23 september en tisdag

En roman av Thobias Hermansson

23 september en tisdag

Hej!

Jag ska berätta för er vad som hände på den där märkliga tisdagen som skulle komma att förändra hela mitt liv.

Det finns ett ordspråk "det här är första dagen på resten av ditt liv", själv tycker jag det låter lite löjligt, men ungefär så kändes det då det hände, då det hände den där jävla tisdagen som skulle komma att förändra hela mitt liv.

Jag berättar:

Jag bodde i en liten etta på Norrlundagatan 25 precis vid sidan av södra torget i den lilla staden, oj förlåt, min stad Söderhammar. I vindsvåningarna ovanför mig bodde Erik Svensson och Maria Karlsson. Jag kände dem inte så bra till en början. Maria brukade ha rätt så mycket vilda partyn och fester, oftast på lördagskvällarna. En lördag blev jag bjuden och det var då allt började. Den lördagen lärde jag känna både Maria och Erik. Vi blev alla tre väldigt bra vänner och brukade anordna fester tillsammans. oftast var det bara vi tre som brukade träffas, snacka och dricka, men ibland hade vi riktigt stora fester, ja. Jag tror faktiskt att det var femtio personer en gång. Fast å andra sidan blev ju inte den stora festen så lyckad eftersom det var så mycket olika blandade personligheter, så hela den festen slutade med misshandel, skador på Marias lägenhet, muntliga bråk osv. Varken jag eller Erik hade något jobb, men det hade Maria, hon var mäklare så hon tjänade ganska bra och hade gott om pengar. I och med hennes inkomst stod hon oftast för det ekonomiska, men Erik och jag var med och betalade ibland när vi hade pengar. Fast det att hon betalade besvärade inte henne så värst, faktum är att hon nästan kände sig lite stolt ibland, det märkte vi på henne.  

Jag hade som sagt inget jobb men jag letade efter nya möjligheter dag ut och dag in. Jag hade bestämt mig för att aldrig ge upp jakten på ett jobb med hyfsad lön. Och en dag fick jag ett jobb. Det var inget märkvärdigt jobb, eller jo det var ju ett mycket märkvärdigt jobb men jag visste ju inte det i början, jag trodde bara att det inte var något märkvärdigt. Det var en början på något stort, väldigt stort. Jag hade fått tag i en snubbe som hette Philip Jeng. Någon vecka innan han fick tag i mig hade jag skickat in en jobbannons till tidningen, och den hade han svarat på. Jag kommer inte ihåg riktigt men något åt det här hållet stod det: "Hej! Jag är en kille på 19 år. Jag har en treårig utbildning på tekniska gymnasiet i Söderhammar. Jag har letat och letat efter ett jobb i nästan 5 månader nu, utan framgångar. Så jag skulle vara evigt tacksam om det finns någon där ute, som kan tänka sig att erbjuda ett jobb med hyfsad lön. Jag är beredd på att ta vilket jobb som helst, är öppen för förslag.". mitt namn, telefonnummer och adress stod längst ner på annonsen.

Det var väl därför han kontaktade mig. Bara för att det stod i annonsen att jag var beredd på att ta vilket jobb som helst. Om jag inte hade skrivit så eller åtminstone skrivit det på ett annat sätt så hade det aldrig hänt. Tänk att en enda fjuttig liten mening kan förändra hela ens liv. Ja. Om jag bara hade formulerat min mening på ett annat sätt, så hade inget hänt på den där jävla tisdagen den 23 september.

Philip Jeng hette han.  Mannen som skulle komma att förstöra hela mitt liv. Han som kontaktade mig om det där helvetesjobbet, hans smutsiga jobb som han ville att jag skulle göra. Fast jag visste ju ingenting om vad det var för jobb eller vad jag skulle göra när han ringde mig, den där fredagen. Ja. Det var på en fredag han ringde mig, på hemtelefonen ungefär klockan två på eftermiddagen. Det ringde som sagt klockan två ungefär på fredagen, jag hade ingen aning om vem det kunde vara. Jag gick till telefonen och lyfte upp luren. Jag hörde en mörk men klar röst som presenterade sig i namnet Philip Jeng.  Jeng tänkte jag, det måste vara utländskt. Det var som om jag hade hört det namnet, eller åtminstone kände jag igen det, jag hade hört det i något annat sammanhang. Det skulle jag få reda på så småningom, tänkte jag. Han sa i telefonen den fredagen att han hade sett min jobbannons i tidningen och undrade om jag hade tid och träffa honom och prata om det jobb han skulle komma att erbjuda mig. Jag blev överlycklig när han frågade det, eftersom jag hade väntat i nästan 6 månader nu på att någon skulle erbjuda mig ett jobb. Så jag svarade nästan direkt utan att tänka. Ja. Jag svarade ja direkt på om jag ville träffa honom. Men det skulle jag nog aldrig gjort om jag hade vetat vad som skulle hända med det där jobbet. Ja. Det var nog det största misstaget jag gjort i hela mitt liv. Men jag visste ju inte. Jag kunde ju inte veta att allt det som hände skulle hända den 23 september en tisdag. Han sa att han skulle höra av sig till mig när det var dags för det där mötet med honom.

