Operans utveckling

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det antika grekiska mysteriespelet innehöll sjungna dramatiska partier.
Under medeltiden gjordes olika dramatiseringar av bibliska motiv. Uppföranden skedde oftast på platsen framför kyrkan. I Italien kallade man det för Sacare Rappresentazioni detta utvecklades sedan till oratorium och till slut formen som blev opera. Skapandet av teaterhus bidrog till att formen blev populär under renässansen.
Den äldsta opera som fortfarande spelas är Claudio Monteverdis Orfeo från 1607. De flesta operor som spelas i dag tillhör den klassiska eller den romantiska musikepoken och komponerades någon gång under perioden 1770 till 1930.
Operans utveckling skiljde sig ganska mycket beroende på i vilket land man befann sig i, men dess födelseplats var Italien. Detta har gjort att Italienska används som det officiella musikspråket.

1600-talet
I mitten av 1600-talet slog operan igenom i Venedig, Italien. De var från början allvarliga och handlingen kom från mytologiska och allegoriska ämnen. Den här typen av opera kom senare att bli känd som opera seria. Som kontrast till denna kom den komiska operan, känd som opera buffa.
De som försåg teatrarna med musik var dels Venedigskolan med Monteverdi och Francesco Cavalli, dels Tivolikompositören Francesco Manelli. Dessa stilar började spelas utanför adelns salonger vilket blev orsaken till att man började bygga teatrar för allmänheten. Venedig, som vid denna tid var en av Europas kanske rikaste städer, ledde utvecklingen av detta och på bara 50 år hade man hunnit bygga 16 teatrar. Teknikerna lärde sig att utveckla imponerande scenmaskineri som gav snabba scenbyten och rörliga effekter. Handlingen skulle inte vara för invecklad och publiken skulle ha lätt att kunna följa med och känna igen sig. Samtidigt skulle kunna samtala med hovdamerna.
Senare kom italienska musiker till Frankrike, i samband med diverse adliga bröllop och politiska visiter. De hade då med sig italiensk operamusik. Där lades dansen och baletten med i skapandet. De stora skillnaderna var egentligen att italienare framhävde musiken medan fransmännen valde mer ordagrann handling och balett. Detta ledde till en långvarig (ända in på 1800-talet) inbördes skepticism mellan Italien och Frankrike med återkommande propagandakrig och missförstånd.
Jean-Baptiste Lully var en florentinare som efter sin ankomst till Frankrike kom att dominera dess musikliv. Lully utvecklade bl.a. recitativ och orkestrering i bravurform med femstämmig struktur, kungens 24 violiner, vilket snart var standarden vid hovet. Andra instrument som oboe och flöjt eller trumpeter användes vid pastorala eller krigsscener. Växlande mellan långsamma och snabba tempon med fugativo form kom att stå för en fransk uvertyr.
Jean-Philippe Rameau, som också var fransman, fortsatte senare i Lullys spår och utvecklade harmoniken och byggde ut kören från en- till flerstämmig med kontrapunktspråk, och skapade större dramatik i musiken.
Under den här tiden började mellanklasserna och de lägre klasserna att uppföra minde spel på marknadsplatserna. Men de fick motstånd från balett-, teater- och musikinstitutioner som hade monopol på uppföranderätten. Folket fortsatte, men ändrade sina framträdanden så att de kringgick dessa regler. Istället för dialoger användes en berättare och mimande skådespelare och aktörerna sjöng istället för att tala. När även detta blev förbjudet ordnades en slags allsång för publiken där skådespelarna mimade och deras tal rullade som en text på en stor banderoll. Detta kom att kallas opéra-comique och blev otroligt populärt, inte bara i Italien och Frankrike, utan även i andra delar av Europa. Detta lade bl.a. grunden till framtida operetter.
Under den här tiden befann sig England i inbördeskrig vilket störde mycket av landets kulturliv. Landet började komma efter i jämförelse men andra europeiska länder. Det gjordes tidiga försök att använda musik i teatersammanhang ex. i Shakespeare-stycken. 1673 sattes en comédie-ballet vid namn Psyché upp. Sångerna var skrivna av Locke och instrumenteringen var gjord av en italienare med namn Giovanni Batista Draghi. Den italienska operan hade inget större inflytande innan Georg Friedrich Händels ”Rinaldo” sattes upp. Han var den mest framträdande i det engelska opera livet med många av sina verk.

