Häxor i Sveriges historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1500-1800

1500-1700- talen var röriga århundraden i vår historia, som alltid var kantade av krig och elände. Makten kom i första hand och folket och vardagen långt efter det. Detta skulle sakta förändras men folket fick kämpa i flera århundraden
för att ta över makten och skapa demokrati. Alla känner till världs krigs historien och vet att folket hade det dåligt? Var det kanske tackvare allt elände som vi myntade uttrycket häxa, för att skaffa oss en syndabock?
Mycket förändrades i början av 1500-talet. Tidigare hade de flesta länder skött sitt eget men på 1500-talet gav sig många sjöfarare iväg för att utforska resten världen. Vi fick en världshistoria eftersom de flesta länder blev indragna av västvärlden som på 1500-talet hade makten. Redan nu var härskarna i Europa maktgalna och krigslystna. Här fick de en chans att erövra och göra kolonier utan större motstånd. Länder och områden har alltid krigat mot varandra men mött större motstånd. I mitten på 1500 talet blev härskarna galna och kunde egentligen styra större delar av världen. Människosynen var helt absurd. Inte allra minst i Sverige,
Och det är här mina frågor kommer in:
1. Vad sker i den så kallade Häxjakten?
2. Vad var Häxor?
3. Vad hände med dem?
4. Vad var vi rädda för?

1. Häxjakten
När det blev oroligheter i religionen blev även människorna oroliga. Folk ville hitta en förklaring till oroligheterna och önskade få tag i syndabockar. Gamla visa kvinnor vreds nu ryggen åt och plötsligt var dom häxor, människorna hade skaffat sig syndabockar. Föraktade och hatade av resten av samhället. Idag är häxjakten en upplyst fråga. Igen stack under stolen med att det fanns häxor i byn. Fast dom skamligare brotten tex. Tidelag glömdes fort bort och tystades ner. Det var i själva fall flera män som dödades för att dom hade utfört tidelag än kvinnor som brändes för häxeri i Sverige. Vår tids skrock och vidskeplighet kommer nog mycket ifrån häxjakten. Minst 60.000 oskyldiga kvinnor dömdes till döden i Europa. Det är svårt att säga hur många som verkligen trodde på häxor. I Sverige på 1667 i den lilla byn Åsen i Härjedalen, blev tog ”Häxmyterna” fart. Detta genom en mycket oskyldig barnhistoria. Gertrud Svensdotter och hennes fantasi och goda berättarförmåga skulle leda till många människors död. Det hela började med att elvaårige Gertrud och hennes två år yngre lillebror Mats, var ute och vallade getter en dag i oktober 1667, då ett par av getterna förirrade sig ut på en lite holme i en sjö i närheten. Lillebrodern blev snabbt utskickad för att hämta getterna, men trots att han var den enda karlen i närheten klarade han inte av att gå ut i vattnet och hämta dem. Det föll istället på Gertrud att gå ut och hämta getterna. När sedan dagens sysslor var avslutade berättade Mats för sin far med typisk barnslig entusiasm hur hon hämtade getterna och lade antagligen till ett och annat i berättelsen. Fadern tog naturligtvis sin sons parti, och lade till ett och annat i berättelsen, vilket han återberättade till den lokale nämndemannen. Denne i sin tur lade till ytterligare saker till berättelsen som sedan nådde kyrkoherden Lars Elvius. Då hade berättelsen ändrats så att det var Djävulens förtjänst att Gertrud hade kunnat hämta getterna, då han hade dykt upp och smort en salva på hennes fötter så hon kunde gå på vattnet. Gertrud kallades snabbt till förhör, där hon äntligen fick ge utlopp för sin fantasi genom sin berättarförmåga. Till kyrkoherdens besvikelse fanns dock inte Djävulen med i någon av dem. Gertrud nekade ihärdigt till alla anklagelser om en pakt med djävulen, ända fram tills 1668, då en liten pojke dök upp och påstådde att han minsann hade farit till Blåkulla med Gertrud många gånger. Pojken namngav även en del andra barn som hade varit där tillsammans med dem. Dessa förhör var inte någon hemlighet, och många på bygden kände till dem. Kyrkoherden hade också berört saken i gudstjänster och själavård, vilket eggade andras fantasi. Det ena efter det andra vittnet dök upp och så hade historien utvecklats allt eftersom. Detta satte onekligen Gertrud i en trängd situation, och hon började göra vissa medgivanden under förhören, som nu fortsatte med förnyad styrka. Gertrud var inte särskilt bevandrad inom kristen tro, men hon visste så mycket som att om man erkände blev man förlåten, och denna nya linje av medgivanden fick kyrkoherden att ställa nya frågor som vem deras lärare i de mörka konsterna var. Förhören fortsatte ända fram till fjärdingstinget i september 1668 där Gertrud pekade ut 19 personer som hade varit med henne i Blåkulla, varav en av dem också var hennes lärare i de sataniska konsterna. Häxbålen restes snabbt och effektivt. Därifrån spreds paniken snabbt. Historien spreds genom landskapen, och alla såg plötsligt tecken som nu när man visste vad man letade efter, var typiska för dem som reser till Blåkulla.
