OPERA

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Opera har jag ogillat förr.

Helt plötsligt under min första tid här i Sverige, då jag bodde med en god vän, upptäckte jag att opera inte var så motbjudande som jag tyckte förut.
Min kompis älskar opera så det var ofta jag fann mig i en översvämning av olika ljud och oljud, människoskrik, ”pumpande” musikinstrument – allt detta multiplicerat med 100!

Så småningom började jag skilja olika mansröster ifrån varandra och känna igen en bas eller en baryton och kunna skilja dem från en tenor. Sopranerna störde mig fortfarande. Det gick bra att lyssna på något som innehöll manliga röster, men så fort en sopran kom med i bilden så ryste jag.

Jag började sakta men säkert tillåta mig själv att lyssna på hela operor, inte bara enstaka arior med manliga röster.

Helt plötsligt öppnade sig en hel värld för mig. Jag tog och läste sammanfattningen innan jag skulle sätta på skivan. Så småningom läste jag även libretto samtidigt som jag lyssnade på verket.

Jag måste faktiskt säga att det är beundransvärt att en människa har kunnat skriva en hel opera med alla dessa olika instrument och alla sångröster, att kunna hålla dem alla i huvudet och sen skriva ned dem på papper. Jag började undra varför det inte finns någon ny Bellini idag. Varför våra samtida kompositörer inte skriver sådan vacker musik som de gjorde förr.

Min kompis har också spelat modernare operor för mig. Jag tyckte att det var rena skräp jämfört med de klassiska. För mig var ”melodin” den största skillnaden. De gamla operor är melodiösa. De nya är bara störande!

Det som upphetsar mig mest med operamusiken är konsten att sjunga alla dessa låga och höga toner exakt som de står i papperet - precis som kompositören har skrivit dem. Att kunna ge färg och klang i alla de här svarta prickarna på pappret, att följa takten, att lägga andningspauser korrekt för att kunna sjunga ut hela nästa mening utan avbrott, att kunna få en att gråta eller skratta.

Det blir så spännande att jämföra olika sångare i samma verk. Hur klarar sopranerna samma svåra parti, de höga tonerna, hur kan de ibland fuska sig runt en svår parti eller en jätte hög ton. Varför kan den ena få mig att gråta med sin aria och bara genom att lyssna på henne kan jag även se hela handlingen framför mig, medan känner inte det minsta med någon annan sångare... Allt sånt har fått mig att vilja upptäcka mer och mer om opera och operasångare.

Bara deras utbildning är något att beundra. Jag såg ett program på DVD om Maria Callas, hur hon studerade under kriget. De hade inte el i Aten under vissa nätter. Då använde hon en fotogen lampa men eftersom de blandade vatten i fotogen för att dryga ut den, ...