh, jag måste ju ändå ta reda på vem han skulle till… Eller shit, han kanske till och med bor här själv! Vad fasen håller jag på med, undrade Kim
Men ändå gick han in genom porten och smög sig uppåt. På andra våningen stod killen utanför en dörr och plingade på. Dörren öppnades. Det var Rick! Killen, som visade sig heta
Peder, gick in.
Kim och Toutou gick ut igen. Okej, nu visste han vart Rick bodde. Bra.
Han satte sig för att vänta på att dem kom ut utanför huset.
Det var inte länge han behövde vänta, för redan efter tjugo minuter kom Rick och Peder ut. Kim, som hade suttit och väntat bakom husknuten, reste sig kvickt upp och såg dom svänga runt hörnet på andra sidan gatan. Han småsprang efter. De gick till centrum. Kim förstod inte vad de gjorde där uppe hela tiden. Utanför konsum skildes de åt. Rick gick in i affären och Peder fortsatte åt ett annat håll.
Efter en sekund av beslutsångest band Kim fast Toutou utan för affären och följde Rick in på konsum. Han skramlade fram lite pengar ur fickan och köpte lite godis för att ha något att göra medan han väntade. Kim såg i ögonvrån hur Rick, tillsammans med en tjej, gick in genom en dörr som det stod endast personal på. Efter en stund kom de ut. Tjejen fnissade. Rick försvann sedan runt hörnet och tjejen gick och satte sig i en ny kassa.
Snart kom Rick tillbaka och ställde sig i kassan där tjejen satt. Han hade en vagn full med alldeles för mycket mat, med tanke på att han bodde ensam. Kim lät en gubbe med en liten matvagn gå och ställa sig efter Rick, därefter gick Kim och ställde sig efter honom. Han såg att tjejen och Rick utbytte blickar och tjejen a någon i stil med:
-Är det säkert då?
Rick nickade och gav henne en finurlig min. Tjejen verkade godta det och tryckte in en massa grejer i kassan. Sedan sa han:
-Det blir tvåhundra kronor, då.
Rick log och gav henne två hundralappar.
-Oj, ja, konsum är otroligt billigt, utbrast mannen som stod efter Rick.
Tjejen i kassan skrattade ett kort, falskt skratt och började sedan lösa in mannens varor.
Rick gick ut med fyra fulla matkassor och Kim lämnade affären med en liten godispåse. När han hade knutit loss Toutou syntes Rick inte längre till. Däremot såg Kim Dan som kom bortifrån parken. Han gick ditåt.
-Hej Kim, sa Dan.
-Hej hej, svarade Kim.
-Du har inte sett till Kenny heller ännu, eller?
-Nej, men jag letar. Har du lust att sätta dig på kaféet och prata en liten stund, frågade Kim.
-Javisst!
De gick in på kaféet och satte sig vid bordet längst in i hörnet med varsin kopp kaffe.
Toutou fick vänta utanför. Jag kanske skulle ha lämnat honom hemma, tänkte Kim.
-Jo, jag tänkte, vet du, om Kenny nu är kidnappad eller vad man ska säga, vem som skulle kunna ha gjort det? Du träffade ju Kenny lite oftare än mig, sa Kim.
-Nä, jag har tänkt lite på det men jag kan inte fatta varför någon skulle göra det…
-Hur är det med Rick, frågade Kim och tänkte på det där i affären.
-Rick? Jo, Rick är ju som han är. Men han är schysst. Han är inte någon våldsam person som skulle gå och mörda någon bara. Det är sällan han blir arg, men visst, blir han det så blir han det på riktigt. Men alltså… då måste han ha något riktigt skäl och så vitt jag vet så har han inte det.
-Okej. Vet du någon… Kim avbröt sig. Berätta om dem som Kenny brukade umgås med.
-Det var ju… få se nu, mig, Niklas, Koffe, Kristoffer alltså, Markus och Rick såklart. Han är ju den som har mest fester och tjack och coca och hela köret eftersom han har ett eget ställe.
Tystnad.
-Ska vi ringa till polisen, frågade Kim försiktigt.
-Nej, fy fan, aldrig, nästan skrek Dan. De kommer att vilja förhöra hela gänget och alla kommer ju att hamna på socialen och i fängelset. Nej, usch! Inte poliserna.
Dan var upprörd.
-Nähä, okej.
-Men du, vet du va? Kom till Rick ikväll vid halv tio tiden. Det kommer att vara massa där. Du kanske får reda på något.
-Aha, ah, okej, vi får se.
-Och du! Kenny kanske bara är borta ett litet slag, frivilligt. Kom ihåg det.
Kim mumlade något ohörbart. De lämnade kaféet.
Kim gick till parken. När han kom dit blev han lättad. Greg satt där på bänken och blundade upp mot solen.
-Hej Greg, sa Kim och satte sig bredvid honom på bänken.
- Där är du ju, Kim! Vart har du varit?
-Jag har…
Ja, Egentligen hade ju Kim inte gjort någonting i fem hela dagar. Ändå svarade han:
-…Letat.
-Kommit på något ännu?
-Nej, jag blir bara förvirrad av det här.
Greg kollade med forskade blick på Kim.
-Jag såg Rick i affären. Han köpte en jädrans massa mat.
-Du menar att…? sa Greg.
