Vietnamkriget 1957

Vietnamkriget 1957-75

Jag har valt att fördjupa mig i Vietnamkriget. Jag har faktiskt varit i Vietnam och Kambodja. Vi besökte bland annat flera museer och kända platser till exempel Chi Cù-tunnlarna utanför Saigon. 

Därför är det väldigt intressant och roligt att ta chansen att "fräscha" upp minnet.

Jag kommer att benämna kriget (som har flera olika namn) som Vietnamkriget. Detta sätter läsaren i en amerikansk sits. Om jag skulle göra tvärtom skulle det följaktligen heta Amerikanskakriget. Årtalet som jag tagit upp som startår för Vietnamkriget är ifrån det att stridigheter påbörjades i Vietnam.  

Syfte och frågeställningar

Följande frågor har jag tänkt besvara i mitt arbete.

• Anledningarna till att Vietnamkriget startade

• Vilken inställning till kriget hade det amerikanska folket och människor i andra länder?

• Hur kunde USA ha så svårt att avgöra kriget trots sin tekniska överlägsenhet och finns paralleller idag?

Vietnams historia

Vietnam har under hela sin historia präglats av utländskt styre.

Det började redan före Kristus levnadstid, då var det kineserna som invaderade landet och under de kommande tusen åren var landet ett kinesiskt lydrike. Den kinesiska dominansen påverkade språket och kulturen men skapade också en nationalism som har påverkat landets ledare in i modern tid. Flera upprorsförsök slogs ned innan kineserna drevs ut år 938. Kina genomförde flera misslyckade försök att ta tillbaka Vietnam, men lyckades aldrig.

Bakgrunden till Vietnamkriget finns att söka i kolonialtiden, andra världskriget samt första Indokinakriget.

Vietnam var en del av det franska kolonialväldet inom Franska Indokina. Vietnam hade varit ockuperat av Japan under andra världskriget. Men japanerna lät fransmännen vara kvar i landet emot att man bistod med viktiga råvaror till exempel rågummi. När Japan kapitulerade 1945, ockuperade brittiska och franska trupper södra Vietnam och kinesiska trupper ockuperade norra Vietnam.
I en överenskommelse återlämnade Kina (då ännu inte kommunistiskt) norra Vietnam till Frankrike.

Redan innan andra världskriget hade en kommunistisk rebellrörelse, Viet Minh under ledning av Ho Chi Minh, kämpat mot kolonialstyret. Viet Minh återtog nu kampen mot de franska kolonialtrupperna.

När Mao Zedongs kommunisttrupper ockuperat södra Kina, fick Viet Minh en kommunistisk allierad på andra sidan gränsen. Maos kommunistkina understödde Viet Minh med vapen och skyddade baser på kinesisk mark.

Det första kriget i Indokina (1946-54)

Segrarmakterna från andra världskriget beslutade att områdena norr om den sextonde breddgraden skulle besättas av kineser och områden söder om skulle västmakterna ta hand om. Eftersom breddgraden går rakt igenom landet betydde det att landet delades upp i en nordlig- och en sydlig del. Med brittisk hjälp fick Frankrike på nytt fotfäste i södra Vietnam. Efter alla århundraden som Vietnam tillhört Kina var en ny kinesisk ockupation otänkbar för vietnameserna. Därför lät Ho Chi Minh fransmännen återvända även till norra Vietnam, mot att Vietnam skulle erkännas som en självständig stat inom det franska väldet.
Efter att Ho Chi Minh utropade den Demokratiska republiken Vietnam i september 1945 bildade Viet Minh regering efter allmänna val 1946. Ho Chi Minh och hans regering kom inte överens med fransmännen och konflikterna ledde fram till krig.
Kina gick med på Viet Minhs sida och det var nu som Amerikas president Eisenhower började tala om dominoeffekten. Med det uttrycket menade han att om Kommunistkina gjorde ett land kommunistiskt skulle alla de andra hänga efter.
Därför anslöt sig USA på Sydvietnams sida.

1950 startade ett krig i närheten av Vietnam, nämligen Koreakriget. Situationen i Korea var ungefär densamma som i Vietnam. Den norra delen styrdes av kommunister och den södra av icke- kommunister.
USA och FN styrkor ryckte ut för att försvara södra delen medan kinesiska trupper stödde nordsidan. Efter många strider skrev ledarna för båda parter under ett vapenstillestånd 1953.

Amerikanerna blev nu rädda för att samma sak skulle ske i Vietnam. Egentligen tyckte man inte alls om att fransmännen styrde landet, men med tanke på att Kina blivit kommunistiskt och med det som nyss inträffat i Korea gav man Frankrike stöd med militärhjälp. Synen på och rädslan för kommunismen under kalla kriget formade den amerikanska utrikespolitiken och därför uppfattade man nu nordvietnamesernas kamp mot den franska kolonialmakten som en del av en kommunistisk plan att ta över makten i hela Sydostasien.

