Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En jämförelse av revolutionerna i Egypten och Libyen

SAMMANFATTNING

Egyptens före detta diktator, Hosni Mubarak, fick efter veckor av revolutionära demonstrationer avgå, till de demokratitörstande invånarnas glädje. Libyens diktator, Muammar al-Khadaffi, sitter efter veckor av liknande revolutionära demonstrationer ännu kvar vid makten, tack vare den egna militären. Dessa olika ageranden och händelseförlopp samt deras orsaker utgör huvudämnet för uppsatsen.

 Syftet med denna uppsats är att redogöra, jämföra samt analysera revolutionens händelseförlopp i de olika länderna. Genom att samla in information från elektroniska uppslagsverk, nyhetsartiklar samt en intervju med en speciellt insatt journalist besvaras frågeställningarna.

 De slutsatser som dras av denna uppsats är bland andra att känsla för nationen är oerhört viktigt för en lyckad revolution.

InnehållSFÖRTECKNING

SAMMANFATTNING.. 2

1 INLEDNING.. 4

1.1 Inledning                                                                                                                                                                                                             4

1.2 Syfte och frågeställning                                                                                                                                                                                4

1.2.1 Syfte                                                                                                                                                                                                                  4

1.2.2 Frågeställning                                                                                                                                                                                                                             5

1.3 Uppsatsens disposition                                                                                                                                                                                 5

1.4 Källkritik                                                                                                                                                                                                             6

2 BAKGRUND.. 7

2.1 Revolutionen i sin helhet                                                                                                                                                                                                          7

2.2 Bakgrund om Egypten och Libyen                                                                                                                                                          8

2.2.1 Egypten                                                                                                                                                                                                            8

2.2.2 Libyen                                                                                                                                                                                                               11

2.2.3 Revolutionernas Händelseförlopp                                                                                                                                                       14

3 METOD OCH MATERIAL.. 17

3.1 Metod                                                                                                                                                                                                                                                17

3.2 Material                                                                                                                                                                                                               17

4 Avhandling. 18

4.1 Politisk Historia                                                                                                                                                                                                                            18

4.2 Befolkning                                                                                                                                                                                                                                       18

5 DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING.. 22

5.1 Varför har revolutionerna utvecklats så olika?                                                                                                                                 22

5.2 Varför har de två regimerna agerat så olika?                                                                                                                                      23

KÄLLFÖRTECKNING.. 14

 

1 INLEDNING

1.1 Inledning

Folkupproren, som började i Tunisien i december 2010 och fortsatte till Arabvärlden i början av år 2011, är ett ytterst intressant fenomen att studera.

För mig hade revolutionerna snarare funnits i "nyhetsperiferin" än i centrum. Dock blev jag mer uppmärksam när media rapporterade om att det egyptiska folkets uppror, drivkraft och revolutionslusta började ge utdelning. Samtidigt började Libyens befolkning revoltera.

Det som intresserade mig mest var hur olika revolutionerna tedde sig i de båda länderna. Det gjorde mig även nyfiken på vilka underliggande orsaker som kunde finnas till de olika händelseutvecklingarna.

Jasminerevolutionen[1], som de samlade revolutionerna kallas, startades i Tunisien när en ung collegeutbildad man - som inte fick arbete och dessutom blivit misshandlad och förnedrad av lokala myndigheter när han olagligen sålde grönsaker - stack sig själv i brand för att demonstrera sitt missnöje med de styrande.[2] Handlingen ledde till att flera människor i liknande livssituationer tog efter missnöjesdemonstrationen. Självbränningarna filmades och spreds via Youtube och Facebook, först inom landet och sedan vidare utanför Tunisiens gränser till grannländerna Algeriet, Egypten och senare Libyen.

De två senare, Egypten och Libyen har (enligt min subjektiva bedömning) särskilt utmärkt sig. Revolutionen i Egypten var en tämligen lyckad sådan. Revolutionen i Libyen har däremot utvecklats annorlunda; i skrivande stund begår landets ledare något som kan beskrivas som folkmord på demonstranterna.

De skillnader och eventuella likheter samt dess orsaker till de olika utvecklingarna ska jämföras och analyseras i denna uppsats.

1.2 Syfte och frågeställning

1.2.1 syfte

Syftet med uppsatsen var att analysera, jämföra och dra slutsatser kring de olika utvecklingarna av händelseförloppen i Egypten och Libyen rörande den så kallade "Jasminerevolutionen".

1.2.2 Frågeställning

Varför har revolutionerna utvecklats så olika? Varför har de två regimerna agerat så olika? Dessa frågor besvaras genom studier av fakta från Nationalencyklopedin, Landguiden, diverse artiklar från medier som Youtube och dagstidningar, samt en skriftlig intervju med en av Sveriges radios utrikeskorrespondenter.

1. 3 Uppsatsens disposition

I första avsnittet, Inledning, beskrivs uppsatsens utgångspunkt (det vill säga syfte och frågeställning), utformning, kritik av de källor som använts samt hur uppsatsen är disponerad. Avsnittet Inledning används för att klargöra vilka grunder uppsatsen bygger på samt ge en tydlig bild av uppsatsens helhet.

I följande avsnitt, Bakgrund, ges allmän bakgrundsfakta om revolutionen i sin helhet samt allmän kännedom om länderna som ska jämföras, Egypten och Libyen. Detta för att sedan lättare kunna förstå vad som behandlas i avsnitten Analys och Diskussion och Sammanfattning.

Det tredje avsnittet i uppsatsen, Metod och material, ger en beskrivning av hur materialet till uppsatsen samlats in, vilket material det rör sig om och varför vissa källor och tillvägagångssätt har varit att föredra framför andra.

I det fjärde avsnittet, Avhandlingen, redovisas och analyseras den samlade informationen om Egypten och Libyen.

I femte avsnittet, Diskussion och Avslutning, analyseras och diskuteras avhandlingen, i samma schematiska ordning som i Avhandlingen, dvs. efter intervjufrågorna. Där besvaras också uppsatsens frågeställning.

I det sjätte och sista avsnittet, Litteratur- och källförteckning, redovisas samtliga källor som använts i projektet. Därefter kommer bilagorna i nummerordning.

