Kommunismen

Kommunismen

Inledning

Kommunismen är något som nämns ganska mycket i media idag, men man får nästan ingen undervisning om den, vilket är väldigt synd då den spelar en stor roll i världens historia och i hur världen ser ut idag. Kommunismen har även en stor roll i många människors liv idag, och den har orsakat miljontals människors död och lidande.

Jag annser dessutom att det är viktigt att lära sig mer om historien, inte bara för att vi ska lära oss varför världen ser ut som den gör idag utan även för att lära oss att vå¨ra handlingar ger konserkvenser, samt för att få en lite bättre inblick i den ondska som människan besitter och vilka konsekvenser den kan få om den kombineras med makt, och kommunismen och de kommunistiska staterna utgör bra exempel på detta.

1 Ideologin

1:1 Kommunismens ideologi och grundtankar

Kommunismen eftersträvar en total omvandling av hela samhället och av människorna, dess yttersta mål är att skapa en ny kommunistisk man och kvinna som lever i ett klasslöst, kommunistiskt, samhälle som är fritt från "gifterna" som finns i kapitalismens ideologi.

Kommunismen bygger på Karl Marx påståenden om den oundvikliga och blodiga världsrevolutionen och ideologin går tillbaka till den epoken i Europas historia som kallas för  "upplysningstiden". Man tänker sig att männskligheten skulle bilda en harmonisk enhet där frihet, jämnlikhet, trygghet, broderskap och äganderätt skulle bli verklighet och där det inte skulle finnas konflikter av något slag. Man påstår även att kapitalismen är dålig, kapitalisterna behåller alla pengarna som de tjänar och arbetarna får leva i svält och fattigdom. Kommunismen utformades för industrisamhället i Västeuropa under den tiden som demokratin växte sig starkare och starkare.

Kommunismens ideologi inehåller en hel del bra idèer, men den är väldigt orealistisk och det sättet som man genomförde kommunismen på skapade snarare helvetet än paradiset på jorden vilket betyder ett stort misslyckande för de som verkligen tror på kommunismen som paradiset på jorden. Jag gillar inte heller att kommunisterna är inställda på att det måste bli en blodig revolution innan paradiset på jorden kan uppstå, jag annser nämligen själv att om alla människor bara kunde hjälpa varandra mer och lösa konflikter utan våld och blodsspillan så skulle världen bli en betydligt bätter plats för hela mänskligheten, och något som liknade det paradiset som kommunisterna eftersträvar, även om det skulle finnas stora skillnader.

1:2 Marxismen

Marxismen utgörs av en rad olika tankeriktningar som baseras på Karl Marx verk och teorier samt olika tolkningar av dessa. Marxismen huvudmål, som ideologi, är ett samhälle med med jämnare ekonomisk tilldelning och större politiskt inflytande. Marxismen beskriver det nuvarande samhället som ett samhälle där det finns stora maktskillnader mellan olika grupper beroende på ägande, man kallar dessa grupper som klasser. Marxismens centrala problem är stora grupper av människor som blivit utnytjade av mindre grupper, och hur de större grupperna ska kunna frigöra sig från detta genom att öka klassmedvetenheten och införa ett mer jämnlikt samhälle genom att få bort klasserna.

Marxismen förespråkar om långtgående förändringar för att göra samhället mer jämnlikt ekonomiskt, men även på socialt plan genom rättigheter för kvinnor eller minioritetsgrupper. En typisk aspekt inom marxismen är betoningen på konkreta sociala förhållanden och hur människor faktiskt lever och hur konkreta förändringar kan uppnås. Marxisterna är mindre intresserade av regler och politiska instutioner, det är resultaten av dessa som betonas, resultatet är viktigare än proceduren.

Marxismen menar att det är de ekonomiska förhållandena som ligger i grund för utvecklingen av andra aspekter i människans samhälleliga och inviduella liv. Lönearbetet och konflikten kring detta är centrala begrepp, precis som motsättningarna mellan arbete och kapital. Marx menade att klasskampen som kommer av motsättningen mellan arbete och löner skulle sluta i att klassamhället skulle upplösas.

