HEMLIGHETERNA

                                    HEMLIGHETERNA

Jag såg sorgen i hennes ögon och tårarna som vägrade att sluta rinna.

Mannen drar ner byxorna och trosorna slank ner snabbare än ett ögonkast.

Jag såg något jag definitivt önskade att jag aldrig hade sett.

Karl heter jag. Bor med mina föräldrar och två syskon.

Jag är inte som alla andra sjuåriga pojkar i världen.

Jag har fått en underbar gåva av gud, vilket innebär att jag kan se andra människor framtid och förflutna, även djurs. Det kallas att vara synsk.

Året var 1914 och det var ett strålande väder på ingång.

En ung fotograf var på besök i vårat härliga Göteborg.

Min far hade bestämt sig för att ta ett porträtt på vår familj.

Mor log faktiskt. Jag tog mina nya fina byxor och favoritskjortan jag alltid bar.

Hela familjen hade sina finaste kläder på sig, men jag tyckte naturligtvis att jag var tjusigast.

Far blev nöjd och skänkte lite dricks till fotografen.

Mor hämtade en av hennes finaste ramar och ramade in fotot.

Nu när dagen hade varit så perfekt, så bestämde jag mig för att använda min gåva.

Jag kontrollerade att alla mådde bra genom att iaktta deras förflutna månad.

Men det visade sig att dagen inte skulle bli lika bra som jag tänkte mig.

Detta var första gången i mitt liv jag önskade att jag inte hade fått gåvan av gud.

Jag såg något fruktansvärt i mors förflutna.

Enligt min hjärna så var det den 19 mars 1914 som hon blev utsatt för det här.

Det första jag tänkte var att man inte får behandla en sådan oskyldig människa på det där sättet.

Det var mörkt och min mor ville komma hem från sin väninna där hon varit hela kvällen.

Därför tog hon inte den långa och fridfulla vägen hem, hon tog den snabba och läskiga vägen genom kyrkogården. Det var modigt av henne, men jag tror inte att hon tänkte på konsekvenserna som kunde ske. Min mor tog snabba stora steg, det liknade som att hon småjoggade lite grann.

Plötsligt så dyker två män upp ur varsin grav. Man ser på henne att hon blir rädd.

Männen greppar tag i henne och knuffar ner henne på marken.

En av männen håller i henne medan den andra mannen klär av henne.

Mor stretade emot, men gav rätt så snabbt upp.

Jag tänkte att de två männen hade gjort något de definitivt skulle få ångra.

Några minuter därefter så försöker mor att resa sig. Jag ser på henne att hon har fruktansvärt ont.

Nu visste jag hela historien och varför hon var så deprimerad hela tiden.

Det enklaste hade varit att tala om detta för polisen, men i mitt fall så fungerade det inte så. Jag visste att de inte skulle tro på mig om jag berättade.

När jag var 4-5 år så försökte jag att tala om för mina föräldrar att jag kunde se saker när jag kollade i deras ögon, men mina föräldrar sa att jag bara inbillade mig.

Så varför skulle polisen tro på en sjuårig pojke?

Jag kunde även se något häpnadsväckande. Kvinnan jag såg var gravid.

I fjärde veckan faktiskt, otroligt att jag kan se sådana saker tänkte jag.

Nu hade jag äntligen något att gå på.

Frågan vara bara om man skulle fråga henne eller meddela polisen.

Men jag hann dessvärre inte tänka i mer än 2-3 minuter, för att moster Lovisa hade kommit på besök. För mig är hon som en andra mamma, jag kan alltid tala med henna om viktiga saker.

Och skillnaden att prata med Lovisa än mina föräldrar är att hon alltid tror mig.

Förutom ett tillfälle då jag skulle tala om att jag kunde se saker när jag kollade in i människors ögon. Lovisa började pladdra på i minst en kvart, men det lät som hon inte trodde på mig.

Antagligen för att jag var så ung. Mina föräldrar trodde ju inte heller på mig.

Jag gick ner för trapporna långsamt för att tänka.

Till slut så bestämde jag mig för att tala om för Lovisa vad jag hade sett i min mors ögon. Men jag skulle inte berätta att det var om min mor.

Jag välkomnade henne och frågade henne om hon hade lust att prata  med mig enskilt.

Min familj gick ut från hallen och satte sig i vardagsrummet, så att jag och Lovisa kunde prata.

Jag talade om för Lovisa om den brutala händelsen.

Hon lyssnade noga, och efter jag talat om detta för henne så trodde hon på att jag var synsk.

Och dessutom trodde hon på det jag talade om för henne.

Hon tog ett par djupa andetag och tänkte för sig själv.

Vi diskuterade ett tag och min familj ute i vardagsrummet undrade vad vi höll på med.

Vi kom fram till att vi skulle prata med kvinnan som blivit utsatt.

Lovisa frågade om jag visste vem kvinnan var?

Jag lade min mun mot hennes öra. "Min mamma", viskade jag.

Hon blev skräckslagen, men hon lugna ner sig oerhört snabbt.

Jag och Lovisa gick sakta in i vardagsrummet, där vi hämtade min mor.

Vi tog henne dit vi satt från början.

Och Lovisa startade med att småprata lite om hur hon mådde lite allmänt.

Men efter ett tag började min mor undra vad vi höll på med.

Lovisa talade om att hennes son var synsk.

Och då börja hon fatta vad vi visste.

I samma ögonblick kom jag på att jag hade glömt att tala om för Lovisa att hon var gravid.

Mor talade om för mig och Lovisa vad som hänt. Det mesta stämde men det hon inte berättade var att hon var gravid. Jag tvekade.

Skulle jag tala om för dom eller inte?

Tänk om hon inte själv visste att hon var gravid?

Men i samma ögonblick slank det ur mig. "Visst är du gravid mor?"

Hon svarade inte, utan tittade på mig som jag inte fanns i hennes värld längre.

Hon reste sig långsamt upp från stolen i hallen och begav sig mot vardagsrummet.

Hon sa till alla att dom skulle bege sig mot vardagsrummet för att hon hade en viktig sak att berätta.

Hon berättade om den brutala historien då hon blev våldtagen av två män.

Och alla i familjen stirrade på henne och det fanns inga ord för min fars ansiktsuttryck.

Hon talade även om att hon var gravid och då blev alla lite g...