1.3 Avgränsning

Då mycket information om ämnet fanns att tillgå från två tillförlitliga källor, användes nästan uteslutande dessa. En utrikeskorrespondent som varit på plats i Kairo under revolutionen intervjuades för att få en djupare inblick av revolutionerna i Arabvärlden. Denna typ av kvalitativa metod var att föredra framför en kvantitativ. Dels för att det är ytterst få som har den specialkunskap som den intervjuade utrikeskorrespondenten har, dels för att utrikeskorrespondenten är mycket mer lättillgänglig än en större undersökning, särskilt då utrikeskorrespondenten är min faster.

1.4 Källkritik

 Hufvudstadsbladet är "den största finlandssvenska dagstidningen i Finland och utkommer i Helsingfors"[3]. Tidningen är en finlandssvensk motsvarighet till Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Källan bedöms som trovärdig.

 Landguiden är en hemsida med information om världens länder. Hemsidan är "en vidareutveckling av Utrikespolitiska Institutets klassiska skriftserie Länder i fickformat"[4]. Utrikespolitiska Institutet är "en ideell förening grundad 1938. UI är ett oberoende institut för vetenskaplig forskning och analys om utrikespolitiska frågor."[5] Då både Landguiden.se och Länder i fickformat dessutom används av Hersby Gymnasium, bedöms källan som mycket trovärdig.

 Nationalencyklopedin är ett uppslagsverk skrivet på uppdrag av svenska staten. Källan står länkad på Hersby Gymnasiums läroplattform It's Learning, och bedöms därmed som mycket trovärdig.

 Ramberg, Agneta är utrikeskorrespondent och utrikespolitisk kommentator för Sveriges Radio. 1981 mottog hon Stora Journalistpriset i kategorin radio med motiveringen "för att hon under året med stor journalistisk skicklighet, ofta under exceptionellt svåra arbetsförhållanden, rapporterat om och analyserat de dramatiska händelserna i Iran". Källan bedöms som trovärdig.

 Youtube är ett socialt medium där alla kan lägga upp filmer. De filmer som står att finna på hemsidan kan vara montage. Filmen som länkas till i uppsatsen kan ifrågasättas, då den dåliga upplösningen gör det svårt att avgöra om filmen är äkta. Dock används själva filmen inte i faktasyfte, utan för att illustrera fenomenet självbränning och vilken spridning av revolutionen kanalen Youtube har bidragit med.

 

2 BAKGRUND

2.1 REVOLUTIONEN I SIN HELHET

Den 17 december gick startskottet till revolutionen i Tunisien, som sedan kom att sprida sig till flera närliggande länder. 26-årige Mohamed Bouazizi stack sig själv i brand för att demonstrera sitt missnöje och protestera mot den rådande regimen. 18 dagar senare dog han i sviterna efter brännskadorna.[6]

Bouazizi hade en collegeexamen, men försörjde sig olovandes som grönsakshandlare i staden Sidi Bouzid då han inte fick något arbete han var kvalificerad för. Den direkta orsaken till den kraftiga missnöjesdemonstrationen var att de lokala myndigheterna genom polismakt konfiskerade hans kärra och varor samt förnedrade och misshandlade honom offentligt.[7]

I Tunisien, och de andra av revolutionen drabbade länderna, är befolkningen, som den ovan beskrivne mannen;

• ung (cirka 30 % av de berörda ländernas befolkning är under 14 år, cirka 60 % är mellan 15-64 och cirka 5 % är 65 och uppåt)
• utbildad (i Egypten börjar 92 % och 96 % av landets flickor respektive pojkar i grundskola)
• mer informerad (i och med sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube och bloggar kan regeringar inte längre kontrollera informationsflödet[8])

(Samtliga siffror är slutsatser dragna efter siffror gällande Egypten och Libyen.)[9]

Den stora andelen unga, välutbildade och informerade befolkningen vill ha demokrati, istället för de skendemokratiska regimerna som koncentrerar makt och resurser till sig själva och sina klan- och/eller familjemedlemmar. Inspirerade av Bouazizi stack flera unga i liknande situationer sig själva i brand för att också visa sitt missnöje. Självbrännarna fick många sympatier sedan flertalet blivit filmade och publicerade på Youtube[10]

I Hufvudstadsbladet, 2011, 21/01 förklarar Stellan Vinthagen, forskare om motstånd och aktivism vid Göteborgs universitet, att "folk använder självbränning när de inte ser andra utvägar. Också offentligheten har betydelse, om man tar livet av sig inför medier eller en folkmassa så är det ett väldigt kraftfullt budskap."[11]

Situationen som drev Bouazizi och hans efterföljare var uppbyggda av ländernas diktatorers "auktoritära och förstelnade politiska system, hög arbetslöshet i allmänhet, kombinerat med högre matpriser senaste åren."[12] De politiska systemen kommer att redovisas mer ingående under rubrikerna Egypten och Libyen.

2.2 Bakgrund om Egypten och Libyen

2.2.1 Egypten

2.2.1.1 Politisk Historia

Egypten har varit ett eget, enat rike sedan 3000 f. Kr. Efter faraonernas fall har dock olika makthavare under milleniernas gång erövrat och förlorat Egypten om vartannat och därmed satt sin prägel på landet.

Under senare århundraden kom även europeiska makter att ockupera och kolonisera landet. Under 1700-talet invaderades landet av Napoleon, vilken lämnade efter sig ett franskt skolsystem, sjukhus och förbättrade vägnät.[13] Under sena 1800-talet var det Storbritanniens tur. Som brukligt är med kolonier påbörjade Storbritannien en utsugning av Egyptens resurser och "lade därmed grunden till Egyptens underutveckling"[14] och underblåste även nationalistiska känslor hos egyptierna.[15] Dock måste det tillskrivas britterna att de förbättrade de efter år av misstyre av en tidigare kungs hybrisdrabbade son som drog på sig ofantliga statsskulder, lyckades få Egypten på fötter ekonomiskt med hjälp av "patriarkaliska och sparsamma" metoder.[16] En till parentes är att Storbritannien förde med sig ett välfungerande politiskt system samt en välfungerande byråkrati. Dessa fördes vidare till Egypten, vilket senare kommer visa sig viktigt.