Marxismen som politik har ovanligt många inriktningar, detta beror delvis på Marx omfattande textproduktion, han har skrivit om ekonomi, kulturskapande, ideologi, vetenskapsteori och politik. Rörelser som betonar något av dessa ämnen hittar lätt stöd i någon av Marx texter, men texterna är mångtydiga och svårtolkade, vilket leder till att två grupper kan ta stöd i samma text, men båda två har olika åsikter om samma sak. Dessutom så är marxistiska rörelser organiserade underifrån[1] och de brukar ha en stark press på sig från samhället.

Det finns två större inriktningar inom Marxismen, den revolutionära och den reformiska, den revolutionära utvecklades sedan till kommunismen och den reformiska till social demokratin.

Marxismen har en del bra ideèr, bl.a. att samhället ska bli mer jämnlikt både ekonomiskt och socialt, men den är inte så realistisk, vilket gör att den inte funkar i praktiken utan moderniseringar, marxismen är ju även väldigt svårtolkad, vilket försvårar genomförande i praktiken ännu mer, dessutom så kan den ganska lätt utarta till något som är väldigt hemskt och kan förstöra flera miljoner liv.

Jag ser marxismen som en vilja att förbättra världen till ett samhälle som är mer jämnlikt det vi har idag, men den är väldigt diffus och det gör det lätt att misstolka dess ideologi och politik.

2Kommunismen i Ryssland, OSS och Baltikum

2:1Lenins styre

Vladmir Lenin (1870-1924) utsågs den 8 November 1917 till ordförande för "Folkkommissariernas råd". Lenin var den som drog upp riktlinjerna för det kommunistiska styret i 1918 års författning, den innebar att jorden skulle omfördelas och att banker och egendomar skulle nationaliseras. Efter att Lenin blivit utsatt för ett attentat år 1918 men överlevt så blev terrorn i Sovjet mer systematisk och mellan åren 1919-1920 så ökade antalet inspärrade i arbets- och koncentrationsläger med ca.54 000, från ca.16 000 till ca.70 000. De första koncentrationslägren i Sovjet grundades 1918 och var till för att hålla de som regimen såg som fiender. Man upptog, på initiativ av Lenin, Dzerzjinskij och Trotskij, de gamla katorgas[2] som använts i tsarrysslad, men man kallade nu systemet för GULAG.

Efter det långa inbördeskriget som lämnade stora delar av Ryssland i ruiner så avsade sig Lenin den krigskommunistiska politiken och kom nu med en viss ekonomisk liberalism (NEP), denna innebar bl.a. att det privata företagandet upprättades.

Omedelbart efter att Lenin genomfört statskuppen så upprättade Lenin en hemilg polis under ledningen av Felix Dzerzjinskij som direkt började rensa ut motståndare och förvisade dem till Sibirien, kastade dem i fängelse eller dömde dem till döden, för att man skulle bli utsatt för detta så behövde man inte ha gjort sig skyldig till något brott, det räckte med att man var en "klassfiende". Lenin skrev i Januari 1918 på en ukas, d.v.s. en förordning, på att 'ohyran' på landsbygden skulle utrotas, under denna beteckning räknade man in läroverkslärare, tidigare medlemmar i byråden, präster, munkar, nunnor, husägare o.s.v.. Medeltalet dödsdomar under åren 1918-1919 var runt 1000 personer per månad, jämfört med 17 per år under tsarens tid.

Lenin var en ganska "snäll" ledare om man jämför honom med t.ex. Stalin eller styret i Nordkorea, men  han var fortfarande en grym ledare och det var han som gjorde riktlinjerna till Sovjet och det var han som började med utrensningarna och massmorden vilket gör honom till en dålig och tyrannisk ledare, även om det är i en något mildare grad än vad t.ex. Stalin var. Han var även den som byggde upp grunden till det som Stalin senare byggde vidare på.

