En biltur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Brian Mc Millan var Torkeys enda tandläkare. En mager man i tweedkavaj, manchesterbyxor och en liten grön hatt. Hans käraste ägodel var en ljusblå Jaguar. Hans fru Jane var en nervös, blek och fetlagd kvinna. Hon led av någon slags klåda och därför kliade hon sig ständigt på sina feta ben.
Brian hade jobbat oavbrutet i 6 månader på sin mottagning och lika länge hade hans hustru tjatat om att få åka och hälsa på sin tvillingsyster Mary i Torrington Även Mary led av samma hudåkomma. Nu var det så att Jane hade hittat en salva som hon tyckte sig bli lite bättre av och ville nu dela med sig av denna till sin syster. Den tredje oktober skulle Brian stänga kliniken för att åka de 11 milen till sin svägerska och tillbringa några dagar där.

Det fanns två vägar till staden: Den ena var huvudleden som gick genom staden Exeter och den andra var en smal liten skumpig väg som gick rakt genom det stora träsket Dartmoor. Fyra mil av sumpiga träskmarker, inte ett enda träd utan bara bruna gyttjepölar lite här och där.

- Jag tror det blir bäst att åka igenom Dartmoor. Dels är det närmare, och så slipper vi bilköerna vid Exeter, sa Brian
- Men älskling! Tror du inte att vi kommer att köra fast i några av de förrädiska lerpölarna där ute på heden? invände Jane.
- Nej för i helsike! Så här torrt har det inte varit sedan den stora torkan 1982.
-
Tidigt på morgonen nästa dag gick Brian upp och tvättade bilen och putsade extra noga den glänsande stålkatten längst fram på motorhuven. Jane packade under tiden ner parets kläder och burken med hudsalva i en gigantisk resväska. När hon packat klart släpade hon ut den fullpackade väskan till bilen som stod glänsande på uppfarten. Brian satt redan vid ratten och väntade otåligt medan hans fru klämde in sin feta kropp i passagerarstolen. Startnyckeln sattes på plats mitt i valnötspanelen och vreds om. Jaguaren startade med ett muller, nu var de iväg.


Redan i utkanten av hemstaden började det att smådugga och ett par kilometer ut på heden stod det som spön i backen, men det skulle bli värre. En mil senare var sikten lika med noll och paret fick lov att stanna bilen för att torka bort imman från vindrutan. Färden fortsatte framåt i krypfart. Man hade inte mött en enda bil på över en timme och fru Mc Millan började beklaga sig över vägvalet:
- Om vi hade tagit den andra vägen skulle vi varit framme för flera timmar sen sa Fru Mc Millan med gnällig röst.

Brian sa ingenting, han satt bara framåtlutad mot ratten med en sur min. Han såg dock inte den stora lerpölen. Bilen närmade sig sakta men säkert. Bara ett par meter ifrån såg Brian vad som höll på att hända, men försent. Den blå Jaguaren plöjde rakt ner i leran och höll nästan på och ta sig upp på andra sidan, men blev hängare med framhjulen uppe och bakhjulen djupt nere i kelten.

Brian brukade sällan svära men denna gång gjorde han ett undantag.
- Förbannat! Skrek han.
- Du måste ut och skjuta på!
- Jag? Jag, som har min nya klänning på mig!
- Ja annars får vi sitta här hela natten! Skrek Brian. Den mulliga kvinnan klev ut ur bilen och försvann med ett plums i leran. Brian såg hur hon kravlande försökte komma upp ur den motbjudande gyttjan. När hon tagit sig upp skrek hon:
- Brian! Bilen sjunker!
Brian kastade sig ur och tog sig i säkerhet. Han ställde sig i regnet bredvid sin fru och såg hjälplöst på när den blå Jaguaren med den stora resväskan, hudsalvan och valnötspanelen sakta sjönk i leran. Det sist...