De nationalistiska känslorna kanaliserades till slut i bildandet av en egen egyptisk delegation, Wafd. Delegationen deltog i fredskonferensen i Versailles efter första världskriget för att utkräva självständighet från Storbritannien 1919.[17]

Delegationen fick till en början inte något gehör för sitt krav, men efter flertaliga folkuppror i Egypten mot kolonisatörerna gav Storbritannien till slut upp och förklarade Egypten självständigt 1922, med förbehåll att Storbritannien fortfarande var ansvarigt för Egyptens utrikespolitik och armé.[18]

Monarkin i Egypten hade efter tillsättandet blivit förstörd av korruption och maktspel. Gamal Abdel Nasser revolterade mot kung Fuad 1952 tillsammans med en grupp som kallade sig fria officerarna. Senare blev Nasser president och han påbörjade sin politik som gick i en islamisk-socialistisk riktning. Han upprättade relationer med Sovjetunionen och fick hjälp i militära spörsmål, såväl som strategi och materiell. På grund av konflikter med grannländer som delade arabvärlden försämrades Egyptens ekonomi kraftigt och så småningom kom den socialistiska politiken att radikaliseras; Nasser gjorde Egypten till en enpartistat och sig själv som obestridd ledare. Fler reformer gjordes, vilka berövade gammal överklass tidigare privilegier och skapade en ny växande, privilegierad militärklass.[19] 

Hans politik tog slut då han hastigt dog 1970.[20] Efter honom tillträdde en annan medlem ur Fria officerarna, Anwar as-Sadat. Han orienterade Egyptens politik åt en mer demokratiskt, kapitalistisk riktning. Bland annat så skrev han under ett fredsföredrag med Israel, vilket upprörde många islamister inom landet. 1981 mördades as-Sadat av just islamiska extremister som bland annat fördömde as-Sadats fredspolitik gentemot Israel.[21]

al-Sadat efterträddes av Hosni Mubarak. På grund av mordet på den framlidna presidenten, utlyste Mubarak undantagstillstånd. Detta förlängdes senare gång på gång, med anledning av "terrorhot och behovet av stabilitet".[22]  Som president utlovade Mubarak kontinuitet och reformer. Media och politik blev något friare. Dock såg Mubarak till att den politiska oppositionen aldrig kunde hota hans makt; tack vare undantagstillståndet kunde Mubarak reglera media och politiska system så som det passade honom.  Bland annat förbjöds gruppen Muslimska Brödraskapet. [23]

Fram till Mubaraks avsättande i februari 2011, genomförde han olika reformer och förändringar som officiellt var till för att stärka demokratin, men i praktiken endast gynnade hans egen och hans närmaste mäns maktpositioner och rikedom. Bland annat lade han 2006 fram ett förslag till grundlagsändringar som skulle utöka presidentens befogenheter och förbjuda religionsbaserad politik. Undantagstillståndet skulle ersättas med en ny lag mot terrorism, och därmed permanentas. Dessa förändringar godkändes genom folkval. Dock uppgav människorättsorganisationer att valdeltagandet endast uppgick till 5 %, jämfört med de officiella siffrorna; 27 %.

2.2.1.2 Befolkning

Egyptens befolkning har uppmätts till ca 80,4 miljoner invånare[24]. Befolkningen är väldigt ung; år 2009 var 33 % av landets befolkning 0-14 år, 62 % var mellan 15-64 år och endast 5 % var 65 år eller äldre.[25] Utbildningsnivån är för regionen hög, ungefär 92 % av flickorna och 96 % av pojkarna börjar i skolan.  Även internetanvändningen i landet är för regionen hög; 11,4 miljoner dvs. drygt 14 % av invånarna använder internet. Nästan 20 % av befolkning (ca 16 miljoner) bor i någon av de tre folkrikaste städerna Kairo, Alexandria eller Giza. Sammanlagt 43 % av befolkningen bor i storstad.[26] Befolkningstätheten ligger på 79 invånare per km2. Etnografiskt sett är Egypten ett väldigt homogent land; " den arabiska majoriteten är överväldigande."[27]

2.2.1.3 Sociala förhållanden

Klyftorna mellan ekonomiska samhällsskikt är stora och har förstärkts sedan 1990-talet på grund av den goda ekonomiska tillväxten (som hamnade i fickorna på de styrande). [28] BNP per capita och år uppmättes år 2009 till 2 475 US dollar, vilket gör landet till ett av de fattigaste i arabvärlden.[29] Arbetslösheten uppgavs officiellt år 2007 vara 9 %, men antas vara minst dubbel så hög.[30] Värst är arbetslösheten för akademiker; ungefär 40 % och 50 % av de manliga respektive kvinnliga akademikerna.

Endast de som är statsanställda omfattas av det sociala försäkringssystemet.[31]

2.2.2 Libyen

2.2.2.1 Politisk Historia

Libyen fanns från början inte som en enhetlig stat. Namnet användes som benämning på det område som de tre regionerna Fezzan, Tripolitanien och Cyrenaika utgjorde. Områdets invånare var väldigt olika; beduiner som inte ansåg sig ha någon nationalitet alls, berber som såg sig som just berber och människor i städer, ofta araber, som kände mer samhörighet med själva staden än regionen/landet de bodde i.

Libyen som nation är ett resultat av italienskt kolonivälde; 1911 invaderade italienska trupper Fezzan. Under 1920-talet forcerade trupperna Tripolitanien och först i början av 1930-talet övervanns motståndet i Cyrenaika.[32] 1934 förenade de italienska kolonisatörerna de tre olika regionerna till en och samma koloni.[33] Till detta kan man dra en parallell till att Italien själv inte blev ett enat land förrän 1861, som dock föranleddes (och följdes) av mycket oenighet och flertalet maktkamper mellan de olika regionerna.[34]

Italienarna, under Mussolini, fördrev den inhemska befolkningen från sina marker. Den fascistiska kulturen från Italiens regim speglades väl i behandlingen av de inhemska libyerna.  Italienarna påbörjade en moderniseringsprocess som inte innefattade de ursprungliga invånarna; de byggde för sig själva upp infrastruktur, skolor och sjukhus.[35]

Under andra världskriget växte en libysk motståndsrörelse fram med målet att jaga bort de orättvisa kolonisatörerna. Storbritannien, som krigade mot Italien under andra världskriget, stödde den libyska motståndsrörelsen och lovade att verka för libysk självständighet.[36]