Samtidigt hade Frankrike sina "anledningar" att inte släppa taget om sin koloni. Under andra världskriget hade tyskarna ockuperat stora delar av Frankrike. Detta gjorde att fransmännen känt sig förödmjukade och man ville visa att man fortfarande var en stormakt. Franska trupper inledde en kampanj 1946 mot Viet Minh och drev ut dem ur huvudstaden Hanoi.
Militärbefälhavaren för Viet Minh insåg snabbt att man inte skulle ha en chans mot fransmännen i vanliga strider. Man övergick till att föra gerillakrig istället och detta visade sig vara effektfullt. Denna krigsföring slog hårt mot de franska soldaterna, vars krigsmoral försvann. Dessutom utgjorde de stora förlusterna av franska soldater att den franska allmänhetens stöd för kriget försvann. Striderna pågick på det här sättet i åtta år.
Till sist bestämde sig den franska militärledningen att man skulle försöka locka ut sina motståndare på öppen terräng. Man byggde en fästning i djungeln kallad Dien-Bien-phu. 1954 grävde soldaterna ner sig i väntan på att Viet Minh skulle attackera.
Precis som man hade förutspått gick Viet Minh till anfall men inte alls på det sättet som man hade trott. Runt Dien-Bien-phu låg det en ring med kullar, dit släpades tungt artilleri som sedan gömdes i grottor. Allt för att de skulle bli svårare att upptäcka för franskt stridsflyg.
Artilleriet ställde till med stora problem för fransmännen, men när Viet Minhs trupper försökte gå till direktanfall var de underlägsna. Därför började man bygga tunnlar under marken för att på det sättet kunna tränga sig in i de innersta kretsarna av fästningen. Helt plötsligt kunde vietnameser komma upp ur jorden i självmordsattacker.
Fransmännen led stora förluster (75 000 döda) och kapitulerade efter två månader.

Cirka 300 000 vietnameser dog i kampen för frihet. Viet Minh låg långt efter tekniskt och ekonomiskt sett än Frankrike, men de hade något som betyder mer än någonting annat, drivkraften och beslutsamheten att besegra sina fiender och få tillbaka sitt land.

Genèveavtalet

Efter att fransmännen dragits sig ur Vietnam samlades alla inblandade parter vid en konferens i den schweiziska staden Genève, 1954.
Viet Minh räknade med att deras seger skulle ge dem makten i hela landet, men så blev det inte. De västerländska länderna med USA i spetsen var rädda för att kommunisterna planerade att ta över världen. Egentligen behövde de inte oroa sig eftersom att Kina och Sovjetunionen uppmanade Viet Minh att skriva under ett avtal som kunde accepteras av USA, Frankrike och Storbritannien.
Man kom tillslut överens om att landet skulle delas upp i ett kommunistiskt Nordvietnam och ett icke-kommunistiskt Sydvietnam. Inom två år skulle allmänna val hållas för att välja en regering för ett enat Vietnam.
De sista franska trupperna lämnade Vietnam 1955 men ersattes direkt av amerikanska. Skillnaden var att USA inte gick in för att kolonisera landet utan att stötta Sydvietnam mot kommunismen. Samtidigt försökte det vietnamesiska folket anpassa sig efter det nya avtalet där människorna i norr levde under Ho Chi Minh och i syd leddes regeringen av Ngo Dinh Diem.

USA stödjer Sydvietnam

Det första misstaget USA gjorde var att sätta Diem på posten som premiärminister. Vietnam som huvudsakligen är buddhistiskt skulle ledas av en man som var katolik. Detta ledde till att han fick många fiender, flera religiösa grupper men även gangsterorganisationer hotade regimen.
Egentligen hade man behövt en ledare som kunde ena de olika grupperna, Ngo Dinh Diem saknade sådana ledaregenskaper. Istället för att försöka ena och få de andra gruppernas tilltro agerade han med våld. Många civila kom till skada vilket ledde till att motståndet ökade mot Sydvietnams ledare.

Att USA stöttade honom berodde endast på han var en pålitlig antikommunist. Amerikanerna förstod att Diem skulle förlora det kommande valet som skulle hållas enligt Genèveavtalet, därför uppmuntrade man Diem att inte genomföra valet.  USA erbjöd sin hjälp för att Sydvietnam skulle kunna bli en separat och oberoende stat. Märkligt nog lät Ho Chi Minh, detta ske i tron på att det sydvietnamesiska folket skulle störta honom. Kina och Sovjetunionen stödde honom eftersom de mest av allt ville undvika att hamna i krig med amerikanerna.

Diems nästa oskickliga politiska drag var när han drog i gång kampanjen "peka ut en kommunist". Han trodde att hans popularitet skulle öka, men han fick istället en ny fiende. Kommunistgrupperna som fanns i Sydvietnam gick samman och bildade Viet-cong som senare växte och blev gerillarörelsen FNL. 1957 hade det hela eskalerat ut i stridigheter som krävde 2000 människors liv och 65 000 "misstänkta kommunister" hade arresterats.
Nordvietnam ville inte lämna sina vänner i söder utan gav dem vapen och annan utrustning. Allt transporterades längs med Ho Chi Minh-leden som var en transportled som gick i otillgänglig djungel från Nordvietnam, Laos och Kambodja in i Sydvietnam.     I slutet av 1957 hade det gått så långt att det blev inbördeskrig.

