Två kriminella män

Hela livet var misslyckat. Han hade inga vänner, var arbetslös, och hade nästan inte råd med hyran till den lilla förortslägenheten. Räkningarna var obetalda.

Han behövde pengar, mycket pengar. En gång hade han rånat en bank, vilket resulterat i ett långt fängelsestraff. Nej, bankrånare ville han inte vara, det måste finnas andra sätt. Han slets ur sina funderingar när det ringde på dörren. Måste vara kronofogden, tänkte han. Med tunga steg gick han för att öppna.

Mannen utanför såg på alla sätt fulländad ut. Han var klädd i en mörkblå kostym som såg mycket dyr ut. Den rödrandiga slipsen var perfekt knuten, i slipsnålen glänste en rubin.

"Vem är ni?" frågade han. Mannen sträckte fram högerhanden, det gick inte att ta miste på manchettknappen  i guld.

"Mitt namn är Tage Wallberg, om det säger er någonting, men det gör det nog inte. Jag är inte världsberömd. Vad heter ni?" Han tvekade när han svarade. "Johan heter jag, vad vill ni mig?" Tage ryckte på axlarna och sa oberört: "Jag tänkte erbjuda er fem miljoner, men för det måste ni genomföra ett uppdrag." Johan spärrade upp ögonen, men lyckades behålla lugnet. "Vad vill ni att jag ska göra?" frågade han.

"Det handlar om mord", svarade Tage.

Johan hade aldrig mördat någon, av den enkla anledningen att mord var en fruktansvärd handling. Det som Tage Wallberg hade sagt skrämde honom, för ett ögonblick övervägde han att köra ut kostymmannen. Eller rent av slå ner honom. Johan höjde näven, men Tage behöll sin oberörda blick.

"Ta det lugnt", sa han. "Jag menade inte att göra dig arg." Det jävla lugnet, tänkte Johan. Tage är känslokall som en yrkesmördare. Han kan ta och genomföra sitt förbannade uppdrag själv, och behålla sina miljoner. Men Johan blev dock nyfiken. Vilket uppdrag var det frågan om? "Vem ska jag mörda, likvidera eller röja ur vägen?" Frågan bara kom av sig själv. Tage svarade lika oberört som tidigare.

"Hans namn är Herr Statsminister."

Svaret träffade Johan som ett slag i ansiktet. Döda statsministern?!

Det måste vara fullkomligt omöjligt att sticka kniven i honom. Men de fem miljonerna... De skulle vara ett bra startkapital på ett nytt liv.

"När ska han dö?" frågade Johan. Tages oberörda blick såg plötsligt glad ut. "Jag visste att du skulle ta jobbet", sa Tage glatt. "Du ska genomföra attentatet i kväll, om sex timmar. Statsministern lämnar kongresshuset  klockan 17:00."

"Hur vet du det?" frågade Johan. Tage ryckte på axlarna.

"Kontakter inom Partiet och kongressen", svarade han. "Jag har med mig ett avsågat hagelgevär som du ska använda. Det är bara att blåsa skallen av honom." Tage böjde sig ner och tog upp ett gitarrfodral som stått bakom hans fötter.

"Jag har aldrig skjutit förr..." började Johan, men Tage avbröt honom.

"Se här", sa han och tog upp geväret. "Det är lätt att träffa, och sedan försvinna i mängden. Sedan tar du dig tillbaka hit, och jag ger dig pengarna." Johans tidigare tankar om att mord var fel var nu glömda. Vad gör man inte för pengar, när man har så dålig ekonomi.

"Ge mig vapnet, jag fixar det", sa Johan.

Johan hade åkt buss till stan, och nu stod han utanför kongresshuset.

Han var omgiven av en grupp människor, mest folk från media.

Johan öppna diskret gitarrfodralet och just då kom han ut- statsministern.

Han var flankerad av ett par livvakter och följd av ett halvdussin män från Partiet. Några kameror blixtrade och en kvinna från TV- Q höll en mikrofon framför statsministerns ansikte.

Johan höjde geväret. Lugn nu, tänkte han, nerver av stål. Miljonerna i huvudet, tankarna på ett lyxhotell i Monaco... Johan krökte fingret kring avtryckaren, men i samma ögonblick som han sköt slog någon till gevärspipan. Johan snurrade runt för att se vem som slagit till vapnet-

Tage Wallberg!

På en sekund blev allt ett stort kaos. Kvinnan från TV- Q skrek rakt ut och slängde mikrofonen i marken. Den ena livvakten hade dragit omkull statsministern och skyddade honom med sin egen kropp. Den andra livvakten slet upp sin pistol och sköt ett skott som splittrade gevärets kolv. "Grip honom!" skrek Tage. "Han försöker mörda statsministern!"

Johan kastade desperat det förstörda geväret rakt i ansiktet på livvakten, och med en våg av raseri inom sig försökte han slå till Tage.

Johan stoppades dock av ett par starka armar bakifrån, och en fotograf slog honom i huvudet med sin kamera. Johan föll till marken och i nästa sekund var livvakten över honom och tryckte pistolen mot hans tinning.

"Skjut inte!" skrek Johan. "Det var inte jag, grip istället honom där borta..." Men Tage syntes inte till. Han var som bortblåst.

Ett par kvarter därifrån hade Tage precis satt sig i sin bil. Han var nöjd. Vilken lycka, tänkte han. Johan är gripen och nu får jag säkert en belöning för att ha räddat statsministern. Men med mitt eget liv som insats! Han tänkte vara anonym. På det sättet skulle ingen få veta att han varit delaktig i attentatet. Ingen skulle heller tro Johan, om han nu tänkte tala om att han inte planerat det hela själv.

Tage skrattade. Vilket öde, tänkte han. Ett misslyckat liv som slutar med mordförsök på statsministern. Några lyckas i livet, anda inte. Tage hade själv tjänat sin förmögenhet på knarkhandel. Tack vara sitt oberörda utseende och den hela tiden lika trevliga rösten kunde ingen ta honom för den brottsling han egentligen var. Hans kontakter inom kongressen och KFSS (Kommittén för statens säkerhet), skulle varna honom om någon var honom på spåren. Vad gjorde inte de stackarna för att få pengar.

Tage Wallberg satt bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i sitt vardagsrum. Han läste Rikets Partiblad, och ett uppslag hade fångat hans intresse:

"Livsfarlig attentatsman har rymt från strafflägret." Han förstod omedelbart att det rörde sig om Johan. Plötsligt kände Tage att något var fel. Hans sjätte sinne hade slagit larm och han reste sig ur fåtöljen.

I samma ögonblick svängde dörren till vardagsrummet upp, och Johan klev in. I handen höll han en pistol. Tage var nära att svimma, hela rummet snurrade runt och han sjönk ner på knä.

"Var är mina fem miljoner?" frågade Johan. Tage kände hur svetten bröt fram. Han hade trott att han varit osårbar genom sina kontakter och resurser. Hela livet hade varit ett stort spel, och han hade segrat i alla matcher utom den sista. Et...