Dagen därpå, på lördagen alltså träffade jag Maria och Erik i trappuppgången.  Jag hade varit nere på stan och handlat lite mat. Vi stod och pratade, mest småprat, du vet sådant där "vad har du gjort i veckan", "hur mår du" osv. Sen frågade Maria om jag och Erik hade lust att hitta på något senare på kvällen. Ja sa: "visst, jag har ändå inget för mig", Erik sa likadant.

Jag gick in till min lägenhet och in i köket, ställde dem två stora matkassarna med mat som skulle räcka i två veckor på köksbordet, packade upp varorna och ställde in dem i skafferiet. Sedan satte jag mig framför TV:n och zappade mellan olika kanaler, ja fastnade när ja zappat fram till sporten och nyheterna. Det var skönt att ta det lite lugnt framför TV:n med en öl i min hand efter den långa och plågsamma sträckan från konsum och hem. Just då när jag hade slappnat av som mest och nästan somnat, ringde telefonen, Jag hoppade till lite och fattade inte riktigt först, det ringde nog kanske fem signaler innan ja gick upp och svarade, då upptäckte jag att ja hade spillt öl över hela byxorna, ja svor högt för mig själv, ställde ifrån mig ölen och svarade.

Det var Maria som svarade i andra änden av luren. Hon undrade vad jag gjorde, ja sa att jag hade tagit en öl och somnat till lite framför TV:n, hon skrattade till lite och sa: "okej, men har du lust att komma upp på middag? Erik kommer när som helst.". "ja visst, jag ska bara ta en dusch och byta om lite. Jag kommer om kanske en halvtimme", "okej, bra, vi syns, kram!". Hon var så söt Maria, när hon sa så, "vi ses, kram!", hon hade en sådan där varm och gullig röst, jag brukade rodna lite när hon sa så där. Jaja. Jag gick in i badrummet, slängde dem öldränkta jeansen i tvättkorgen, tog en snabbdusch, bytte om lite snabbt och gick ut genom dörren på väg upp till Maria. Där, i trappuppgången mötte jag Erik. Han hade varit nere på systemet och köpt några öl. Jag sa: "just det, det skulle ja kanske med ta med mig". Och just när jag var på väg in i min lägenhet igen för att hämta, sa han: "nej, du kan få av mig, det är lugnt, vi är ju vänner". Ja sa att jag skulle bjuda tillbaka nästa helg. Då sa han: "nej, men det är lugnt.". vi småpratade lite på väg upp till Maria. När vi ringde på dörren, öppnade Maria direkt. Vi blev mötta av ett stort varmt leende som sa: "hej, varmt välkomna hit". Vi fick oss varsitt glas vin och varsin kram av söta Maria. Hon verkade så glad, som om något speciellt hade hänt, som om hon hade bjudit oss idag för att berätta något. Ja menar, hon hade aldrig bjudit oss på middag förut. Medans jag funderade på det hade hon redan visat in oss i vardagsrummet. Ja Maria hade en stor lägenhet, fem rum och kök tror jag det var. Det var som att komma till ett lyxhus, medans jag bodde i en liten etta, bodde hon i en femma. Alla vi tre var verkligen olika. Jag menar, jag hade inte något jobb, bodde i en liten etta och gick på socialbidrag, jag hade ju knappt råd med hyran vissa månader. Och inte för att tala om Erik. Ja. Han bodde också i en etta, han hade hoppat av skolan ett år tidigare för att han hellre ville jobba, och det var ju väldigt osmart, det har ju han med förstått nu, när han sett hur det ser ut i dagens samhälle. Jag menar, det finns ju inte ett ledigt jobb nu när det är lågkonjunktur. Men han hade ju i alla fall jävligt schyssta föräldrar som hjälpte honom med hyran. Så vitt som jag förstått, verkade hans föräldrar inte ens arga på honom, ja menar, en annans föräldrar hade ju blivit rasande om jag hade hoppat av skolan när jag var 17 är. Jaja. Och så klart Maria då, hon var vacker, intelligent, framgångsrik och mogen. Hon bodde i en stor lägenhet, hade ett bra jobb som mäklare och en bra inkomst som fick hennes budget att blomstra. Men nu ska jag inte tjata om våra stora olikheter. Nej. Var, var jag, ja just det...