I USA hade man fått en ny president, John F Kennedy, han hade samma teori som Eisenhower och bestämde sig för att Sydvietnam skulle beskyddas till varje pris. Den amerikanska inblandningen ökade och man gav allt mer stöd åt Sydvietnams regering, men problemet var att den aldrig blev populär bland folket. Det blev bara värre och värre och när en av Diems bröder, den romersk-katolske biskopen Ngo Dinh Thuc, förbjöd buddhisterna att fira sina högtider blev det för mycket, buddhistmunkar började bränna sig själva på gatorna i protest. När tv-bilder spreds över hela världen var USA mer eller mindre tvungna att ta avstånd gentemot Diem.
Så det kom lite som en lättnad när amerikanska regeringen fick reda på att armén förberedde en kupp mot Diem.

Man avstod från att varna honom och den första november 1963 avsattes och mördades Diem. Tre veckor senare chockades USA på hemmaplan, president Kennedy sköts ihjäl i Dallas. Kennedy som engagerat sig mycket i USA:s inblandning i Vietnam ersattes nu av den mer tveksamma Lyndon Johnson.

1964-67

Lyndon Johnson ville inte dra in USA i något storkrig utomlands, men så som läget var när han tillträdde som president var det svårt att undvika. Den Sydvietnamesiska regimen var på väg att falla och USA kunde inte låta det ske (man ansåg ju sig själva som världens ledande land). Johnsons strategi gick ut på att stödja Sydvietnam på ett sätt så att han ändå kunde bygga upp "det goda samhället" i Sydvietnam och minimera motståndet mot kriget, men det lyckades inte.
FNL-gerillan gick framåt och kontrollerade en tredjedel av Sydvietnam, man förutspådde att regimen skulle falla när som helst och den nya amerikanska presidenten hade inget annat val än att skicka sina allierade i Asien ännu mer hjälp.

För att kunna förklara ökningen av de militära utgifterna och varför amerikanska liv skulle riskeras behövde Lyndon Johnson ett bra skäl för att få det amerikanska folkets stöd, vilket han fick. I augusti 1964 öppnade Nordvietnamesiska båtar eld mot amerikanska krigsfartyg vid Tonkinbukten. Presidenten såg genast möjligheten och lade fram saken för Kongressen som ett exempel på en fientlig handling och bevis på att Nordvietnam tänkte starta krig mot USA. Kongressen blev överraskad och bestämde sig för att ge Johnson fria händer. Han kunde nu fatta militära beslut utan att först prata med Kongressen.
Vad Kongressen inte visste var att de amerikanska båtarna befann sig vid Tonkinbukten för att beskydda Sydvietnamesiska soldater som attackerade Nordvietnam. Den här händelsen kom att kallas Tonkinresolutionen.

Det första beslutet han tog var att i mars 1965 sätta igång "Operation Rolling Thunder". Johnson visste att ökat amerikanskt engagemang skulle innebära större förluster. För att göra dem så små som möjligt tog han därför hjälp av flygvapnet. Syftet var att förstöra Nordvietnams krigsorganisation så snabbt som möjligt.
Men även om bomberna regnade över Nordvietnam, så var inte landet speciellt sårbart för dessa attacker. Meningen var att förstöra förråd, broar och vägar vilket hade skadat ett industrialiserat land allvarligt. Men eftersom Nordvietnam var ett av världens mest lågteknologiska länder med en outbyggd infrastruktur blev inte de amerikanska bombningarna så förödande som Johnson hoppats på. De enkla transportleder och fabriker som raserades byggdes enkelt upp igen. Vapen och andra förnödenheter fick man från Kina och Sovjetunionen.     

Under valkampanjerna inför presidentvalet 1965 hade Lyndon Johnson lovat USA: "Vi kommer inte att skicka amerikanska grabbar tiotusen miles hemifrån för att göra sådant som asiatiska grabbar borde göra själva." Men det var vad Johnson tvingades att göra.
För att bombningarna skulle kunna genomföras behövdes amerikanska baser i Vietnam. Enligt överbefälhavaren Westmoreland kunde inte sydvietnamesiska trupper försvara dem och därför begärde han att amerikanska soldater skulle skickas över för detta ändamål. De första stridande förbanden landsteg vid Da-Nang i mars 1965.
Nu när amerikanska soldater anlände tyckte de sydvietnamesiska trupperna, som ogärna gick i strid, att amerikanerna kunde strida åt dem. Var tredje sydvietnames rymde från sin krigstjänst.

För att bekämpa gerillan använde sig Westmoreland av en strategi som kallades "Spåra upp och utplåna". När man lyckats spåra en grupp flögs soldater snabbt dit som sedan höll kontakt med högkvarteret. Officerarna kunde när som helst ringa in flygunderstöd. Flygplanen fällde förutom bomber även napalm (en häftigt brinnande vätska) och växtbekämpningsmedel, oftast "Agent orange" över gerillagrupperna och skogen. "Agent orange" gjorde att skogen avlövades vilket gjorde att gerillan fick svårare att gömma sig, men värst av allt var att maten försvann som man fick från skogen.

