Det vackraste (novell)

I det stillsamma landskapet låg en gammal by belägen nära en sjö. Det hade en gång varit en varit en livfull och trivsam liten by med vackra byggnader och vänliga människor. Nu fanns bara övergivna, sönderfallna hus kvar, och de små grusvägarna som vuxna gått längs till sina jobb, och barnen till skolan varje dag, var nu igenvuxna. Allt såg nästan lite spöklikt ut.

Den enda människan på mils avstånd var en ung kvinna med långt ljust hår. Hon gick med tunga steg och nedböjt huvud in huset där som ett ungt kärt par en gång flyttat in i och bildat familj. det hade varit deras drömhus, ett gult litet hus med vita knutar och stor trädgård, det idylliska hemmet för en ung barnfamilj. Med krossade fönster, var det dött, tyst och liknade mest en ruin.

Kvinnan vandrade långsamt genom de ödsliga tomma rummen samtidigt som hon såg sig omkring i den bistra omgivningen. Fönstren var krossade och färgen på väggarna hade börjat tvina bort, möblerna som en gång prytt hemmet var totalt förstörda och låg omkullvälta utspridda på det smutsiga golvet.

Alla rum som varit så noggrant och personligt inredda, gardinerna hade varit rosablommiga liksom dukarna på borden där det alltid stod en vas med ljuvliga blommor som doftade välkomnande. Uppför trappan till övervåningen, gick hon igenom ett stort rum som var totalt förstört, in till ett mindre mer välbehållet. Det fanns spår av ljusrosa tapet på väggarna och i en låda under den sängen fanns en låda med gamla dockor och plasthästar.

Kvinnan kände vemod när hon såg sig om i rummet, var precis på väg att lämna huset då hon inte stod ut att se all förödelse mer, men se där, mitt på golvet låg en gammal bok.

Hon tog upp den och öppnade första sidan. Den var skriven med stora, krokiga, rosa bokstäver och hade felstavningar i lite överallt. Den beskrev en ung flickas födelsedag. Berättade om den goda maten, hennes vänner, alla presenter hon fått och längst ner på sidan fanns ett foto av en vit ponny, vid sidan av en blåögd blond flicka med texten under: "det besta jah fott min elskade Diabolo". Vidare i boken upplevde hon många fler av flickans födelsedagar, jular, resor och vanliga middagar med familjen. När hon blundade tycke hon sig se det blåa hav där flickan och familjen tillbringat så många somrar tillsammans, kände sanden mellan tårna och hörde alla glada skratt och röster. Alla lekar med kamraterna i området och moderns rop framåt kvällen varje dag: "det är dags att gå in nu".

Det hade varit en blomstrande tid då allt varit enkelt, sorger och saknanden hade ännu inte funnits. Allt hade känts som en självklar vardag som alltid skulle fortsätta.

Ju längre in i boken hon bläddrade desto prydligare och mer välstavad blev texten. I ett uppslag fanns ett tidningsutklipp med texten "hot från öster, fienden kan komma" Hm det mörknade. Under följande sidor fanns flera liknande utklipp. Flickans berättelse började förändras, den tidigare glada och bekymmerslösa känsla som förmedlats förvandlades allt mer till ren fasa. Även texten reviderades till ett slarvigt snabbt skrivet klotter med kortare notiser:, Skolan hade stängts och föräldrarna kunde inte längre gå till jobben som vanligt. Tider av hunger följdes efter att den lilla affären i bygden inte längre fanns tillgänglig. Det gick inte längre att springa runt och leka som förr och många modstulna nätter tillbringades i källaren, förutom detta fanns dussintals korta meningar som: "jag hör bomberna nära nu, jag är livrädd" och "snälla jag vill inte dö låt det bara bli fred". Drömmen blev en mardröm.

På den sista sidan stod det: jag sitter ensam på mitt rum och skriver, mamma pappa, och min storebror är i rummet intill och pratar, de är rädda jag vet det men de låtsat inte om det f&oum...