Hon visade in oss i vardagsrummet. Där var det ett stort uppdukat bord för tre. Hon bad oss sitta ner. Vi satt där, jag och Erik, pratade i kanske tio minuter, sen kom maten in. Maria ställde ner en tallrik där jag satt, en till Erik och en till henne. Det bjöds på reninnerfilé, klyftpotatis och rödvinsås. Dyr mat tänkte jag, men det var gott, underbart gott. Efter att vi hade ätit och allt var undandukat, satt vi i TV rummet och pratade lite om allt möjligt. Då helt plötsligt sa Maria: "vill ni inte veta varför jag bjöd hit er idag?", "jo" sa vi. Då berättade Maria att hon hade blivit erbjuden ett jobb, i Stockholm. Hon hade bjudit dit oss för att höra vad vi tyckte om det eftersom vi var hennes två bästa vänner. Vi tyckte väl det lät som en fantastisk möjlighet, så vi sa att hon skulle tacka ja. Hon blev överlycklig när vi sa det, för hon hade tydligen trott motsatsen.

När vi ändå pratade om jobb, passade jag på att berätta vad jag hade varit med om. Jag berättade om hela samtalet med Philip Jeng. Erik reagerade exakt som jag hade trott att han skulle göra, han sa bara: "ta jobbet för fan, det kan väl inte vara så farligt". Maria var lite mer fundersam över det, hon tyckte att jag skulle gå på det där mötet och ta reda på allt om jobbet, vad jag skulle göra, vilka tider, var någonstans osv. jag tänkte lite för mig själv och sedan sa jag: "ja, det är nog bäst om jag gör så, som du säger Maria". Jag tackade för den underbara middagen och sa att ja skulle hem och tvätta, jag hittade bara på den ursäkten för att jag ville hem. Så jag gick hem, jag tror Erik stannade kvar ett tag till, jaja, skit i det, det är inget viktigt för min berättelse ändå, om han stannade, eller inte. Jag gick i alla fall hem.

Ja. Jag gick hem, in i min lägenhet, gick till kylen, tog en öl och slängde mig på soffan. Jag tänkte och tänkte på allt som snurrade i mitt huvud. Den största frågan jag ställde för mig själv var, "vem är Philip Jeng?". ja, den frågan rabblade jag många gånger för mig själv innan jag till slut somnade in till ljudet av TV:n.

jag vaknade på söndagen av att det ringde i telefonen, jag svarade. Jag hörde en mörk men klar röst som presenterade sig i namnet, ja. Det var han, igen. Philip Jeng var det i luren. Han sa att han ville ha det där mötet idag, han frågade om det var okej att han kom vid sextiden, jag var trött, men svarade ändå "okej". Innan han la på luren sa han: "ha kaffe färdigt tills jag kommer!", sen la han bara på, bara så där utan att jag hunnit svara. Vad är det för jävla typ som bara lägger på sådär? Jag blev förbannad och nyfiken på samma gång. Jag måste bara få träffa den där Philip Jeng tänkte jag mumlande för mig själv innan jag somnade igen.