2:2 Stalins styre

Efter Lenins död så började en 5 år lång maktkamp där Josef Stalin (1879-1953) och Lev Trotskij var de som starkast. Trotskij och hans alierade påstod att man inte skulle kunna socialicera det underutvecklade Rysslad innan man gjorde en världsrevolution, medan Stalin tyckte att man skulle sprida kommunismen till de länder man redan kontrollerade innan man gjorde en världsrevolution. 1924 så utmanövrerade man bolsjevik-leninisterna som fanns i paritet med Trotskij i spetsen och Stalin och hans alierade lade beslag på statsapparaten.

Stalin hävdade i början på 1930-talet att Sovjetunionen låg 50 till 100 år efter resten av Europa och att de behövde komma i kapp på 10 år eller så skulle de krossas, detta uttalandet kom bara något år efter att industraliseringen i Sovjet hade börjat. År 1929 så skrev Stalin på den första 5 års planen, vilket var det verktyg som Stalin använde sig av för att få fart på industrialiseringen, den hade en oerhörd målsättning, på 5 år skulle produktionen öka med 180%, konsumtionen med 70% och investreingarna med 220%, och i och med detta så övergav Stalin Lenins ekonimiska politik (NEP) som han försvarat mot Trotskijs kritik. En förutsättning för industraliseringen var ett högproducerande jordbruk, vilket Sovjetunionen inte hade vid den här tiden. Då Stalin övergav NEP, som var mer marknadsinriktat, så hade jordbruket stagnerat och det behövdes en omgruppering för att få upp produktionen, Stalins taktik var att upprätta kollektiv, man organiserade in bönderna i stora kollektivjordbruk kallade kolchoser. De offentliga motiven till detta var ideologiska; om bönderna jobbade direkt för staten så skulle de bli socialister, men det egentliga bakomliggande motivet var att trygga statens livsmedelsförsörjning genom att jordbruket skulle bli en enda stor livsmedelsindustri. En mekanisering, och följligen en efektivisering, krävde att jordbruksarealerna skulle vara större och mer sammanhängande, och för att få detta så valde man att göra kollektiv. Stalin utfärdade även en kommunikè, år 1927, att storbönderna skulle upphöra som klass, storbönderna åtalades för allt mellan bränder och mord, och de som gjorde motstånd mot kollektiviseringen arresterades och åtalades för att vara kontrarevolutionärer och skickades iväg till arbetsläger. Bönderna och partiaktivistrena ansåg att kollektiviseringen var för böndernas bästa och att de skulle få det bättre då storbönderna var borta, men detta visade sig vara felaktigt. Rekvasitionspatruller skickades ut till bondgårdarna av säkerhetsskäl och de beslagtog allt spannmål de kunnde hitta, storböndernas reservspannmål sammt nästa års utsäde, detta kombinerat med den missväxten 1932 gjorde svältkatastrofen till ett faktum, på något år så spred sig svälten över hela Ukraina och längs floderna i närheten. Stalin nåddes av rapporter om svält, lidande och död, men han prioriterade industrin, och för att få pengar och maskiner till den snabba industraliseringen så vidarefördelade han de spannmålen som fanns till städerna.

Missnöjet med Stalin ökade hos de högt uppsatta medlemmarna i partiet och man frågade Serej Kirov i enrum om han kunde tänka sig att ta över efter Stalin, men då han blev mördad så behöll Stalin styret över Sovjet.

