Saga!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Andra sidan

En gång i ett land som hette Blåträlandet, där bodde det en blomma som hette Klara och en tjock mus som hette Snurre. Snurre var en glad, rolig och överviktig mus. Klara som var en glad och vacker blåklocka som gillade spel och musik. Klara hade väldigt svårt att hålla sig kvar på marken när det blåste mycket. Det hade hänt en gång att hon flög upp i ett träd och inte kom ner. Då hade Snurre fått ringa brandkåren. En gång i veckan brukade hon och Snurre gå och bada i en sjö som låg i närheten. Snurre som var en lat liten skogsmus älskade att bada där, han gillade också att spela spel men han var mer förtjust i fotboll. Huset som de bodde låg mitt i skogen nära en sjö. Det fanns inte så många andra som bodde där. Deras hus va en gammal sko med ett blad som tak, det hade 2 rum, badrum och kök. Runt huset fanns det björkar, och en liten stig som ledde till sjön.


En solig dag när Snurre och Klara satt och spelade monopol utanför sjön, det var vackert väder och fåglarna kvittrade när marken började skaka. Först skakade och blåste det bara lite men sen började det skaka och blåsa ordentligt, Klara som vars rötter inte satt fast i marken och som brukade flyga iväg, flög i väg bort över sjön. Snurre blev då förtvivlad och han började ropa på Klara ”kom tillbaka inte nu igen” ropade han, han ropade och ropade men Klara var borta. Han tänkte att han aldrig skulle hitta Klare igen. Efter ett tag slutade det att blåsa och skaka, Snurre var väldigt ledsen vid det laget, och sakta gled de varma tårarna ner för hans luddiga kind då han satt kvar vid sjön ett tag. Han tänkte hemska tankar om att hon hade drunknat eller något annat hemskt. Då kom han på en ide, han skulle bygga en flotte så han kunde åka ut på sjön och leta efter Klara. Han tänkte att hon kanske hade flugit över till andra sidan sjön. Han tänkte att han kunde kolla om hon var där. Det dröjde inte länge för en han hade kommit igång med ”bygget”, flotten som han byggde var av ett jätteblad och det dröjde inte länge för en han var ute på sjön. Han viste inte riktigt vad Klara hade landat, men han trodde att hon hade landat rakt över sjön. Väl ute på sjön började Snurre ro sig bort mot andra sidan, det var svårt att ro i början men rätt snabbt så hade han fått in taktiken. Det hade blivit mörkt när han var halvvägs över sjön så då kastade han i ankaret som bestod av en liten järnklump. Den natten sov han oroligt, Han vred och vände sig i båten och plötsligt ”plopp”, han hade ramlat ur båten och ut i vattnet. ”Hjälp, hjälp” skrek han innan han märkte att han bottnade i vattnet, vattnet hade sett mycket djupare ut eftersom det var mörkt tyckte Snurre.


Samtidigt på andra sidan sjön hade Klara svimmat av skräck när hon ”flög” över sjön, hon trodde aldrig att hon skulle landa någonstans när hon flög runt i luften, när hon sedan hade vaknat upp var hon orolig och törstig. Det var mörkt ute, Hon såg inte så mycket när hon hade vaknat. Hon stapplade i väg till sjön med hängande blad, och när hon kom farm stoppade hon ner sina rötter i vattnet och kände sig genast bättre. Hon undrade hur Snurre hade det där borta över sjön, ”hoppas han mår bra” sa hon högt för sig själv. Efter att hon hade druckit gick hon i väg för att kolla ifall någon bodde där, det var en lång vit sandstrand och fullt med träd överallt. Hon hade gått i ungefär en kvart innan hon såg ett hus. Huset va en stor hatt med ett fönster och en dörr, Klara sprang snabbt fram till huset och knakade på dörren. När ingen öppnade gick hon och satte sig på en sten. ”Suck” jag kommer aldrig komma hem till Snurre igen tänkte hon. Hon satt på stenen ett tag tills hon somnade.


Snurre var nästan framme nu. Plötsligt kom det en våg som svepte över båten och Snurre, han halkade av båten och kämpade för att komma upp igen. Efter en stund gav han upp och började simma till land. När han kom upp på stranden såg han båten åka iväg. ”Nu kommer vi aldrig tillbaka” tänkte han. Han satte sig på en sten och pustade ut lite innan han började leta efter Klara, det hade varit ansträngande att simma. Efter en liten stund började han leta efter Klara, först gick han längs stranden men när han inte hittade henne började han gå in mot skogen, det va fullt av granar och tallar och det dröjde inte länge fören han kom till ett stort hatthus. Just vid det tillfället vaknade blomman och såg Snurre gå omkring, han hade inte sett henne än. ”Snurre, här är jag” ropade hon och Snurre vred sig om och såg Klara. Båda sprang fram till varandra och kramades. De pratade en stund om vad som hade hänt dom båda, när Snurre berättade att båten hade åkt i väg blev Klara orolig. ”Hur ska vi då kunna ta oss hem?” Frågande hon förtvivlat. ”Jag vet inte” svarade Snurre. Just då kom det ett litet bi förbi, ”hej, vet du vem som bor i detta stora hus”? Frågade Snurre, ”ja det vet jag, för det är nämligen jag som bor där” ”jaha, men du är ju bara ett litet bi” sa Klara, samtidigt som hon tittade på det jättestora hatthuset. ”Ja, det är ju lite ensamt här, jag är ju faktiskt den enda som bor på denna sida av sjön” biet lät ledsen på rösten när han sa detta, ”vi vet ju...