Döden är Grön

Döden är Grön

Ypres. 25 maj. 1914.

Dimman ligger tung runt staden, mer än tvåhundratusen män vilar under den.

Den en gång blomstrande staden är förstörd. På fem månader har kriget raserat vad det tog generationer att bygga upp. Stadens gamla dräneringssystem är igenfyllt och åkrarna runt staden har ersatts av gyttja.

     Sårade kanadensare på väg till ett fältsjukhus.

Sex månader har gått sedan det första slaget om Ypres. De allierade mötte tyskarna vid Passchendaele, öster om staden. Det första slaget bestod av flera mindre sammandrabbningar som följdes upp och avslutades av slaget om floden Yser. Belgiska trupper öppnade dammslussarna till floden och översvämmade låglandet norr om Ypres. Detta hindrade tyskarnas framfart och tvingade dem att gå igenom staden. Båda sidor grävde nu ner sig och gjorde sig redo för skyttegravskrig.

Ypres är en mycket gammal stad. Den grundades flera hundra år f.kr. och har länge varit ett stort centrum för handel. Under medeltiden var staden känd för sitt linne och på trettonhundratalet byggde man "the cloth hall", en pampig byggnad

som fungerade som marknad och varuhus under flera hundra år. Under habsburgarnas och fransosernas styre byggdes starka befästningar runt staden. För att förhindra att de allierade använde Ypres som befästning förstörde tyskt artilleri staden.

Klockan är fem den 22 april, 1914. Dagarna blir allt längre och många är glada över den sakta ökande värmen. Det har inte regnat på ett tag,

stanken från de avlägsna skyttegravarna är kväljande. Det är nästan tomt i huvudlägret, alla soldater är nere i diket. Generalerna diskuterar fortfarande olika strategier en bit bort i ledartältet. En av dem tar en kikare och ser ut över

skyttegravarna, efter en kort stund säger han: Give out orders to prepare for battle, they're walking behind a smokescreen. Genom kikaren syns gulgröna moln som sakta väller över slätten. Det blåser en svag vind, en tung tystnad sänker sig, som om vinden tagit med sig allt

ljud. I takt med att gulgröna dimman sakta väller ner i skyttegravarna bryts tystnaden av smattret från vapen när de första soldaterna börjar klättra upp ur diken i panik. De mejas omedelbart ned av iskallt smattrande kulsprutor.

Under de tio första minuterna dog 6000 män. De kvävdes sakta medans gasen förstörde deras lungor. Många överlevde men de skickades hem, blinda och psykiskt nedbrutna. Det var första gången Tyskland använde klorgas på västfronten och gasen hade gjort mycket större skada än väntat. De hade inte satt in några reserver i området och därför lyckades de allierade, med stora förluster, hålla det 6,4 kilometer långa gapet i frontlinjen. Klockan fem den 22 april öppnades de första behållarna och de ljusgröna molnen flöt ut över de döda slätterna. 5730 cylindrar langades för hand fram till fronten av tyska soldater. De öppnade dem för hand, med endast hoppet om att vinden skulle bära gasen i rätt riktning. Många blev blinda av gasen de fick i sig när de öppnade gasbehållarna.

Generalerna gav order åt höger och vänster, kurirer kom med meddelanden om att flera kilometer av skyttegravarna var fyllda med gas och man uppskattade antalet döda till flera tusen. Men många hade överlevt men de var inte i stridbart skick. En av kurirerna, en ung pojke, inte mer än arton år, stod och kräktes en bit bort. Mörkret lade sig sakta över slagfältet. Få sov den natten.

Det har gått trettiotre dagar sedan tyskarna attackerade. Nu har röken lagt sig och de sårade skickats hem. Regnet öser ner utanför tältet, det har regnat i flera dagar nu och de har ett helvete nere i dikena. Flera soldater har försvunnit, en eller två om dagen. De högre upp säger att de ska skicka någon för att leta rätt på dem. Alla vet att det inte händer, och alla vet var de försvunna soldaterna är. "De har blivit en del av den stora gyttjan" sade en häromdagen och de andra skrattade lite svagt. Men depression och rädsla syntes i deras ögon.

En av dem sitter framför mig. En gänglig 22 åring med mörka djupa ögon som inte längre kan se.

- Jag vet inte om jag mår bra eller dåligt. I tre månader har jag sett mina kamrater dö runt omkring mig. men jag har också sett solen gå upp. Nu ser jag ingenting.

En bil kör förbi och han vänder ansiktet mot den men sedan kommer han ihåg och fortsätter prata med huvudet djupt nedsjunket.

- Jag antar att jag ska skatta mig lycklig för att ha överlevt.

­-Men det är svårt när det enda jag ser är hur andra runt omkring mig faller ihop. Och lukten tror jag aldrig kommer att försvinna. En stark lukt av peppar och ananas. Han tittar upp från golvet och ler lite.  

Han läste biologi och kemi när han rekryterades och det ...