Min uppfattning: Jag tror att folk drev varandra till att tro saker som dom egentligen inte gjorde. Detta är ett bra exempel på vilken ovishet folk hade på den tiden och alltid skyfflade på deras egna problem på dom svagare. Jag tycker nästan att vårt beteende var som djurens under denna tid i Sverige. Man ville ha något som förklarade sjukdomar, död eller dålig skörd i en by. Då fantiserade människor ihop anledningar. För man kunde bara inte förstå att det är livets gång. Samma sak i vad jag tror att tron grundade i för länge sedan. Man ville ha någon att skylla på när det var t.ex. dålig skörd. Det var lättare att tro att det fanns en gud man kunde offra till för att allt skulle bli bra. Här utrotade man häxorna för att allt skulle bli bättre. Det är egentligen inte så konstigt att det blev som det blev efter Gertruds berättelse, folk behövde spänning som avbrott i deras liv. Sådana är vi ju ännu idag, bara det att vi är mer upplysta idag. Men häxjakt bedrivs i mina ögon fortfarande i Sverige idag. Jag tänker på mobbning och rasism, det är också en typ av häxjakt.
2. Vad är en häxa?
Det var mest äldre kvinnor eller pigor som blev anklagade för att ha använt otillåten magi, men också unga flickor blev utpekade för att vara häxa. I Sverige var ungefär var femte som anklagades en man, men däremot i Finland anklagades mer män än kvinnor. Svartkonst och magiska krafter har sedan urminnes tider fascinerat människan. Det var under den karolinska tiden, någon gång på 1650- talet, som häxprocesserna blommade upp ordentligt i Sverige. En häxa behöver nödvändigtvis inte vara ond, även om hon alltid betraktades som ond. Den manliga motsvarigheten till häxa brukade kallas för trollkarl eller trollgubbe. Häxor och trollkarlar var de människor som ansågs ha givit sin kropp och själ till djävulen. De kunde utföra handlingar och trollerier som ledde till olycka för medmänniskorna. I Sverige på 1600-talet var det främst två företeelser som man förknippade med häxor; dels att de trollade till sig mjölk från grannens ko och dels att de flög till Blåkulla under påsken. Hur kunde så mänga människor påstått sig ha sett en häxa då? Många vetenskapsmän skyller det på en salva som kallas för ”häxsalva” som man smörjde in på insidan av låren (där huden tar upp det fortast), som ska ha innehållit bl.a. hyoscyamin och bolmört, en slags drog som ska ha skapat hallucinationer. Som ska ha används mycket under 1600-talet. Och oftast vittnade barnens föräldrar och sa att den anklagade hade kommit på en kvast och tagit med sig deras barn till Blåkulla, och barnen höll med. Visst hade de varit på Blåkulla! Barnen kunde berätta, in i minsta detalj, om de hemskheter de varit med om. De berättade om hur de hade ryckts upp ur sina sängar på natten och flygigt iväg till Blåkulla och sedan precis innan gryningen kom hade häxorna lagt tillbaka dem i sina sängar. Så barnen kunde peka ut precis vilka som hade varit där, och på det sättet visste man vilka som var häxor. Barnen hade ju suttit hela natten i vaktstugan och hört alla historier där och på det sättet trodde de att de verkligen varit med om det, och en del berättade sin historia så många gånger att han/hon tillsist började tro på den själv. Och de vuxna trodde såklart blint på dem eftersom ”ett barn kan ju inte ljuga”. Så om en kvinna blivigt anklagad för häxeri av t.ex. av ett barn, så fanns det inte mycket hon kunde göra för att bevisa sin oskuld. Sedan fanns det dem som erkände frivilligt att de var häxor inför domstolarna, men det var efter en mycket grundlig tortyr. Om man trodde att någon var en häxa men kunde inte bevisa det så fanns det ett par ”trick” men kunde använda. Dessa idiotiska ”trick” bevisar såklart ingenting, men det kunde man ju inte veta då! Ett av de ”tricken” kommer från Plymouth i England och användes just för att upptäcka häxor. Det kallas för en häxvåg och är i formen så liknar den en järnstol. Den spändes fast och vägdes i en vågskål mot två jättestora volymer av Plymouth-bibeln. Alla som vägde mindre förklarades skyldiga. Sen fanns det också ett annat ”trick” och det var att se om de kunde flyta. Enligt mångas uppfattning förr kunde häxor inte drunkna. De anklagade bands fast men rep om armar och ben och sedan fastades den anklagade i vattnet. Om personen flöt, så ar det helt klart att den var en häxa. Om personen föll till botten var den oskyldig. I vissa delar av Sverige (och resten av världen) använde man ett rep att ta upp personen om hon/han sjönk, men i vissa delar så kastade man bara i dem, och då dog personen i vilket fall som helst.