Till en början fungerade Westmorelands taktik utmärkt mellan 1965-67 dödades eller sårades ca.200 000 kommunistiska gerillasoldater och "endast" ca.13 500 amerikaner. Det såg ut som att USA gick mot en enkel seger med relativt begränsade förluster. Men strategin misslyckades av samma skäl som "Operation Rolling Thunder". Det tog inte lång tid förrän gerillan kom tillbaka till de områden de nyss blivit bortkörda ifrån. Gerillan hade två fördelar framför sina fiender. De hade oftast stöd ute på landsbygden bland bönderna och kunde där söka skydd om fiender plötsligt skulle närma sig. De bestämde när de skulle anfalla, de amerikanska och sydvietnamesiska trupperna kunde bara leta efter sin fiende och oftast fann de fienden för sent och hamnade i gerillans bakhåll.

Tet-offensiven

I början av 1968 anföll gerillan många av USA:s baser. Marinkårslägret vid Khe Sanh var det som drabbades hårdast och belägrades i månader av gerillan. Westmoreland hade gjort klart för sig att Khe Sanh inte skulle falla. 6 000 soldater flögs in och bombflygplan släppte 100 000 ton bomber över ett åtta kvadratkilometer stort område runt lägret för att försöka döda fienden som gömde sig i den omgivande djungeln.
Khe Sanh fick en stor symbolisk betydelse för hur envist USA var, Sydvietnam skulle beskyddas till varje pris. Ironiskt nog lämnade amerikanerna platsen så fort den inte längre var ett mål för den kommunistiska gerillan.

Den 30 januari satte FNL igång en våldsam offensiv mot regeringstrupperna, Tet-offensiven. 84 000 soldater från gerillan och nordvietnamesiska armén deltog. I Sydvietnam var man helt oförberedd på detta anfall eftersom man var i fullfärd med att fira den traditionella Tet-helgen (kinesiska nyåret). FNL anföll 36 städer och flyttade sina militära operationer från landsbygden intill städerna. Man attackerade flera utvalda mål bland annat militärpalatset och den amerikanska ambassaden i Saigon.

För FNL var dock inte denna offensiv någon militär framgång eftersom alla de områden man erövrat under första halvåret av 1968, hade förlorats igen när sommaren kom. 30 000 kommunistsoldater dog men bara 3400 amerikaner och sydvietnameser. Det var mer eller mindre en katastrof för FNL som efter det här aldrig blev lika starkt igen.
Men Tet-offensiven kom ändå att betyda mer än vad statistiken över döda soldater visade. Detta citat av en amerikansk journalist sammanfattar det på ett enkelt sätt. "Vad tusan pågår? Jag trodde vi var på väg att vinna kriget!". Tet-offensiven som egentligen var ett nederlag för FNL visade sig bli vändpunkten för kriget.                         Amerikanska regeringstjänstemän började förstå att man inte skulle kunna vinna kriget. Westmorelands begäran av fler trupper möttes med tveksamhet och utanför Vita huset samlades demonstranter. Johnson fick problem med hemmaopinionen, Tet-offensiven hade satt honom i ett svårt läge. Hur mycket pengar, hur många soldater och hur bra utrustning man än hade verkade det som om man ändå inte kunde vinna det.

Johnson chockade sina anhängare när han den 31 mars 1968 erkände att han inte skulle ställa upp för omval. Han hade förhindrat kommunisterna från att ta över Sydvietnam och inte dragit in USA i något direkt krig mot Kina eller Sovjetunionen. Han tyckte att han hade gjort sitt och att det var dags för någon annan att ta över nu.

Demonstrationstågen fortsatte i USA och i november 1969 samlades 500 000 amerikanare i Washington. Man ville visa regeringen att folket inte skulle tillåta för stora förluster. Det blev en signal till kommunisterna i Vietnam att USA:s regering inte hade folkets fulla stöd.

Hedersam fred 1968-70

1968 vann republikanen Richard Nixon presidentvalet genom sin politik som gick ut på att göra Vietnamkriget till vietnamesernas krig. Man skulle utbilda Sydvietnamesernas arméer så pass bra att de skulle kunna slåss mot kommunisterna själva. Amerikanska trupper skulle flygas ut efter hand. Han kallade detta för en "hedersam fred". Det var viktigt att USA inte skulle ses som besegrat och behålla sin trovärdighet som "den fria världens" ledare.  

Nixon utsåg Henry Kissinger som chef för Nationella säkerhetsrådet. De skapade tillsammans USA:s taktik i Vietnam. Den gick, på samma sätt som nordvietnamesernas, ut på strid och förhandlingar. Sedan maj 1968 hade fredsförhandlingar pågått i Paris. Det gick trögt, Nixon förhandlade samtidigt som han bombade Vietnams granne Kambodja.
Nixon hotade Ho Chi Minh med att man skulle ta till vilka åtgärder som helst för att få stopp på kriget, han sa att han höll handen på kärnvapenknappen och hoppades att Nordvietnams frontfigur skulle komma till Paris och be om fred.

