Jakob-nitton år

Han står och väntar tillsammans med de andra. Det har varit en vanlig jobbdag men Jakobs utmattning påverkar inte hans humör. Stämningen är bra men man märker hur oron sprids i rummet när de har väntat på länge utan att någon ansvarig har visat sig. Har de ångrat sig kanske? Det låter inte helt orimligt, tänker Jakob. Han känner hur hjärtat slår ovanligt snabbt när de två militärklädda män kommer in i rummet och ropar upp hans namn. Äntligen!

Dagen innan fick han träffa sin lillasyster- en väldigt kort träff men "bättre än ingenting" hade Jakob sagt i ett försök att uppmuntra Hana. Han har alltid varit en snäll storebror, en bror som ska vara ansvarstagande och stark bara för att hon ska känna sig trygg. För att hon ska veta att allt är under kontroll. Trots sin unga ålder är Jakob duktig på att ersätta sina föräldrar varje gång Hana behöver dem. Hon är inte ett litet barn men en svag personlighet har hon alltid haft. Att vara positiv är som att vara orealistisk enligt henne. Hopp och drömmar är däremot någonting som Jakob tar upp i diskussionen. "Allt det här kommer att ta slut Hana. Allting. Vi kommer varken jobba som slavar eller vara tvungna att bära det här på våra kläder", säger han beslutsamt och visar den gula triangeln på bröstet. Det ser ut som att han verkligen tror på det han säger och det stämmer. Han menar vartenda ord. De blir tysta i en liten stund och Jakob försöker läsa av Hanas tankar. Litar hon på mig? Tror hon på allt jag sa? Han känner sig förpliktigad att se till att hon mår bra, att hon inte lider- främst psykiskt. Han försöker lätta upp stämningen genom att informera henne om att imorgon kommer de äntligen att få duscha. Tvål och nya kläder har de också lovat. Han åter ovanligt entusiastisk vilket glädjer Hana. "Och snart är det tjejernas tur säkert!", fortsätter han med samma ton. Då blir han plötsligt fundersam. Hur kommer det sig att de plötsligt låter oss att duscha? Ska man vara misstänksam eller glad? Han väljer att behålla det andra. Innan han går tar han diskret fram en gammal brödbit ur sin ficka. Hans enda mål för dagen vilket han sparat för Hana. Ingen får se dem - han kan bli straffad för det han gör- men rädslan är betydelselös när det gäller att ta hand om sin lillasyster. Han kramar om Hana och lägger brödet i hennes ficka. Sedan kramar han henne ännu hårdare. När han kommer att få träffa henne igen är något okänt just nu. "Hoppas att soldaterna vaknar med samma humör imorgon också", viskar han i Hanas öra med en viss ironi. Sedan ger de sig till det manliga respektive kvinnliga lägret. Han känner sig ännu starkare efter mötet men framförallt nöjd över att han kunde lugna ner och uppmuntra Hana.

Dagen därpå kunde han känna hur magen hade krympt ihop sig, hur den kurrade av hunger. Hela gårdagen hade han inte ätit någonting men tanken att Hana hade ätit lite extra igår fick honom att vara så lite egoistisk som möjligt. Är hon glad så glömmer han bort sina problem, är hon mätt så är han nöjd även om han själv svälter. Men kunde också faktumet att de äntligen skulle få duscha idag efter den hårda jobbdagen få honom att tänka så optimistiskt? Dusch, nya kläder, tvål... dusch nya kläder tvål. ...