1948 beslöt FN att förklara Libyen ett självständigt land. De tre olika provinserna blev då ett land under kung Idris I.[37]

Åren efter Libyens självständighetsförklaring kantades av sociala och ekonomiska orättvisor. Landets inkomster kom huvudsakligen från utländskt bistånd, som koncentrerades till kungen och hans hov.[38] När landets oljetillgångar upptäcktes i slutet av 1950-talet, blev Libyen plötsligt välbärgat. Dock fördelades oljerikedomarna ojämnt; Kungen gav sina närmaste högavlönade statsuppdrag för produktionen och exporten av oljan. Vanliga libyer kom oftast inte i närheten av vare sig oljan eller pengarna den gav upphov till. De styrande blev allt mer korrupta och folket blev allt mer missnöjda. 1969 avsattes monarken i en smärre kupp av en revolutionsgrupp ledd av armékaptenen Muammar al-Khadaffi, som blev statschef.[39]

Vid sitt maktövertagande inledde Muammar al-Khadaffi en politik bestående av ideologierna arabnationalism, islamism och socialism. Från revolutionsrådet, bestående av de som avsatt kungen vars uppdrag bestod i att värna om revolutionen, utvecklades landets enda tillåtna, styrande parti, ASU (Arabiska Socialistunionen). Partiet avskaffades dock på 1970-talet på grund av inre konflikter angående al-Khadaffis kostsamma utrikespolitik; 1974 avsade han sig titeln som statschef för att bli "revolutionens ledare". Han ville ägna mer tid (och pengar) på att exportera revolutionen till omgivande grannländer, vilket inte uppskattades av de partimedlemmar som ville satsa på att effektivisera ekonomin. Muammar beslutade då alltså att avskaffa partiet.

ASU ersattes med Folkets generalkongress, efter modell i al-Khadaffis "Gröna bok". Folket skulle styra via direkt demokrati, genom att lokala folkkongresser och kommittéer utser delegater som sedan samlas och då utgör Folkets Generalkongress. Kongressen fungerar som parlament, och dess sekretariat fungerar som verkställande regering. Dock har den direkta demokratin inte fungerat så väl, då det är Muammar al-Khadaffi som besitter den verkliga makten. Militären har hållits splittrad och underutrustad, då al-Khadaffi alltid fruktat folk uppror. Kärnan utgörs idag av en elitbrigad som leds av hans söner.

Under åren fram till revolutionen våren 2011, utvecklade sig Libyens politik efter al-Khadaffis nycker. Under större delen av al-Khadaffis styre har landet varit väldigt inbundet och stängt för omvärlden med hänvisning till ledarens ovilja att "förorena" landets politik med utländska intryck och ideologier, till att på senare år vilja etablera sig i världssamfundet för att stärka sin ställning internationellt. Dock hände inte särskilt mycket med inrikespolitiken. Generalkongressen till trots, var Muammar al-Khadaffi alltjämt Libyens obestridlige ledare utan formell befattning, varför han ansåg sig inte kunna avsättas.  Media var och är under direkt kontroll av al-Khadaffi; samtliga tidningar och tidskrifter har sedan hans tillträdande utgivits av den statliga nyhetsbyrån, radio och TV har varit statliga och utländska medier och internet har övervakats och censurerats.

2.2.2.2 Befolkning

Libyens befolkning uppmättes år 2010 till ca 6,5 miljoner invånare[40]. Befolkningen är väldigt ung; år 2010 var 30 % av landets befolkning 0-14 år, 66 % var mellan 15-64 år och endast 4 % var 65 år eller äldre.[41] Det finns ingen exakt statistik över hur många som börjar grundskolan. Dock är det obligatorisk och avgiftsfri skolgång. "De allra flesta barn går i grundskolan och flertalet fortsätter även till gymnasienivå" enligt Landguiden.[42].  Internetanvändningen i landet är relativt låg; cirka 353 900, 5,4 % av invånarna använde internet 2011. Drygt 26 % av befolkning (ca 1, 7 miljoner) bor i någon av de två folkrikaste städerna Tripoli eller Benghazi. Sammanlagt 77 % av befolkningen bor i en större stad.[43] Befolkningstätheten ligger på 4 invånare per km2. Etnografiskt sett är den libyska befolkningen till 90 % arabisk, vilket gör araberna till en klar övervägande majoritet i landet.

2.2.2.3 Sociala förhållanden

BNP per capita och år uppmättes år 2010 till 12 062 US dollar, vilket gör landet till ett av de rikare i arabvärlden.[44] 70 % av arbetskraften är statligt anställd. Arbetslösheten uppgavs officiellt vara 13 %, men antas vara 30 % (det vill säga alla som inte är anställda av staten).[45]  Endast 5 % av kvinnorna i landet är yrkesaktiva.[46]

Omfattande trygghetssystem finns för landets invånare. Trygghetssystemen är till största del utvecklade med hjälp av pengar från oljeindustri, som kontrolleras av staten.

2.3 revolutionernas händelseförlopp

Revolutionernas i de respektive länderna är sprungna ur en och samma revolution; den som startade i Tunisien 17 januari 2011. Dock skiljer sig händelseförloppen markant från varandra.

2.3.1 Egypten

Den 25 januari inleddes revolutionen i Egypten. Via Facebook och Twitter hade demonstrationerna och protesterna förberetts och medborgare hade på de sociala medierna manats till "Vredens dag". Då regimen håller de sociala medierna under uppsikt, hade de gått ut med skarpa varningar om reprimander för de som ville ansluta sig till demonstrationerna. Trots det strömmade folk, närmare 87 000, på Kairos gator. Demonstranterna tog sig förbi polisbarrikaderna och ropade "Ner med Mubarak!" och "Tunisien är lösningen!"[47] Protesterna har beskrivits som "den största uppvisningen av folkligt missnöje i mannaminne".[48]

Regimen förbjöd protester och demonstrationer. Trots dessa åtgärder fortsatte demonstrationerna den 26 januari. Demonstranter hamnade i sammanstötningar med polisen och det uppgavs att cirka 700 personer gripits.

Fredagen den 28 januari fortsatte demonstrationerna, vilket resulterade i att Mubarak utlyste utegångsförbud under kvälls- och nattetid i Kairo och andra storstäder. Den välkände demokratiaktivisten och grundaren av den Nationella Koalitionen för Förändring Mohamed ElBaradei, anlände till Kairo för att visa sitt stöd för demonstrationen.