Men Ho Chi Minh kom aldrig, även om han hade velat var han för sjuk för att resa och i början av september dog han. USA hoppades på att hans efterträdare skulle ha en mjukare attityd till kriget men, Le Duan som han hette, var likadan som sin företrädare. Trots amerikanska hot och påtryckningar från Sovjetunionen ville han inte få till en kompromiss.

Samtidigt visade det sig att det var lättare sagt än gjort att få Vietnamkriget till vietnamesernas krig. Thieu, Sydvietnams president, trodde att Nixons taktik var ett sätt för USA att överge Sydvietnam. Även om han hade tyckt att planen var bra så hade den varit svår att genomföra. Problemet låg i Sydvietnams armé. Officerarna var ofta korrumperade, de sa att de hade befäl över fler soldater än vad de egentligen hade för att få en högre lön. Soldaterna rymde från sina tjänster, många angav sig vara gerillasoldater som hade gett upp frivilligt eftersom de erbjöds pengar som uppmuntran.

När chocken från Tet-offensiven lagt sig i början av 1969 kom det fram uppgifter om en händelse som ägt rum ett år tidigare. I en liten by som hette Song My hade, den 16 mars 1968, 500 män, kvinnor och barn brutalt mördats av amerikanska soldater. Dessa uppgifter förbryllade folket i USA.

Antikrigsdemonstanterna blev rasande, men även de som stödde Vietnamkriget blev chockade över att deras egna soldater betedde sig på samma sätt som tyskarna och japanerna hade gjort under andra världskriget.

Kriget sprider sig 1970-73

Kambodja styrdes framtill 1970 av Prins Sihanouk. Han ersattes av den tidigare amerikanska generalen, Lon Nol. Ett av Nixon första beslut var att bomba FNL baser i Kambodja. Men när en USA-vänlig regim styrde kunde Nixon beordra attacker på marken. 80 000 soldater sattes in och målet var FNL:s och Nordvietnams högkvarter i Kambodja. Men allt de fann var ett par övergivna hyddor, gerillan hade stuckit in i djungeln. Så fort fiendetrupperna försvunnit återvände de till sitt högkvarter.
Invasionen av Kambodja innebar svåra följder för landet. Nordvietnam började samarbeta med Röda Khmererna (Kambodjas kommunistgrupp), Prins Sihanouk som befann sig i landsflykt uppmanade befolkningen att ansluta sig till Röda Khmererna. Striderna mellan Lon Nols regim och Röda Khmererna eskalerade ut i inbördeskrig, som kommunisterna vann och Röda Khmererna tog över styret av Kambodja.
I Laos var situationen nästan densamma vilket ledde till en invasion i början av 1971.
Amerikanerna blev oroliga över att kriget spred sig, när man istället hade förhoppningar att det snart skulle vara slut.  

Påskoffensiven

Påskoffensiven var ett nytt kraftigt anfall av FNL-styrkorna och Nordvietnam. FNL utgick från sina baser i Kambodja medan nordvietnamesiska trupper avancerade genom den demilitariserade zonen (ett område mitt i Vietnam som skulle vara fritt från trupper) in i Sydvietnam. I början gick offensiven bra eftersom både de sydvietnamesiska och amerikanska trupperna blev överraskade. Men det rörde sig om direkta anfall vilket gjorde att man ändå kunde försvara sig bra och när man hämtat sig från chocken kunde de även gå till motangrepp. Nixon gav tillåtelse om flygattacker mot militära mål i Nordvietnam.
Därefter satte den sydvietnamesiske armén in en motattack understödd av amerikanska stridsflyg och artilleri.
Påskoffensiven blev liksom Tetoffensiven en katastrof i antalet döda soldater. 100 000 stridande för kommunisterna dog och 25 000 sydvietnameser. Kina och Sovjetunionen protesterade mot de amerikanska bombningarna offentligt men i verkligheten tryckte man på för att Nordvietnam att inleda fredsförhandlingar med USA för att få slut på kriget.   

De segdragna fredsförhandlingarna tog fart igen i oktober 1972 då Kissinger och Nordvietnams ledare Le Duc Tho förklarade att de kommit fram till en överenskommelse som båda parter kunde acceptera. Men Kissinger hade inte talat med Sydvietnams ledare Thieu ännu och han avfärdade överenskommelsen. De ville inte att USA skulle dra sig ur kriget. Thieus vägran uppfattade nordvietnameserna som ett trick och förhandlingarna rann ut i sanden.

Parisöverenskommelsen

• Omedelbart eldupphör
• De militära styrkorna skulle behålla de områden de ockuperade vid tidpunkten för eldupphör
• Amerikanska trupper skulle lämna landet inom 60 dagar
• Krigsfångar skulle utväxlas
• En politisk överenskommelse skulle förhandlas fram efter vapenstilleståndet. Den skulle innebära demokratiska val och en återförening av Vietnam.