Jag vaknade igen. Jag vände mig om och kollade på digitalklockan. "helvete" svor jag så att varenda människa i huset hörde. Klockan var 17.00 och nu hade jag verkligen brottom. Hur fan skulle jag hinna städa, duscha, ta på mig rena kläder och brygga kaffe på bara en timme? Men jag hann. Ja, jag for upp ur soffan och in i duschen på några sekunder, sedan tog jag på mig rena kläder, städade snabbt men noga och bryggde kaffe. Jag hann precis klart med allt då klockan hade slagit över från 17.59 till exakt 18.00. just i den sista sekunden innan den blivit 18.00, ringde det på dörren. Han verkade noga med att passa tiden tänkte jag medans jag nervöst öppnade dörren. Där stod han. Philip Jeng stod där i dörröppningen. Jag blev nästan lite rädd, eller ja, mer förvånad kanske. Jag trodde han skulle vara lång och kraftigt byggd, med tanke på hans mörka klara röst. Men han var kanske 160 cm lång och inte alls så kraftigt, han var kort och spinkig kort sagt. Jag sa: "stig in". Han gick in, hängde av sig. Jag visade honom in till köket. Han satte sig direkt vid köksbordet. Jag förstod att han väntade på kaffet. Så jag tog fram två koppar, hällde upp och serverade. Jag satte mig mitt imot honom. Han var ovanligt tyst mot vad jag trodde att han skulle vara. Jag trodde han skulle vara en sådan där stolt människa som pratade mycket och för det mesta gick rakt på sak. Men han var inte sån, utan han verkade mer svag och rädd. Så det var jag som började inleda vårt samtal. Jag frågade varför han hade kommit och vad det var för jobb. Han svarade bara sakta men säkert: "därför att jag behöver dig" .  jag fattade inte, varför behövde han mig? Vad var det jag skulle göra? . Då började han berätta.

: "jo så här ligger det till. Det är så att jag driver ett litet independent företag i Stockholm. Det vi håller på med är tjänster. Nu undrar du säker, vadå för tjänster? jo folk av alla sorter ringer när dem får problem med något, det kan vara vad som helst och då hjälper vi dem med problemen, mot betalning förstås. Det är ett helt lagligt företag, det har vi papper på". Jag funderade i kanske fem minuter, vilket kändes som en evighet innan jag började fråga mer om det där företaget.

: "okej, det låter ju som ett seriöst företag. Men vart kommer jag in i bilden? Vad är det som jag ska göra? Och varför behöver du mig? Varför är just jag så viktig?"

Ja, det var många frågor som dök upp i mitt huvud, och nu väntade jag bara på att få svar, ja kände att ja verkligen behövde dem där svaren.

Jag såg hur han satt och tänkte, en ungefär lika lång stund som jag tänkte, han verkade inte ha tänkt ut svaren innan han kommit. Men svaren fick jag. Han började återigen förklara för mig.

: "jo, vi behöver en erfaren kille den på tekniska avdelningen och det är där du kommer in i bilden. Det stod i annonsen att du hade en tre årig utbildning på tekniska gymnasiet här i staden, och det är väl sant?"

: "jo, jo, det är så sant som att jag sitter här mitt i mot dig, sa jag. Men någon vidare erfarenhet har jag ju inte direkt. Och vad innebär jobbet? Vad är det jag ska göra?"

: "bra! Jo, det enda du ska göra är att svara i telefon, ta emot beställningar och eventuellt hjälpa till med lite olika småuppdrag. Jag tror att du klarar det, du kommer att klara av det här jobbet utmärkt! Lita på mig. Och det där med erfarenhet är inte så viktigt, det viktigaste är att vi kan lita på varandra."

Det lät ju som ett lätt jobb, det skulle jag klara av hur lätt som helst tänkte jag för mig själv medan han väntade på ett svar. Och jag tackade "ja" till jobbet utan att tveka. Sedan var jag tvungen att skriva på ett kontrakt. Jag läste inte igenom det så noga och det var ju osmart, jävligt osmart, ja menar, om jag bara hade läst igenom det där jävla kontraktet så hade ju inget hänt, nej, om jag bara hade läst igenom det så hade jag tackat nej till det där jävla jobbet och inget hade hänt på den där jävla tisdagen den 23 september. Men jag kunde ju inget veta då, nej, då hade jag ju ingen aning om det som skulle komma att hända, jag menar, det lät ju som ett jävligt schysst jobb, han, Philip Jeng lät ju så övertygande om jobbet också, och det var väl därför allt flöt på så snabbt, det var väl därför jag knappt läste igenom kontraktet och tackade ja till det där helvetesjobbet, hans smutsiga jobb som han ville att jag skulle göra. Men återigen, jag kunde ju inte veta då, jag kunde ju inte veta att allt som hände skulle hända på den där tisdagen den 23 september!

Jaja. Jag skrev på kontraktet, skakade hand och sedan sa han att jag inte behövde tänka på något, utan att han skulle ringa mig och meddela mig om när det började bli dags för resan till Stockholm. Sen gick han, ut genom dörren. Jag såg honom från fönstret kliva in i en svart BMW med svarttonade rutor och körde iväg.