Trots utegångsförbudet fortsatte demonstrationerna den 29 januari. Cirka 50 000 beräknades ha trotsat utegångsförbudet.  Polisen höll sig undan under lördagen, på söndagen sattes militären in, som senare i en TV-sändning lovade att inte ta till våld mot folket.

Mubarak gjorde en smärre politisk eftergift; han utsåg en ny premiärminister, Ahmed Shafiq. Shafiqs uppgift var att på en gång påbörja politiska och ekonomiska reformer. Detta hjälpte dock inte, då demonstrationerna fortsatte.

Den 30 januari talade ElBaradei till folket på Tahirtorget i Kairo. Han förklarade att den Nationella Koalitionen för Förändring sympatiserade med demonstranterna.

Den 1 februari var Tahirtorget fyllt till bredden av demonstranter i den största manifestationen dittills - omkring 1 miljon samlades på torget, förenade av önskan om Mubaraks avgång. Mubarak lovar senare samma dag i TV att han inte ska kandidera till presidentvalen senare i år

Den 2 februari utbryter våldsamheter mellan demonstranterna på Tahirtorget och regimanhängare. Det cirkulerade rykten om att regimanhängarna var civilpoliser utsända av regeringen.

Protesterna fortsätter och den 6 februari går vicepresident Suleiman med på att träffa delegater för oppositionen för reformdiskussioner.  Dock misstänks eftergiften av oppositionen som ett försök att vinna tid.

Den 10 februari meddelar Mubarak till mångas besvikelse och förvåning att han ämnar stanna på sin post till och med presidentvalet.

Den 11 februari meddelade Militärledningen att den ska se till att de utlovade reformerna och utökandet av demokratin realiseras. De berättar även att undantagstillståndet sedan 30 år ska hävas. Trots att Mubarak dagen innan meddelade att han tänkte stanna på sin post, avgick senare samma kväll efter 18 dagar av protester och demonstrationen.  Därmed har revolutionen nått sitt syfte. 300 människor beräknas ha fått sätta livet till under revolutionens gång.

Mubarak lämnade över makten till ett militärråd, som ska upprätthållas i sex månader, eller till dess att ett parlaments- och presidentval genomförts. [49]

2.3.2 Libyen

Oroligheterna i Libyen började redan i början av februari, i hamnstaden Benghazi där Muammar al-Khadaffi historiskt sett haft lägst stöd. Den 17 februari satte revolutionen igång på riktigt, då folket via en Facebookgrupp manades till demonstrationer under titeln "Vredens dag", på samma sätt som i Egypten. Då regimen kontrollerar internet, hade polisuppbåd och al-Khadaffis säkerhetsstyrkor samlats för att möta demonstranterna. Sammandrabbningar mellan myndigheter och demonstranter ägde rum och ett tjugotal människor befarades ha dödats. Sammanstötningarna fortsatte och dödsiffrorna steg; under veckoslutet den 19-20 februari uppskattades cirka 200 människor ha dödats, framför allt i Benghazi.

Den 21 februari hade upproren och demonstrationerna nått Tripoli. Regimen ökade polisuppbåd och säkerhetsstyrkor. Via statlig TV förmedlade man nyheter om att styrkorna bekämpade "terrorister". Via sociala medier kunde man dock få reda på att det rörde sig om en massaker på obeväpnade demonstranter.

Fler människor befarades ha dödats under den 21 februari. Dock hade telefonlinjer och internet stängts ner, så information om läget var extremt svårtillgänglig. Två libyska överstar för flygvapnet avvek från sin patrull och landade utan tillstånd på en maltesisk flygplats. De berättade att de fått order att öppna eld mot demonstranterna. Dagen därpå höll al-Khadaffi det numera välkända talet där han uppträder förvirrat och hotfullt.[50] Bland annat basunerar han ut att demonstranterna "får piller, de handlar inte av fri vilja!". Vidare förkunnar han att han tillsammans med "de miljontals andra utomlands som backar upp mig" ska marschera och "rensa Libyen, tum för tum, hus för hus, hem för hem, hörn för hörn, människa för människa tills landet är rent från smuts och orenheter!". Sammanfattningsvis förklarade "revolutionens ledare" det krig mot oppositionen, som mer eller mindre pågått sedan början av den regimkritiska revolutionen.

I slutet av februari gick ett antal militära enheter över till oppositionen och tog med sig tungt artilleri. Ett regelrätt inbördeskrig påbörjades mellan oppositionen och regimen.

På grund av stridigheterna inleddes omfattande evakueringsarbete av de utomstående länder som hade medborgare i Libyen. FN vädjade om internationella, gemensamma insatser för att undvika "humanitär katastrof". Flera regimmedlemmar bytte sida till oppositionen. De skapade ett nationellt råd. Rådet representerades i flera östligt belägna städer. Al-Khadaffis tidigare justitieminister utsågs till ledare.

al-Khadaffi isolerades alltmer, då FN frös hans tillgångar och införde reseförbud.

Striderna har sedan al-Khadaffis tal gått fram och tillbaka, ena stunden gör oppositionen framryckningar, för att i nästa stund övermannas av regimens styrkor. al-Khadaffi har än mindre gått med på att lämna ifrån sig makten. I slutet av februari uteslöts Libyen ur FN:s råd för mänskliga rättigheterna. Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd en resolution om att "vidta ta alla nödvändiga åtgärder" för att skydda den libyska befolkningen. Flygförbud upprättades över Libyen. Den 20 mars inleddes en offensiv mot de libyska regeringsstyrkorna. al-Khadaffis utrikesminister Moussa Koussa anlände till London och meddelade sitt sidbyte den 30 mars. Italien, som tidigare varit en av de mest positivt inställda till al-Khadaffi, förklarade att man endast erkände det nationella råd som oppositionen upprättat som Libyens rättmätige ledare .

Den 10 april, efter förhandlingar med Afrikanska Unionen (AU), godkände al-Khadaffi dock en plan som innebär att vapenstillestånd och behjälplighet till hjälporganisationer. I skrivande stund har inbördeskriget ännu inte upphört.