-Jag vet inte. Kanske. Sen så har jag och Dan pratat lite. Han visste ingen som han trodde skulle kunna göra något. Men han frågade om jag ville komma till Rick ikväll. Han skulle ha fest och jag kanske kunde höra något intressant.
-Åh.
Greg kliade sig på huvudet och sa sedan:
-Jag tycker att du ska gå dit och se om du får reda på något. Gå och sätt dig i något hörn och gör inte så mycket väsen av dig. Under tiden ska jag ta och kolla upp den där Rick. Om jag får hans fullständiga namn så kanske jag kan få fram något.
-Jag tror att han heter Rick Linderot och bor på Hammargatan 8C.
Kim kom ihåg det för att hans första och bästa klass föreståndare hette det. Och hur han kom ihåg det visste han inte.
Tiden gick och snart var klockan halv tio. Kim hade varit hemma och ätit och klätt sig i så omärkbara kläder som möjligt och han hade med sig så bra minne som möjligt.
Kim gick in i lägenheten utan att plinga. Han steg in i ett rum fullt av folk. Eller så var det bara rummet som var så litet att det kändes som att det var mycket människor, tänkte Kim.
Det stank inne i lägenheten. Musiken dunkade i väggarna och Kim undrade hur grannarna klarade det här var och varannan dag. De verkade alla höga på någon drog. Vissa stod och dansade. Andra satt i soffan och pratade självsäkert med ryckiga rörelser. Kim kände sig obekväm men stod kvar där han stod.
Kim fick syn på Rick som satt i soffan. Hans röst övervann de flestas och han skrattade och hade sig. Plötsligt fick en av dom syn på honom.
- Heeey, är inte det där Kenny, sa någon.
-Nej, va fan, det där är Kim era dumsnutar. Kenny har övergivit oss den jäveln. Jag har honom i källaren! Hahaha, skrattade Rick. Och han som trodde att det gick att bara glömma oss!
Alla andra skrattade. Talsämnet gick över till något annat. Kim stod som fastfrusen i golvet. Vad tusan var det Rick sa? Hade han honom i källaren? Här fanns väll ingen källare?
Kim rusade ut ur lägenheten. Han sprang neråt. Så långt ner han kunde komma. Ner till källaren. Här var det ju också andra folk som bodde, tänkte Kim. Rick kunde väll inte ha Kenny inne hos någon annan?
Kim kom fram till en dörr som det inte stod något namn på. Han kände på handtaget. Det var öppet!
-Hallå, ropade Kim. Kenny?
Kim trevade med handen på väggen efter en lys knapp. Han hittade den och tände. I rummet fanns det bara en massa kartonger, en garderob, några gamla dörrar och ännu fler kartonger. Kim hörde ett ljud. Det kom från garderoben.
-Kenny, ropade Kim.
Han gick mot garderoben och slog upp dörren. Där fanns ingen Kenny, bara gamla kläder på galgar och några ilskna råttor. Kim gick långsamt ut på gatan igen.
Kanske Rick bara hade sagt så, tänkte Kim. Eller? Han gick till parken och satte sig på den välbekanta bänken. Vad skulle han göra? Den hann han inte tänka ut förens Greg kom småspringandes på vägen, men käppen i högsta hugg.
-Åh, vad bra att du är här Kim! Jag sökte på datan på Ricks namn efter adress och det kom upp en annan adress än den lägenheten du var i, nästan skrek Greg. Det ligger någonstans ute i skogen. Jag tror jag vet vart. Jag sökte fram en karta överområdet, fortsatte han och gav Kim två A4 papper med kartor på.
Han hade ringat in en prick ungefär mitt på kartan. Längst ner i höger hörn var Åsgrändsgatan, som låg i närheten av centrum.
-Jag måste dit nu! Rick sa på festen att han hade Kenny i källaren. Jag trodde att han menade där i vånings huset så jag gick ner och kollade. Men han måste ju ha menat i det här huset!
-Men det är så mörkt nu, Kim. Vänta till imorgon då någon kan följa med dig. Rick är säkert ändå inte där förens imorgon.
-Kan inte du följa med mig nu då, undrade Kim.
-Nej, vet du va, svarade Greg. Vi skulle inte vara framme förens imorgon och jag får så ont i ryggen. Men vänta tills imorgon och ta med dig en vän.
-Nej, men jag måste dit nu!
-Nej, Kim. Det är ju kolsvart. Kenny klarar sig nog.
Kim tänkte.
-Okej då, jag väntar tills imorgon, sa han och kramade kartan i handen.
Det var inte alls vad han tänkte. Han skulle gå dit ikväll. Nu. Han måste. Imorgon är säkert Rick där och tänk om det var för sent då. Det skulle Kim aldrig kunna leva med.
Han sa hejdå till Greg och fick hans nummer ifall det skulle vara något. När Greg var utom synhåll satte Kim sig ner och tittade på kartan. När han trodde att han visste vart han skulle började han gå i ett raskt tempo. Jag önskar att jag hade en ficklampa, tänkte Kim. Hans hjärna var uppe i varv och tänkte för fullt:
Det var Rick alltså! Han blev säkert avundsjuk för att Kenny kunde sluta med drogerna när han själv inte kunde. Men det var väll lite att överreagera, att kidnappa honom? Har han gjort Kenny något illa? Eller har han honom bara där? Huvaligen!
Det var riktigt mörk där ute. Det var inte längre hus överallt, utan det var några hundra meter i mellan varje liten stuga. Det kändes som att han inte kommer någonvart. Han bö...