Efter det att han hade åkt iväg gick jag ut till köket och påbörjade min söndagsmiddag. Jag hade ju handlat igår så det borde ju inte vara någon brist på mat. Det blev i alla fall pytt i panna. Det var en enkel middag som även var väldigt god. Jag åt framför TV:n medan jag kollade på 19-nyheterna. Det var inget särskilt som hade hänt i världen. Efter att jag ätit gick jag och tog en lång dusch, sedan gick jag och lade mig.

Jag vaknade ungefär klockan 09.00 på måndagen. Jag gick ut till köket och tog en snabbfrukost. Sedan satte jag mig framför TV:n, då när jag precis hade stängt på TV:n ringde telefonen. Jag svarade. Det var Philip Jeng igen, han sa att jag skulle ta 10.25 tåget upp till Stockholm och att en taxi skulle komma vid 10-tiden. Återigen hann jag inte svara innan han lade på luren. Det var väl inget mer med det än att följa hans instruktioner. Jag packade ihop mina viktigaste prylar i en svart sportbag, sedan tog jag på mig min svarta skinnjacka och gick ner till porten. Som väntat stod där en vit taxi och väntade på mig.

Väl på tåget köpte jag mig kaffe och macka och gick tillbaka till min fönsterplats. Platsen jämte mig var tom än så länge. Den som hade bokat platsen hade antagligen inte dykt upp när tåget gick eller så var denna person på upptäcktsvärld av tåget. Resan upp till Stockholm skulle ta drygt tre timmar så jag passade på att sova lite. Efter ungefär en timme vaknade jag av att någon petade mig på axeln. Jag kollade upp och bredvid mig satt Maria. Då kom jag ihåg att det var idag hon skulle åka. När jag tänkte efter kom jag ihåg att hon hade sagt det precis innan jag gick hem på lördagen. Men jag blev ändå lite förvånad, vi båda blev nog det, men hon blev ju mest förvånad över att jag befann mig på det tåget hon också skulle ta eftersom jag inte hade sagt något om mötet igår som jag hade med Jeng. Jag berättade allt för henne om det mötet. Hon blev chockad över att jag hade tagit jobbet ändå, sa hon. Men jag sa att jag var extremt säker på att detta var mitt "kall". Hon hoppades detsamma och önskade mig lycka till. Sedan satt vi bara och småpratade om gamla minnen den återstående resan på två timmar upp till Stockholm.

På Stockholm central skildes vi åt med en kram och önskade varan lycka till. Jag hoppades att vi skulle träffas igen, det vore ju tråkigt annars med tanke på allt kul vi hade haft ihop. Jag hade gått och blivit kär i Maria dem sista 2 månaderna men jag hade aldrig vågat säga något, och nu var det försent. Det kände jag på mig. Efter att jag hade stått och sett Maria vandra iväg så vände jag blicken och såg en man med ett plakat i handen. På plakatet stod det "Hermansson". Det var ju mitt efternamn, så jag gick fram till mannen. Mannen visade mig till en svart BMW med svarttonade rutor. Ut från bilen kom Jeng. Han gick fram till mig och klappade mig på ryggen och sa: "snart börjar det". Efter det bad han mig stiga in i bilen. Jag tänkte på det han hade sagt innan jag satte mig i bilen, "snart börjar det", vad menade han med det egentligen? Jag tänkte fråga, men gjorde det aldrig. Jag väntade istället med spänning på att få se vad han menade med det han sagt.

Vi hade nu åkt i bilen cirka en timme och fortfarande inte kommit fram. Jag visste ju inte vart det där kontoret låg. Jag hade varit i Stockholm en gång innan så jag visste ju inte vad alla områden hette, så jag frågade honom. "vart ska vi? Var ligger kontoret?", han svarade att vi snart var framme och att jag inte behövde oroa mig. Efter 1 timme och 10 minuter var vi framme. Jag såg ett stort grått hus. På husets vägg stod det Jeng & company AB med stora röda bokstäver. Han sa: "här är det", "här börjar allvaret för dig min vän". Jag undrade därefter vad han menade med att allvaret började, då svarade han sakta men säkert: "det kommer du att snart få se".

Jag klev ut ur bilen och följde efter honom in på ett kontor. Vi satte oss ner för att diskutera löner osv. Han sa att han ville erbjuda mig en veckolön på 20000 kronor istället för månadslön. Och det tackade jag ju absolut "ja" till. Jag tänkte lite på om det var lagligt eller inte men tillslut kom jag fram till att jag inte brydde mig om det, jag menar ingen i min ålder hade ju tackat nej till en veckolön på 20000 kronor, även om det var svarta pengar. Han visade in mig på ett litet kontor och sa: "detta är ditt kontor", sedan sa han att han skulle komma in och informera mig om olika uppdrag som jag skulle medverka i. Jag tänkte: "soft arbete, bara sitta här och invänta uppdrag för 20000 kronor i veckan".