Terrorn mot folket ökade i takt med att Stalins verklighetsuppfattning blev mer och mer difus, han såg fiender överallt, inte ens barn gick säkra. Man känade ekonomiskt på att ange andra, man fick nämligen ta över den angivne personens tillgångar och i vissa fall även dennes maka/make. Stalin propaganderade hetskt mot sina "fiender" och säkerhetstjänsten rensade upp bland dem, det var civila, partimedlemmar, militäreroch t.o.m. NKVD-agenter[3]. Aresteringarna och avrättningarna beordrades av toppskiktet, de olika regionerna i landet fick kvoter som de sedan raporterade hur det gick, bara den 12 november 1938 gavs det order om att 3167 personer skulle avrättas, oftast så avrättades eller, i bästa fall, deporterades släktingarna till de utrensade. Eftersom fienden kunde vara vart som helst så kunde den också vara vem som helst, så ingen gick säker, Stalin gav order om avrättning på nära medarbetare, vänner och familjemedlemmar till medhjälpare vid massavrättningarna. Under de 2 år så arresterades ca.7 miljoner personer och Stalin var den enda från den kommunistiska politbyrån 1917 som dog på grund av ålder.

Det byggdes fler stora arbetsläger för att inhysa politista motståndare, religösa eller etniska minioriteter och kriminella eller oskyldiga som blivit utsattsa för Stalins breda angivningssystem och säkerhetstjänstens terror. Lägren fungerade som integrerade delar i det ekonomiska systemet och det stora suget efter arbetskraft ledde till massarresteringar av oskyldiga som alla sattes i läger. De flesta av de som sattes i arbetslägren var outblidade bönder som inte har någon erfarenhet av utrustningen som användes, detta ledde till otaliga produktionsstop och förseningar som skyldes på sabbotge. Man hade många rättegångar mot fabrikschefer och ingengörer, vilket resulterade i att Stalin satte krokben för sig själv då alla kompetenta och driftiga i fabrikerna antingen fängslades eller sköts. Detta ledde till att produktionstakten sänktes ytterliggare. Stalin vägrade att se verligheten även här och krävde en högre arbetstakt än den som redan fanns, och de fabrikschefer som efterfrågade en mer realistisk planering anmäldes för sabbotage och de avrättads. Slitet i Gulag[4] var enormt då säkerhetstjänsten GPU[5]/NKVD så väl som Stalin annsåg att maskiner i lägren var onödiga i stora drag. För att arbetet skulle gå så bra som möjligt och för att spara på resurser så sållade man ot de gamla och sjuka, detta gjorde man genom att fördela maten beroende på arbetarens prestation.

Det är fortfarande oklart hur många som fallit offer för avrättningar, hungersnöd och deporteringar, men forskare är överens om att minst 10 000 000 människor dog en onaturlig död i Sovjetunionen, och det finns de som hävdar att Stalin står för ca. 4 000 000 av de dödsfallen.

Jag förstår inte hur man kan styra ett land på det sättet som Stalin styrde Sovjetunionen, alla dessa människoliv som man får på sitt samvete, även om det är mer eller mindre indirekt, och dessutom så var det ju många fler som led p.g.a. vissa av besluten som han tog, och jag skulle inte klara av att ha det på mitt samvete det heller. Jag förstår inte heller att det inte gjordes fler försök att störta honom, jag kan förstå att de var rädda för att själva bli avrättade, men att prioritera sitt eget liv framför alla medborgares liv i en stormakt verkar ändå något korkat, martyrer är ju dessutom väldigt uppskattade, speciellt när de lyckas med att förbättra världen, även om det bara är en liten del av den.  

3Kommunismen i Asien och 3:e världen

3:1 Kommunismen i Kina

På frågan om kommunismen i Kina har följt Stalins modell kan man svara både ja och nej, det beror på vad man tänker på, det har inte varit några massrensningar med dödlig följd och om man tänker på den politiska polisens relativa diskretion, dock så har massor med människor blivit offer för regimen, man saknar säkra siffror, men  man upskattar att mellan 6 och 10 miljoner blivit direkta offer för regimen, och sedan kan man räkna till alla "kontrarevolutionärer" som tillbringat långa delar av sitt liv i fångläger eller fängelser, man kan även räkna med de 20- till 42 miljoner som dog av svält 1959-1961[6], dessa siffror berättar att mellan 10-20% av invånarna i "världens tak" troligen har dött. Om man ska jämföra detta med tidigare händelser i Kinas historia så måste man gå tillbaka ända till 1800-talet för att hitta något liknande i storleksordning, men då var det varken planerat, allmängiltigt eller systematiskt som Maos grymheter, trotts att Kinas historia på den tiden var väldigt dramatisk.