 

3 METOD OCH MATERIAL

3.1 Metod

Genom en jämförelse av antalet sökträffar på dagstidningarna Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters hemsidor, konstaterades att Egypten fått mer uppmärksamhet i svenska medier än Tunisien (se bilaga 1). Jämförelsen gjordes för att säkerställa att det mest intressanta landet användes till uppsatsen.

För en relevant jämförelse av Egypten och Libyen, krävs kunskaper om de båda länderna. Källor som Nationalencyklopedin och Landguiden användes. Därefter intervjuades journalisten Agneta Ramberg skriftligt;

•1)     Vad, enligt dig, startade revolutionerna i Egypten och Libyen? Vilka är de bakomliggande faktorerna i respektive land?

•2)     Vad skulle du säga är de största skillnaderna mellan revolutionerna i Egypten och Libyen? Varför?

•3)     Varför har Mubarak och al-Qadhdafi och deras regimer agerat så olika?

•4)     Vilka likheter och skillnader finns mellan ländernas politiska historia?

Svaren redovisas i bilaga 2.

En kvalitativ metod används, då djupare kunskaper om händelserna som ska analyseras och jämföras krävs. Ramberg har bland annat rapporterat på plats från Tahirtorget i Kairo under revolutionens gång. Hennes rapporter går att finna på Sveriges Radios hemsida[51]. Då det är önskvärt att kunna förlita sig till fler än en källa.

Materialet bearbetades och utifrån detta skrevs sammanfattande punkter om länderna i avsnittet Bakgrund.

3.2 Material

Skriftliga källor

Dagens Nyheter - Sökmotorn på DN:s hemsida användes för att ta reda på huruvida Egypten fått mer medial uppmärksamhet än Tunisien eller inte.

Ramberg, Agneta - skriftlig intervju om revolutionen i Egypten och Libyen samt orsaker. Frågorna ställdes i ett mejl via Facebook 2011-03-31. Ramberg svarade 2011-04-02 (se bilaga 2).

Svenska Dagbladet - Sökmotorn på SvD:s hemsida användes för att ta reda på huruvida Egypten fått mer medial uppmärksamhet än Tunisien eller inte.

4 Avhandling

4.1 Politisk Historia

Egyptens och Libyens politiska historia har jämförelsevis både likheter och skillnader. De största skillnaderna är den politiska nationaliteten; Egypten har varit Egypten sedan 3000 år f.kr medan Libyen är en kolonial konstruktion från början av 1900-talet, då tre vitt skilda regioner fördes samman under samma koloninamn (dock var båda koloniserade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet - Egypten av Storbritannien och Libyen av Italien.)  Egypten har alltså en mer enad nationalitet från grunden än vad Libyen har.

Även frigörelsen från kolonialmakterna hade likheter och skillnader. Både Egypten och Libyen blev så småningom trötta på sina respektive kolonialmakter och efter duster mellan nationella frihetsrörelser och de respektive koloniserande länderna blev de efter FN beslut självständiga under varsin kung. Dock stöddes den libyska frihetsrörelsen för självständighet av Storbritannien till skillnad från den egyptiska (vilket inte är så konstigt då det var de brittiska kolonisatörerna egyptierna ville bli självständiga ifrån).  Länderna hade alltså olika förutsättningar i sina respektive självständighetsprocesser.

De båda kungarna avsattes genom revolutioner ledda av Gamal Abdel Nasser respektive Muammar al-Khadaffi, då folk varit missnöjda med kungarnas insatser som statschefer. Korruption, maktspel och koncentration av ekonomiska resurser till sig själva och sina respektive hov var inte populärt hos befolkningen.

Sammanfattningsvis har Egypten sedan revolutionen mot kungen 1952 haft tre olika ledare som orienterat landet i olika riktningar, medan Libyen har haft en ledare som skiftat något i sin egen politik.  Alltså har de två ledarna haft olika förutsättningar när de tillträtt rollen som de respektive ländernas ledare.

Mubarak tillträdde presidentposten på grund av att hans föregångare blev mördad och införde därför undantagstillstånd, som gällde fram tills mars 2011. al-Khadaffi har varit Libyens ledare sedan revolutionen.

Mubarak tillträdde som president i en relativt väletablerad organisation, även om han också har genomfört reformer. Al-Khadaffi däremot var den första ledaren sedan revolutionen att styra landet, och har så gjort sedan 1969. Sedan 1974 är han dock "revolutionens ledare", vilket också är en skillnad; I Egypten var man tydligt förbi revolutionsskedet när Mubarak blev president, medan al-Khadaffi fortfarande hänvisar till revolutionen, både in- och utrikes.

Det finns dock även likheter mellan ledarna. De båda har upprätthållit kontroll över massmedia (även om det finns en betydligt större frihet och mångfald av dagstidningar och en större läsarkrets i Egypten än i Libyen). Nyhetsflöden både från in- och utlandet kontrolleras av myndigheter (dock är kontrollen betydligt större i Libyen än i Egypten) och internet kontrolleras så till den grad att regimerna kunde/kan stänga av näten om de anser att det passar deras syften.

Det finns alltså tydliga skillnader i hur Mubarak och al-Khadaffi har styrt och styr Egypten respektive Libyen.

4.2 Befolkning

Ser man till befolkningen finner man tydliga skillnader. Egypten är ett extremt folkrikt land jämfört med Libyen - ca 80,4 miljoner jämfört med 6,5 miljoner. Egypten är också betydligt mer tätbefolkat än Libyen, 79 invånare per km2 jämfört med 4 invånare per km2. Internetanvändningen i Egypten är procentuellt högre än i Libyen, 14,2 % av landets befolkning, jämfört med 5,4 %.  Tillgången till social medier som Facebook är alltså mer begränsad i Libyen än i Egypten. Dock har en ökning skett, enligt Ramberg är "den nya generationerna i de här länderna inte längre avskurna från världen - internet, FB, Twitter etc. - informationsflödena kan inte styras av regimerna längre".