Efter en halvtimme gick jag ut från kontoret och letade upp Jeng, han satt på sitt kontor. Jag gick in och frågade vart jag skulle bo och då sa han att de hade ordnat en liten etta åt mig ungefär 50 meter från kontoret. Jag tackade honom men då sa han: "det är vi som ska tacka dig". Jag förstod inte, varför skulle dem tacka mig när det var jag som har fått allt det där? Jag glömde den funderingen och gick in på mitt kontor.

Första veckan gick lätt. Det var mest småuppdrag som att köra flyttlast, sätta in pengar på företagets konto osv. Ja, första veckan gick lätt tills på tisdagen veckan efter, tisdagen den 23 september. Det var då allt började, mitt liv förändrades på bara några fåtal timmar den dagen. Jag glömmer den aldrig och det är därför jag berättar allt det här bara för att ni ska förstå varför jag gjorde det.

Helvetesdagen

På måndagen den 22 september hade jag ställt klockan på 06.00 innan jag gick och lade mig. Jag vaknade som uträknat klockan 06.00 på tisdagen. Jag klev upp ur sängen och sträckte på mig. Jag kände mig utvilad och stark, därefter gick jag till badrummet och duschade. Sedan gick jag in i köket och åt frukost. Vid cirka 07.00 tog jag på mig min svarta skinnjacka och gick ut genom dörren på väg till kontoret. När jag gick där ute på gatan på väg till kontoret såg jag bara glada friska människor runt omkring mig som antagligen också skulle till sina jobb. Ja, det kändes som en helt vanlig dag men ändå på något oturligt sätt skulle det visa sig vara den mest ovanligaste och för jävligaste dag som jag någonsin hade varit med om. Men det kunde jag ju inte ens drömma om när jag gick där på trottoaren med min lilla bruna portfölj i min högra hand, på väg till kontoret.

Väl inne på mitt lilla kontor med skrivbordet med en dator på tog jag mig en kopp kaffe i den lilla kaffemaskinen som någon generös person hade installerat dit innan jag började på företaget. Sedan satte jag mig ner vid datorn. Jag kollade lite på "facebook" medan jag inväntade min chef Philip Jeng. Jag väntade och väntade men han kom inte och ändå hade klockan redan hunnit bli 10.00. det var väldigt konstigt, jag menar, under min första vecka alltså förra veckan hade han kommit i tid var ända dag. Men till slut kom han. Ja, han kom ändå, inrusandes på mitt kontor och skrek att jag genast skulle agera chaufför, han sa att jag skulle vara utanför på 10 minuter sedan sprang han ut. Jag blev lite chockad, han hade aldrig varit så arg eller upprörd som nu. Jag tittade ut lite genom fönstret och såg en liten lastbil. Tre stora män lastade in kartonger i lastbilen. De påminde om sådana där torpeder som man hade sett på film. Jag visste att det var något skumt på gång men ändå av ren nyfikenhet tog jag på mig min svarta skinnjacka och gick utanför. Utanför företaget, på gården såg jag bara Jeng och han satt i lastbilen på passagerarsidan, de andra männen som jag hade sett från fönstret syntes inte till. Jeng viftade åt mig och jag hoppade in i lastbilen. Han sa åt mig att köra till östermalm och parkera utanför konsum där. Jag frågade honom vad som var på gång. Han sa bara åt mig att det ända som jag skulle göra var att agera chaufför och vänta på honom medan han gjorde ett ärende och sedan köra iväg i fullfart till ett parkeringshus när han hoppade in i bilen igen. Jag var lite misstänksam till det svaret, men jag följde ändå hans order och fegade inte ur oavsett vad som skulle hända. Jag visste ju att någonting var på gång, men jag visste inte vad. Jag svängde in på parkeringen till konsum. Mitt i mot låg en bank. Jag förstod inte först vad han tänkte göra, men sedan när han gick ut ur bilen förstod jag genast. Jag såg Jeng ta fram en pistol i handsfacket och sedan klev han ut ur bilen. Jag såg de tre männen som jag hade sett utanför företaget hoppa ut från lastbilens f...