Efter det att freden hade misslyckats började USA de mest intensiva bombningarna under hela kriget, de så kallade "Julbombningarna". Denna åtgärd beordrade Nixon eftersom han ville tvinga Nordvietnam till eftergifter vid fredssamtalen men också för att övertyga Thieu att man inte lämnat hans Sydvietnam.

I januari 1973 återupptogs förhandlingarna. Denna gång hotade USA att skriva under ett fredsavtal utan Sydvietnams medverkan. Detta tvingade Thieu att motvilligt skriva under ett avtal som i princip var likadant som det Kissinger och Le Duc Tho utformat 1972. Den 27 januari 1973 skrev tillslut USA, Sydvietnam, Nordvietnam och FNL:s provisoriska regering i Sydvietnam under fredsavtalet som kom att kallas Parisföredraget.

De sista amerikanska trupperna lämnade Vietnam 29 mars 1973. Nixon tillkännagav genombrottet genom att säga - "Vi har äntligen nått en hedersam fred". Men egentligen visste alla att USA hade lagt ner hundratals miljarder dollar och tiotusentals amerikanska liv åt en regim som inte var bättre på att möta sina kommunistiska fiender än de gjort 1963.

Den sista konflikten 1973-75

Ingen trodde egentligen på att freden skulle hålla speciellt länge. Nord- och Sydvietnam stod lika långt ifrån varandra som tidigare. Många förväntade sig att Nordvietnam snabbt skulle vinna kriget men det visade sig ta två år, vilket till stor del berodde på att Nordvietnam fortfarande behövde slicka såren efter den misslyckade påskoffensiven.
Kommunisterna använde tiden under vapentillståndet till att försöka övertala Kina och Sovjetunionen att skicka vapen och förnödenheter. Men de ville inte det eftersom de var på god väg att förbättra sina relationer med USA.
I USA avgick Richard Nixon i skuggan av Watergateaffären och efterträddes av Gerald Ford. Den nya presidenten lovade att inte överge Sydvietnam, men de gjorde han. Eftersom man nu visste att de kommunistiska stormakterna i öst inte hade för avsikt att göra hela Asien kommunistiskt hade man inget intresse att ödsla mer pengar och amerikanska liv på Vietnamkriget. Man hade också kommit undan med hedern i behåll utan att någon kunde påstå att man övergett Sydvietnam.

Syd- och Nordvietnam stod nu ensamma mot varandra. När kriget väl bröt ut klarade sig den sydvietnamesiska armén till en början bra. Man tog snabbt tillbaka områden som gått förlorade innan vapenstilleståndet trädde i kraft. Men Nordvietnam och FNL hade råd att avvakta och samla sina styrkor igen. Man gick tillbaka till gerillakrigföring. Samtidigt hade Thieu endast stöd av militären, av folket fick hans regim aldrig stöd. Sydvietnams militär var dessutom korrumperad. Tidigare hade man kunnat lita på att det amerikanska flygvapnet skulle ingripa så fort man ringde in understöd. Men nu var man tvungna att muta sitt eget flygvapen för att de skulle genomföra flygningar åt dem.

Den sista offensiven genomfördes i slutet av 1974 av Nordvietnam. FNL och nordvietnamesiska styrkor hade nu vuxit tillräckligt starka för att gå till anfall. Man tog det försiktigt eftersom man inte visste hur USA skulle reagera och man var rädda att de skulle slå tillbaka med nya bombräder. Kommunisterna började anfalla provinsen Phuoc Long och när USA inte ingrep fortsatte de söderut. Thieu gav order om reträtt till Saigon där man skulle upprätta försvarslinjer. Men reträtten blev istället till en oordnad flykt då många soldater trodde att man skulle förlora. Tusentals soldater rymde från sin krigstjänst och en halv miljon människor flydde in till Saigon.
Thieu avgick 21 april och sa i sitt avskedstal "Jag kommer stå sida vid sida med mina landsmän för att försvara landet...", men han flydde till Taiwan.

Sydvietnam och framförallt Saigon befann sig i kaos. Människor flydde ut till hangarfartyg som väntade vid kusten. Tv-team filmade när nordvietnamesiska stridsvagnar mejade ner grindarna till presidentpalatset. Överste Bui Tin hoppade ner från den första och sa till General Duang Van Minh som ersatt Thieu "Det är inte fråga om att ni ska lämna över makten. Er makt är söndersmulad. Ni kan inte överlämna vad ni inte har." Van Minh hade sagt att han väntat på att lämna över makten hela morgonen.

Staden föll utan några längre strider. Efter stridigheter i 18 år var nu kriget äntligen över. 

Analys

Vietnamkriget bröt ut under det kalla kriget. De två stormakterna USA och Sovjetunionen hade under andra världskriget samarbetat för att hindra Nazityskland. Efter det att Hitler begått självmord och freden slutits hade USA och Sovjetunionen ingenting gemensamt att arbeta för. Istället började ledarna för respektive land bråka om var de nya gränsdragningarna i Europa skulle dras. Relationen mellan de två länderna var mycket dålig och Europa delades upp av den så kallade Järnridån, ett kommunistiskt Östeuropa med Sovjetunionen (och senare även Kina) i spetsen och ett västerländskt Västeuropa allierat med USA.