Befolkningarnas ålderstrukturer är väldigt lika; i Egypten är 33 % 0-14 år, 62 % 15-64 år och 5 % är 65 år eller äldre. I Libyen är siffrorna i stort sett de samma; 30 % är 0-14 år, 66 % är 14-64 år och 4 % är 65 år eller äldre. De båda ländernas befolkningar är också välutbildade - i både Egypten och Libyen råder obligatorisk skolgång.  I Egypten beräknas 92 % av flickorna och 96 % av pojkarna börja grundskolan. I Libyen finns inga exakta siffror, men " de allra flesta barn börjar skolan" menar Landguiden. Enligt Ramberg är "alla de här länderna (läs; de länder som nåtts av revolutionen) numera mkt bättre utbildad än förr, men generellt sett mycket svårt att få jobb om man inte har kontakter" (se bilaga 2, fråga 1) Egypten har däremot en hög andel välutbildade, till skillnad från Libyen som lider brist på välutbildad arbetskraft.

4.3 Sociala Förhållanden

Libyens BNP per capita och år uppmättes år 2010 till 12 062 USD, vilket gör landet till ett av de rikare i arabvärlden och betydligt rikare än Egypten, vars BNP per capita och år uppmättes år 2009 till 2 475 USD, vilket gör landet till ett av de fattigare i regionen. BNP per capita är dock väldigt missvisande, då man dividerar landets totala BNP på antal invånare. Libyens pengar kommer huvudsakligen från oljeindustrin. Bolagen är nationaliserade och ägs av staten. Pengarna kontrolleras och fördelas av regimen, alltså al-Khadaffi. Enligt (källa) har al-Khadaffi använt oljepengarna för att "blidka befolkningen" när röster höjts mot hans ledarskap.

Arbetslösheten i Egypten är officiellt 10 %, men oberoende räkningar har visat på att siffran ligger på det dubbla. I Libyen anges den officiella siffran som 9 %, men beräknas ligga på ca 30 % (det vill säga alla som inte är anställda av staten, då 70 % av arbetskraften är anställda av staten).  Arbetskraften i Libyen är alltså mer beroende av staten än arbetskraften i Egypten.

Urbaniseringsgraden är betydligt högre i Libyen än i Egypten, 77 % jämfört med 43 %.

I Libyen finns omfattande trygghetssystem för landets invånare som bland annat innefattar sjukförsäkring, föräldraledighet, pension o.s.v. Trygghetssystemen är till största del utvecklade med hjälp av pengar från oljeindustri.  I Egypten omfattas endast statsanställda av det sociala försäkringssystemet. I Egypten är även klyftorna mellan ekonomiska samhällsskikt är stora. Endast de som är statsanställda omfattas av det sociala försäkringssystemet. I Egypten finns alltså en större social orättvisa mellan privata och statligt anställda än i Libyen. Libyen har även större ekonomiska möjligheter att hjälpa sina medborgare än Egypten.

4.4 revolutionernas händelseförlopp

Revolutionen började den 25 januari i Egypten och den 17 februari i Libyen, det vill säga fem dagar efter att president Hosni Mubarak annonserade sin avgång.  Revolutionerna inleddes med varsin "Vredens dag", ett event på Facebook. Dock hade dagen föregåtts av mindre lokala protester. De dagarna som anges som startdatum var de första, stora organiserade demonstrationerna i de båda länderna. Revolutionen i Egypten kom alltså tidigare än revolutionen i Libyen. Detta kan relateras till den lägre internetanvändningen i Libyen jämfört med Egypten, samt en hårdare kontroll av nyhetsflödet (I Libyen kontrolleras samtliga medier av staten, utländska nyheter censureras och internet kontrolleras, se punkt 2.2.2.2).

Demonstranterna i Egypten tolererades, även om polisbrutalitet förekom. Trots att demonstranter bröt utegångsförbudet, blev det inga större ingripanden. När militären sattes in, meddelade de att de inte tänkte skjuta mot demonstranterna.  I Libyen sattes säkerhetsstyrkor in på order från al-Khadaffi från dag ett. Demonstranter drabbade samman med säkerhetsstyrkorna redan från början; den 21 februari, tre dagar efter revolutionens start, uppskattades antalet dödade till 200. Libyens regim agerade alltså våldsamt från början.

Under revolutionernas gång höll de båda ledarna tal till de respektive nationer. Mubarak höll tal där han utlovade förändringar och reformer. När inte det hjälpte höll han ett tal där han meddelade att han inte skulle ställa upp i presidentvalet i september i år, dock skulle han sitta kvar till dess. Efterhand blev pressen från demonstranterna och omvärlden för stor, så han meddelade sin omedelbara avgång. Hans avgång satte avslutade mer eller mindre revolutionen. Muammar al-Khadaffi däremot, har endast hållit tal där han rättfärdigar sig själv, förkastar demonstranterna som "drogpåverkade råttor" och kallar "de miljoner" som backar upp honom utomlands till krig mot de som "förorenar Libyen"

Revolutionen i Egypten pågick i 18 dagar, mellan den 25 januari till den 12 februari. Revolutionen i Libyen startade den 17 februari och pågår i skrivande stund fortfarande, dock i en annan form - revolutionen har övergått i inbördeskrig mellan regimkritiska rebeller och statens säkerhetsstyrkor. Hittills har revolutionen pågått i 55 dagar.

Revolutionen i Egypten gick, trots ca 300 döda i demonstrationerna, relativt fredligt till. Revolutionen i Libyen har utvecklats till ett inbördeskrig med flera hundratals döda.

5 DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING

Analysen ska diskuteras efter frågeställningarna "Varför har revolutionerna i Egypten och Libyen utvecklats så olika?" och "Varför har de två regimerna agerat så olika?"

5.1 Varför har revolutionerna i Egypten och Libyen utvecklats så olika?

I Egypten har alltså revolutionen redan avslutats. Mubarak avgick efter 18 dagar av demonstrationer. I Libyen har revolutionens demonstrationer lett fram till ett inbördeskrig som i skrivande stund fortfarande pågår.

Under de 18 dagarna av revolution i Egypten, kom Mubarak ständigt med, som Agneta Ramberg uttrycker det, "politiska eftergifter - alltid för små och alltid för senkomna" (se bilaga 2, fråga 3).  Dessa alltför små och sena eftergifter irriterade demonstranterna. Dock tror jag att det påvisade förändringsmöjligheter som ökade hoppet om Mubaraks avgång - de behövde inte gå över till våldsamma metoder då den fredliga planen fungerade.  