Till skilnad från den Ryska revolutionen så spred sig kommunismen i Kina från landsbyggden in i städerna, vilket leder till att det är ganska logiskt att utrensningarna i städerna hade föregått av en reformkampanj på landsbyggden. I den verkliga jordbruksreformen som kom sedan och skakade om hundratals kinesiska byar vore det fel att säga att det endast var en manipulation uppifrån, bönderna hade många annledningar att vara missnöjda och kräva förändringar, men det vore också fel att säga att kommunisterna nöjde sig med att endast följa böndernas viljor. Reformerna började med att man delade in bönderna i fyra grupper: fattiga, lägre mellanbönder, mellanbönder och rika, de som inte passade in i någon av grupperna blev enkelt kallade för "jordägare" och skulle alltså dödas, detta gjordes ofta utanför partiets direktiv. Metoden som valdes var politikt effektiv, man fick "den stora massan" att medverka, eller i alla fall så pass delaktig att den senare skulle frukta kommunisternas fall. Man ville även ge illusionen om att man hade en fri vilja och att den nya regimen inte gjorde annat än att stödja och fastställa "massans" beslut, även om det onekerligen var en illusion. Överallt blev förloppet och dess resultat det samma, och praktiskt taget samtida, trotts att de konkreta oständigheterna varierar mella varje region, och nästan varje by.

När jordbruksreformerna i norra Kina led mot sitt slut så började man även göra reformer i städerna. Man fortsatte med de våldsamma utrensningarna som man utövat på landet, men nu inne i städerna. Dessa utrensningarna tvingade steg för steg vissa grupper, som skulle kunna motarbeta partiets planer på total konroll, till underkastelse. Detta var den tiden då det sovjetiska inflytandet var som tydligast. Lite vid sidan om så bestraffades brott i marginalen hårt, enligt KKP[7] så ska 2 miljoner "banditer" ha blivit "likviderade" mellan 1949-1952, och det är troligt att lika många spärrades in under samma tidsperiod. Kontrollsystemen som formats redan innan segern fick nu snabbt tillgång till ansenliga medel: 3,8 miljoner propagandister 1953, 75 000 imformatörer (vars uppgift var att övervaka och sammordna dem) sammt 5,5 miljoner folkmiliser, och i städerna finslipades de traditionella systemen för att fö ömsesidig kontroll. Grupper av hushåll leddes av invånarkommittèer som i sin tur har underordnande grannskaps-/gatukommitèer. Ingenting fick undgå grannskaps-/gatukommitèerna, alla nattliga besök eller vistelser över ett dygn av "främlingar" skulle registreras. Och det var viktigt att alla hade ett inskrivningsbevis, detta för att hindra okontrolerbar inflyttning från landet. Även de med minst ansvar hjälpte polisen, och polisen blev snabbt överdimensionerad då den i början värvade sina flesta tjänstemän från den gamla regimen , det fanns 103 poliser i tjänst när Shanghai intogs i maj 1949, och redan vid årets slut så fanns det 146 poliser, och säkerhetsstyrkans trupper omfattade 1,2 miljoner man. Överallt, t.o.m. i minsta lilla by, byggde man nya fängelser, men förhållanderna och trängseln var ändå värre än någonsin i de gammal fängelserna: det var upp mot 3 fångar per kvm och det satt 1800 personer i Shanghais centrala fängelse. Och p.g.a. de hårda förhållandena, svältransoner, hårt arbete och fysiskt våld, så var dödligheten i fängelserna 50% per halvår, eller 300 döda per dag i vissa gruvor, och det fanns samanlagt 1140 arbetsläger i Kina.