Kalla krigets inverkan

USA och Sovjetunionen började en ivrig jakt på att knyta till sig allierade runt om i världen. Det som man kom att benämna som det Kalla Kriget startade, orsaken till det var att det uppstod ett djupt misstroende mellan de båda stormakterna. Man arbetade för att få olika länders regeringar att stödja sina respektive ideologier eller genom att uppmuntra grupper som var emot regeringar som inte tyckte som de själva. Stora spionorganisationer som CIA i USA och KGB i Sovjetunionen byggdes upp och de arbetade i olika länder med militär utbildning och bistånd av vapen etc. Man ville hela tiden skaffa sig allierade för att hindra den andra från att få makt över landet. Denna maktbalans gjorde att man kom att bygga baser i många länder och i andra länder var målen kanske att få tillgång till och utnyttja landets naturtillgångar till exempel på arabiska halvön där USA behövde få tillgång till olja.

Vietnamkriget är ett tydligt exempel på just detta. Nordvietnam fick stöd av Sovjetunionen och Kina med vapen och militär utbildning som man senare vidarebefordrade till sina kamrater i FNL. USA gjorde detsamma i Sydvietnam, men där satte man tillslut in egna trupper när man insåg att det bistånd man skänkt inte skulle räcka för att vinna kriget.
Lyndon Johnson menade att USA inte kunde ge upp Vietnam eftersom det förmodligen skulle innebära att man skulle förlora kontrollen även över Stilla Havet, - Då skulle man få sätta upp försvarslinjer på sina egna stränder istället. Men Vietnam kom att betyda mer än så för de amerikanska presidenterna som ledde landet under Vietnamkriget. Man kunde inte lämna en allierad som man utlovat att försvara. Stormakten i väst kunde inte verka svag inför övriga världen och absolut inte inför Sovjetunionen och Kina.

Inställningen till kriget i olika länder

I USA visste folket inte riktigt vad landet hade gett sig in i och det gjorde nog inte heller den amerikanska regeringen. Regeringen förväntade sig att man, genom att skicka soldater snabbt skulle säkra Vietnam från kommunismen.

Samtidigt tyckte folket att det var bra att man hjälpte ett folk i ett land att slippa leva under kommunistiskt styre. Även om nästan alla amerikanare till en början stödde kriget så visste presidenterna att förr eller senare när stridigheter pågått för länge och förlusterna blivit för stora skulle de få nog.
Efter Tet-offensiven startade protesterna på allvar mot den amerikanska regeringen och president Lyndon Johnson. Under krigets början hade man sagt att USA skulle ta en snabb seger, men nu när det hade varat i flera år började folket få nog av krigandet och de många amerikanska soldater som dödades eller skadades och de stora kostnaderna. Det blev inte bättre av att regeringen sagt att man äntligen var på väg att segra när det helt plötsligt rapporterades om att kommunisternas största anfall dittills ägt rum.
I Vietnam protesterade många soldater mot kriget. Många visste inte ens varför man var nere och slogs mot "gulingarna" som de kom att kallas.
Protesterna där fick nog en och annan amerikan att tänka över sitt förhållningssätt gentemot kriget eftersom fler och fler amerikaner deltog i allmänna demonstrationståg och framför allt studenter på universiteten engagerade sig emot krigandet, men det fanns också fortfarande många som ville att kriget skulle fortsätta.
Men när rapporter om olika massakrer, som den i Song My, spreds i Amerika började även de som stödde kriget att inse att man nu nått bristningsgränsen. Dessa kallblodiga aktioner från amerikanska soldater mot civila blev nästan som ett sätt för dem att säga ifrån. Det amerikanska folket blev mycket upprörda över att deras egna soldater kunde bete sig så. Detta utmynnade i fler protester som tillslut blev så påfrestande att regeringen tvingades att få till ett tillbakadragande och sluta skicka nya soldater till Vietnam och istället börja ta hem dem som befann sig där.
Majoriteten av USA:s befolkning ville nu att kriget skulle ta slut även om det betydde nederlag, regeringen var tvungen att lyssna.
Detta visar tydligt att ett land inte behöver vinna ett krig bara för att man har stora resurser. I ett krig handlar det om att få folkets stöd. Här kan man dra en parallell till vad som sker i Afghanistan idag och hur viktigt det är att de som bor i landet kan se att det blir bättre för dem om det blir nya ledare i landet. USA har idag ett stort engagemang där tillsammans med FN för att driva ut talibanerna.                                                     Även krigföringen har liknelser med svårtillgängliga markområden, med Vietnams djungler och Afganistans bergstrakter som är perfekta att gömma sig i och kunna bedriva gerillakrigföring ifrån.