När revolutionen inleddes i Libyen, använde regimen redan från början den tungt beväpnade säkerhetstjänsten på order av al-Khadaffi. Höga officerare vägrade öppna eld mot demonstranterna, gick över till oppositionen och förde med sig delar av den tunga beväpningen.

Revolutionernas olika utvecklingar beror alltså på de olika regimernas agerande. Regimerna lydde och lyder under deras respektive diktatorer och således är det diktatorerna som har varit avgörande för händelseutvecklingarna.

Dock har "känslan för folket" spelat en viktig roll. När den egyptiska militären till sist beordrades av Mubarak att agera vägrade soldaterna att skjuta på demonstranterna då den egyptiska armén är "en värnpliktsarmé som hela folkets söner tjänstgör" (se bilaga 2, fråga 2), medan den libyska armén till huvudsak utgörs av mindre elitförband som leds av al-Khadaffis söner. Den libyska militären tvekade följaktligen inte att beskjuta demonstranterna.

Känslan för nationen som hindrade militären att skjuta kan härledas till Egyptens tusenåriga historia som en enad nation. Egypten har (nästan) alltid varit Egypten, medan Libyen är resultatet av koloniserande italienska fascister, som föste ihop tre olika regioner. Jag tror att känslan för gemenskap, eller bristen på denna, mellan soldaterna och demonstranterna, också betytt mycket för revolutionernas olika utvecklingar. I Egypten ledde den starka gemenskapen till att militären ställde sig mot regimen, medan bristen på denna känsla i Libyen mellan militär och demonstranter har lett till ett fullskaligt inbördeskrig. Dock är det inte klarlagt i vilken utsträckning det enbart var de egyptiska fotsoldaterna som ställde sig på demonstranternas sida - hur högt upp i den militära hierarkin fanns det sympatier för demonstranterna som ledde till militärens passivitet på Tahirtorget? Eller var det militärledningen - oavsett faktiska åsikter - rädd för myteri om man beordrade insatser mot demonstranterna? Hur det än förhåller sig med detta sitter för närvarande militärledningen som herre på täppan i Egypten minst t.o.m de nu utlysta valen.

Egypten och Libyen framtonar som två på många olika plan skilda kulturer - den sammanhållna staten Egypten med sin långa historia jämfört med Libyens mer korta och brokiga.

Den viktigaste orsaken till revolutionernas olika utveckling är enligt min mening den betydligt mer utvecklade egyptiska statsapparaten med en förhållandevis välutvecklad administration och infrastruktur än med Libyens mer marionettliknande regim och förvaltning.

5.2 Varför har de olika regimerna agerat så olika?

De olika regimerna lydde under två helt olika diktatorer med olika bakgrund. Även ländernas respektive historia gav ledarna olika förutsättningar i början av deras styre. 

När Mubarak tillträdde posten som president 1981, hade två andra redan suttit före honom sedan de Fria Officerarna störtat kung Fuad och upprättat en, i jämförelse, väl fungerande statsapparat som i viss mån byggde på brittiska principer. Han byggde vidare på as-Saddats mer demokratiinriktade politik, även om han höll landet i ett järngrepp med hjälp av kontrollerade medier, förbud mot partibildning och extremt lågt valdeltagande.

al-Khadaffi tillträdde som statschef direkt efter att genom revolutionen ha avsatt kung Idris. Sedan 1970-talet har han varit "revolutionens ledare", en ledare som inte kan avsättas då han "inte har någon formell befattning". Sedan dess har alltså al-Khadaffis revolutionära politik med socialistiska, islamiska och nationalarabiska inslag styrt landet. Även han har haft landet i ett järngrepp med hjälp av pengar från oljeindustrin; när det samhälleliga missnöjet blivit för högljutt har han kunnat blidka befolkningen med oljepengar. Tack vare rikedomarna har han i princip inte heller ha behövt utkräva invånarna på skatt. 70 % av arbetskraften är statsanställd och är därför direkt beroende av regimen för sitt levebröd. Dessutom har al-Khadaffis kontroll av massmedia och nyhetsflöden alltid varit ännu striktare än Mubaraks. Detta gav den libyska befolkningen mycket sämre förutsättningar för det första våga revolutionera; är man direkt beroende av den man är missnöjd med är det inte ett lätt val att stå upp emot denna såvida man inte vet att man har många med sig. För det andra hade den libyska befolkningen svårare att informera sig, på grund av den hårda kontrollen av nyhetsflödet och internet.

al-Khadaffi kunde därför sätta sig över befolkningen med hjälp av sina maktmedel, på ett sätt som Mubarak inte kunde.

En annan tydlig skillnad i de olika regimerna är de olika diktatorerna. Mubarak är som sagt starkt influerad av en "fungerande" stat, medan al-Khadaffi lever ut sina excentriska ideologiska nycker med hjälp av sin "Gröna Bok", vilken används som konstitution. För att uppnå sin egen utopi har han infört de mest anmärkningsvärda reformerna, som att "alla ska äga sina behov".

Därför drar jag slutsatsen att Mubaraks handlande är en konsekvens utav rationellt och logiskt tänkande, medan al-Khadaffi handlat mer impulsivt och obetänksamt efter sin egen excentriska läggning. Hans tal till nationen den 22 februari vittnar tydligt om den föreställning han har om sig själv som landets beskyddare och räddare. Jag upplever det som att han fortfarande befinner sig i revolutionen 1969,när han, den store landsfadern, befriade Libyen från monarkins förtryck. Eftersom Mubarak är den tredje presidenten sedan avsättandet av monarkin, är han mer distanserad till de revolutionära idéerna (vilket dock vägdes upp av det undantagstillstånd han instiftade efter mordet på presidenten han efterträdde). 

Generellt har Egypten och är en betydligt större deltagare i det som kallas den globaliserade världen medan Libyen under al-Khadaffi framlevt varit både slutet inifrån och mer eller mindre uteslutet av världssamfundet.

SAMMANFATTNING

Sammanfattningsvis anser jag att ländernas politiska historia har spelat stor roll för både regimernas olika agerande och revolutionernas olika utveckling. Den politiska historien har format länderna och gett de aktuella ledarna, men också befolkning, de förutsättningar som senare skapade dagens händelseförlopp och agerande. Likheterna i länderna, som kolonialtiden, självständigheten, revolutionen mot de tillsatta monarkierna och missnöjet...