Det finns stora likherer mella Kina och Sovjet, och det förvånar mig lika mycket nu hur landet styrdes och att det inte var fler som sade emot, å andra sidan så var deras politiska taktik att få invånarna att frukta den dagen som det kommunistiska styret komm att falla, och det har anntagligen en stor del i att det inte var så många inom kina som sade emot. Det sker ju dock protester utanför kina, inte minnst i samband med de olympiska spelen 2008, vilket visar att det är många som är mot kommuniststyret i Kina.

3:2 Nordkorea

Den koreanska kommunismen grundades inte av Kim Il Sung som det påstås i de idealiserade biografer som det nordkoreanska folket får läsa från tidig barndom, utan det var två grupper, som ingen av dem fick något direkt stöd från Moskva, vilket ledde till en hård kamp mellan dem, detta betyder att de första offren för den koreanska kommunismen alltså var kommunister. Gerillakrigare från "Irutsk-gruppen[8]" gick till attack mot andra gerillaslodater från "koreanska kommunistpartiet" och det hela slutade med hundratals döda och det tvingade Komintern[9] att försöka införa enhet i den koreanska kommuniströrelsen. De koreanska kommunisterna var de som oftast stod i främsta ledet vid antijapanska demonstrationer och den koloniala grymheten skördade många kommunistiska offer, men man måste även tillskriva kommunisterna en del av ansvaret för att de krossades, okunnigheten om landet hos de som studerat utomlands och viljan att demonstrera på symboliska dagar vilket fick katastrofala konsekvenser.

Att det var möjligt att fly från denna kommunistmakt under de tre försat åren betydde inte att kommunistledarna hade gett upp hoppet om den generella "kommunistfixeringen" på halvön, och de nyligen öppnade arkiven i Moskva visar att Kim Il Sung var otålig att störta det som idag är Sydkorea. Sydkorea hade en mycket svagare armè än Nordkorea och det fanns gerillarörelser i olika delar av landet som leddes av kommunister, och Kim Il Sung sade sig tro på att befolkningen i den södra regionen trodde på honom och hans armè, Kim Il Sung framhärdade alltså hos Stalin och han fick tillslut klartecken och den planerade invasionen ägde rum den 25/6 1950 vilket ledde till ett fruktansvärt krig som kom att kräva över en halv miljon offer bland den koreanska befolkningen,400 000 döda kineser och något fler skadade med samma nationalitet, 50 000 amerikaner och i FN-batiljaonen blev 300 dödade och 800 sårades. Efter 3 års krigande så skrevs vapenstilleståndet på, men det blev inte fred, Nordkorea gjorde ett antal intrång och angrepp mot Sydkorea vilka resulterade i fler döda.

Men dödandet tog inte slut där, man räknar med att 17 av de 22 medlemmarna i den första Nordkoreanska regeringen har blivit mördade, avrättade eller utrensade. Det är oklart hur många koreanska medborgare som blivit avrättade, men om man tänker på att 47 brott är belagda med dödsstraff så är det lätt att tänka sig att dödstalet är väldigt högt.

Kontrollen över Nordkoreas befolkning är total, självständighet och fria val förnekas hela tiden och medborgarna kontrolleras ständigt av staten, partiet, dess polis och dess massorganisationer. Och en gång i veckan blir man "inbjuden" till en indoktrineringslektion[10] och ett möte för så kallad "balansräkning i livet"[11].

Livsmedelssituationen i Nordkorea har varit dålig länge, regimen har behövt be om internationell hjälp. Man vet dock inte hur dåliga förhållandena är, men en undersökning av 4200 nordkoreanska barn visar att 17% av dessa var undernärda. Regimen i Nordkorea skyller på naturkatastrofer men de verkliga anledningarna till d...