I Sverige kan man säga att det fanns tre olika sorters grupper vad det gällde förhållningssätt till Vietnamkriget.
Även om Sverige var neutralt (varken med på den Västeuropeiska eller den kommunistiska sidan) fanns det många svenskar som stödde USA och Sydvietnam i kampen mot kommunismen, de var helt enkelt rädda för att den skulle sprida sig till Västeuropa.
Sedan fanns det de som ville att kriget skulle ta slut så fort som möjligt. Man hoppades att den vietnamesiska befolkningen skulle få en fredlig tillvaro. Till denna "grupp" hörde Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen som var starkt kritisk till USA:s krigsföring. Han var mycket upprörd till USA:s övergrepp mot befolkningen och ständiga bombningar av bland annat Hanoi.
Till sist har vi de som inte brydde sig om ett krig som pågick "så långt borta".

I slutet av 60-talet visade opinionsundersökningar att det svenska folket hade intagit en mer negativ syn på Vietnamkriget. Precis som i USA hade svenskarna blivit allt mer påverkade av de bilder och rapporteringar som visades i tv och media. En speciell bild som har blivit allmänt känd för att ha haft stor inverkan på människors syn på Vietnamkriget runt om i världen är den på en liten flicka (se framsidan), vars by precis bombats med napalm och hon själv flyr alldeles naken med svåra brännskador på kroppen.
Omvärlden fick en inblick på hur grymt kriget var och hur hårt det drabbade den civila befolkningen.
Allt fler protester och opinion mot krigföringen runt om i världen drev nog på USA att försöka få ett avslut på kriget i Vietnam.  

Teknisk överlägsenhet

Jag har funderat på en sak många gånger under det här arbetet och det är hur ett av världens ledande länder tekniskt sett (även i övrigt) kunde förlora ett krig mot ett fattigt land från tredje världen.
Det finns en del aspekter som spelar in, vissa är enklare medan andra är svårare att förstå.
Det finns olika åsikter, men General Westmoreland menade att om han bara hade fått tillåtelse att utnyttja den amerikanska krigsstyrkan fullt ut så hade USA tillslut vunnit kriget. Det kan säkert stämma eftersom den amerikanska armén var en av de slagkraftigaste även på den tiden, men nu blev det inte så eftersom folket inte längre stödde USA:s inblandning i Vietnam. Som tidigare nämnts så har ett land svårt att vinna ett krig om den egna befolkningen är kritisk och inte ställer sig bakom regeringens beslut. Dessutom, åren innan USA helt dragit sig ur Vietnam var protesterna världsomfattande vilket inte gjorde saken lättare. USA släppte mer bomber över Vietnam än vad som släpptes under hela andra världskriget, men det knäckte ändå inte FNL och Nordvietnam. Bombningarna förstörde vägar, broar, industrier, matförråd och krävde framförallt många civilas liv. Men bombningarna blev inte så lyckade som man hoppats och det berodde på en så enkel sak som att de kommunistiska soldaterna gömde sig i djungeln och var svåra att hitta. USA:s teknologi var anpassad efter konventionell krigföring. Deras avancerade vapen hade ingen bra effekt vid gerillakrigföring, amerikanerna kunde ringa in flygunderstöd men oftast när planen kom hade FNL soldaterna/nordvietnameserna redan hunnit fly in i djungelns täta lövverk.
Amerikanerna beslutade sig för att avlöva skogen med Agent Orange. Det man inte visste var att växtbekämpningsmedlet innehåller cancerframkallande- och andra giftiga ämnen för människor. Man sprutade enorma mängder över Vietnams skogar vilket dagens generation får lida av och än idag föds missbildade vietnameser på grund av Agent Orange. Nordvietnam vann kriget visar tydligt att teknik och resurser inte alltid vinner. De kommunistiska soldaterna hade en starkare drivkraft att vinna. Som man brukar säga i fotboll "Motivation slår klass", i detta fall, kommunisternas kämpaglöd för att få ett fritt Vietnam slog USA:s avancerade teknologi och stora resurser.  

Paralleller i världen idag

Idag kan man tydligt se liknande händelser utspela sig i Afghanistan och även Irak, där det framförallt är USA och FN som är inblandade.
Efter terrorattacken mot "Twin towers" elfte september 2001 beslutade George W Bush att USA skulle skicka soldater till Afghanistan för att fånga Usama bin Laden och utrota al-Qaida och talibanregimen. Invasionen kom att kallas Operation Enduring Freedom.
USA gick återigen in i ett land från tredje världen.

Redan i december 2001 rapporterades det att Talibanerna besegrats men att talibantrupper fortfarande fanns i landet. Amerikanska soldater skulle vara kvar i landet och försvaga dessa trupper. Dock har detta inte lyckats ännu och än idag finns talibaner och dess anhängare kvar i Afghanistan och Pakistans bergstrakter och så även amerikanska soldater.
Anledningen till detta är att talibanerna gått över till gerillakrigföring. De gömmer sig i grottor i det bergiga landskapet och USA:s högteknologiska vapen kan inte komma åt sina fiender. Usama bin Laden och två andra högt uppsatta ledare inom al-Qaida är fortfarande på fri fot och har hotat USA:s nya president Barack Obama med nya terroristattacker. Detta har fått Obama att öka antalet soldater i Afghanistan för att fö...