Filmen Så som i Himmelen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tolkning och summering:

Michael Nyqvist spelar en världsberömd dirigent och kompositör som brinner för att skapa musik som öppnar människors hjärtan. Mitt uppe i karriären drabbas han av hjärtinfarkt. Alla engagemang bokas av och han återvänder till den lilla byn i Norrland som han lämnade i barndomen under traumatiska former. Hit kommer han i tron om att skapa sig ett inre lugn, och på så sätt hitta sitt välbefinnande igen. Vilket han enligt min mening faktiskt gör, men dock inte på det sättet han förväntat sig. Plötsligt står Daniel som Körledare för en något annorlunda kör, med sina egna bortträngda känslor och minnen knackande på ryggen.
Det är en historia som berör på enormt många plan. Här finns otäcka scener med hustrumisshandel och mobbning, här finns enormt fina ögonblick av medmänsklighet, här finns över huvud taget en tro på att människor tillsammans kan skapa något fint.
I Filmen hittar man många budskap som når fram på så väl omedvetna som medvetna plan.
Detta därför att filmen fångar en så bredd publik, genom att skildra så många olika livsöden. Publiken hittar alltid något att relatera till i filmen, så som känslor, öden, karaktärer och miljö.
Budskap som för mig var väldigt tydliga var: Alla människor har en inre skönhet. Och detta framkom ju ganska tydligt i den scen då Lena talar om; ”Att hon sett vingarna på folket i byn”
Denna film är för mig en alldeles underbart bra film. Detta beror nog mest på skådespelarnas insatser i filmen. Därför att handlingen är isig inte särskilt unik, och ibland till och med förutsägbar.
Michael Nyqvist gör sig så sårbar, öppen och övertygande att det ger den mest konstruerade scen en levande kraft. Runt honom, som lärjungar i kören, finns också en hel rad vältolkade bifigurer. Frida Hallgrens lockande kvinna, Lennart Jähkels emblematiske Norrlänning, Helen Sjöholms misshandlade hemmafru.
Den lilla kören växer in i våra hjärtan. Och en livs kurva skapas i filmen där vi nästan som om i en bergodalbanna svängs mellan konflikter, lösningar, skratt, gråt, ilska och förståelse.
Dock är inte resultatet av denna bergodalbanna yrsel och illamående. Utan upplevelser och lyckorus. Lyckorus från alla karaktärer som får oss att vilja kämpa och av budskapet: Lev här och nu. Filmen blir ibland lite motsägelse full då karaktärerna ibland handla orationellt till den personlighet de ska föreställas spela. Men om inte dessa reaktioner kommit i filmen så skulle filmens handlig omöjligt kunnat gå vidare. Jag tänker främst på hur kvinnomisshandlaren Conny bryter ihop på häktet och på hur prästfrun konfronterar sin man med porrtidningarna.
Eller som när Nyqvist läser högt för sig själv (vem gör det i verkligheten?), eller när kyrkoherden sjuk av desperation och avund gör en klockren analys av sitt själstillstånd (ännu mer otroligt).
Förtroendet för dessa karaktärer tappas lite då, tack och lov är de inte de största karaktärerna.
Slutet binder ihop hela filmen och får det annars tragiska delen i filmen att blekna. Försoningen mellan Daniel som vuxen och barn är dock den största vinsten jag kan tyda i filmen. Drömmen att öppna folks hjärtan med musik går också i mål. Men den känns nästan blek då man ser belöningen Daniel får. Belöningen för att han kommit tillbaka till byn och konfronterat sig själv, så att han kan leva vidare i himmelen som en hel människa. Detta är för mig den starkaste och vackraste scenen i hela filmen. Dock är scenen då Gabriella sjunger inför hela byn också helt enorm. Hon sjunger ur hjärtat, och känslan av att man sitter där på riktigt och lyssnar är helt total. Detta är filmens emotionella klimax, håren på armarna reser sig. Filmen är svår att inte ryckas med i och speglar också den svenska naiva charmen som jag ...