1700-talet
Efter sekelskiftet 1700 dominerades den italienska operan av neapolitanska skolan med Alessandro Scarlatti som främsta namn. Skolan hade stort inflytande på operans utveckling. Genom den började man presentera intermezzo, ett komiskt inskott som man annars bara kunde hitta i opera buffa där det användes för att lätta upp föreställningarna. Operorna utvecklades till nummeroperor med recitativ, arior, solistensembler, körer och instrumentala stycken.
Operan blev under 1700-talets lopp föremål för en rad förbättringsförsök, varav Christoph Willibald Glucks blev det mest fram lyfta, även Wolfgang Amadeus Mozarts verk.
Den allvarliga operan, opera seria, skakades om i mitten av 1700-talet då man började diskutera vilken riktning som skulle anses konstgjord respektive naturlig och enkel. De två riktningar som stod i centrum var fransk kontra och italiensk opera.
Gluck skrev några operor med vacker enkelhet som motto. Han levererade dom både till Wien och till Paris vilket ledde till att hans operaraform fick spridning.
Den tidigare striden mellan franskt och italienskt övergick till att bli ett krig mellan Glucks opera seria och Niccolo Piccinnis opera buffa.
I slutet av 1700-talet hade opera serian med dess tema om gudar, hjältar och kungar spelat ut sin roll. Man ville ha en moderniserad form. De två genrerna slogs då ihop till en buffa/seria form.

1800-talet
Under 1800-talet, efter den franska revolutionen och Napoleons krig uppstod spänningar i Europa. Folken sökte sin nationella identitet, och opera, som är en känslomässig konstform, passade perfekt för att lugna dessa tankar. Man började bearbeta sina nationella berättelser och tonsätta dem på sitt modersmål och på sitt egna vis. I många av de större städerna byggdes egna operahus eller teatrar som satte upp egna operor. Att gå på operaföreställningar och att sjunga hemma var en viktig beståndsdel i det borgerliga kulturlivet.
Utvecklingen av instrument, instrumenteringen och harmoniläran var under den här tiden i full gång. Det ledde till att musiken fick mycket större bredd och det blev lättare för kompositörerna att skapa musik när det hade helt fria händer. Men många av de äldre musikerna protesterade hårt mot detta då de uppfattade musiken som skandalmusik.
Operorna präglades av att återge det overkliga och sagolika, och man blandade skräck med romantik.
En mycket populär genre under den här tiden, speciellt i Frankrike var grand opera. Operorna var exotiska eller historiska med baletter, körer och statister i mängder.

1900-talet
Under 1900-talet experimenterade men mycket med musiken och återanvände och utvecklade äldre musik. Nya musikaliska uttrycksmedel som film, radio och TV, skapade nya förutsättningar.
Det fanns många stora kompositörer som är välkända idag och som hade stort inflytande på operans utveckling. Richard Strauss skrev många uttrycksfulla operor och flyttade fram begränsningarna för tonalitet och sammansatt instrumentering i operasammanhang. Alban Bergs ”Wozzeck” och ”Lulu” som genom hög kvalité på sin musik och ett starkt manus blev en av 1900-talets framträdande kompositörer.


Källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Portal:Huvudsida

http://www.kristnet.org/rosenius/jenny.shtml

http://www.artistocheventbolaget.com/artister/loa_falkman.htm

http://mobileportal.se/default....