Människans relation till döden

Hur behandlas och problematiseras människans relation till döden i de episka texterna?

Döden, en oöverkomlig hemlighet. Lika flyktig som skiraste ljus och kompakt som dunklaste dunkel. Svaret vi söker är utom räckhåll men trots att det så fortsätter vi att försöka utforska denna tvära slutdestination.

Döden finns inom räckhåll för oss alla men i våra kroppsliga liv kommer den aldrig att förbli mer än så. Vi är alla kött och ben men vad som utmärker oss och får vår låga att flamma är det själsliga. "Själens låga dämpas av kroppen" (Vergilius). En oförstörd själ är en själ utan en kropps fångenskap, oskuldsfull, lätt och fri att göra som den vill. Symbolen för liv ser vi som ett hjärta vars uppgift är att förse vår kropp med liv och rörelse. Men är kroppens tyngd, så som Vergilius skriver, endast en börda? Definitionen på liv blir plötsligt inte så självklar. Är att vara levande i själva verket att vara död? Död i en kropp i väntan på att släppas fria och leva livet. Det är ett jämnvägande. Att vara kroppsligt fångad har betydelsen av en själslig död.

Allt fler idag går ifrån tron och väljer att bara se det uppenbara, svart på vitt. I antikens texter är människans syn mer hoppfull. Livet är inte antigen eller, själen eller kroppen. Citerat från Platon: "För att själen ska se måste kroppen vända sig om." kan ses som ett förstadium till den utvecklade metamorfosen "För att det levande ska se måste det döda vända sig om". Kroppen och själen är beroende av varandra, liksom döden och livet. De är varandras energikällor i ett spel som handlar om att ge och ta.

I de episka texterna uttrycks relationen mellan människan och döden i längtan, nyfikenhet och skräckblandad förtjusning. Vi människor drivs av ett enormt kontrollbehov och vetandets kunskap och att leva i en tillfreds ovisshet är en utopi som jag tror aldrig kommer att kunna besannas. I antikens texter läggs mycket fokus på människans mod i det eviga sökandet vad döden innebär men är detta modet egentligen bara tecken på rädsla? Rädsla inför det slutliga mötet där vi tillslut tvingas att släppa kontrollen för att fullt ut överlämna oss till det outforskade?

Varje tidserum har haft sin syn på tillvaron och bakom de stora filosofernas idéer om döden finns så mycket mer än bara konkret fakta. Budskap efter budskap förmedlas dolda i meningar som beskriver våra mänskliga handlingar och tankar. Det är rättframt men ändå ödmjukt, en författarkonst där även något så allvarligt som döden behandlas med vördnad. Odysses och Aeneas trevande väg ner till dödsriket är en resa vars mål beskrivs som så nära men &a...