Min uppfattning:
Det verkade ju lätt att beskylla grannfrun för häxeri om kons juver sinade. Om det nu var häxorna som låg bakom dåden med korna och mjölken eller inte är ju svårt att säga, men häxorna och trollkarlarna påstod sig ju kunna utföra dessa handlingar med hjälp av trolldom. Myten, eller vad man vill kalla det, om Blåkulla (platsen där häxor dyrkar och förenar sig med djävulen) lever kvar än i dag, fortfarande flyger ju påskkärringarna till Blåkulla på påskafton. Jag anser att den makabra häxjakten var större än vi någonsin kan ana idag. Denna häxjakt runt om i byarna och i städerna var så gott lika känd som vi skulle beskriva jakten på Usama – bin - Landin idag. Varje by hade sin egna specifika misstanke om någon eller några som kanske ingick i en pakt. Jag tror att detta rådde pga. av mycket fantasi, folk hetsade upp varandra. Saker de sett och hört av andra blev större och större desto mer historien vandrade. Något som man kan jämföra med viskleken på fritids. Man sitter då i en ring och en person skall viska ett ord. Missuppfattningar råder, desto längre runt ringen man kommer. I slutändan då den som först viskade ordet skall få tillbaka det har det oftast blivit helt annorlunda. Någon kan under lekens gång ha missuppfattat ordet, hört fel, någon kanske ljuger, någon lägger till eller tar bort något av misstag osv. Denna ”viskningslek” tror jag är ett bra sätt att beskriva själva häxjagandet och alla historier som vandrade runt bland hus. Så vad jag vill säga är väl egentligen att vad som under Sveriges 1500 – 1800 tal var en häxa, är vad vi idag känner som nytt och skrämmande. Min förhoppning är tex att vi om 200 år kan sitta och tycka att vi var helt vrickade i synen på människor med olikheter. Det jag menar är att jag hoppas att vi kan fortsätta att utvecklas framåt, och att det går snabbare och mindre smärtsamt att lära oss att acceptera varandras olikheter.
3. Vad hände med häxorna?
Det sades att djävulen skulle rista in sitt bomärke på varje häxas kropp och skulle skriva in hennes namn i en svart bok. Han ansågs även ha sexuellt umgänge med alla häxor och barn som blev resultatet av akten skulle sedan kokas sönder i en stor gryta. Fettet som blev kvar av barnen skulle används som drivmedel till kvastarna. Varje familj och by berättade en egen myt, som skulle avskräcka barnen till att följa med främlingar, och de skulle då vara mer försiktiga och uppmärksamma. De sades ofta att innan häxorna skulle åka till Blåkulla, samlades de i kyrktorn eller klockstaplar. De skulle snappa med sig något barn på vägen för att ge djävulen en ny undersåte. När de kom fram hälsade de på djävulen genom att tilltala honom ”Gofar” eller ”Antifar”. På Blåkulla roade djävulen sina gäster genom att de, åt, drack och dansade. Han underhöll även mörkrets gärningar. I Sverige tror man att Blåkulla låg på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund, men det mest kända Blåkulla i världen sägs vara Blocksberg i Tyskland. Men hela början på att utöva processer mot personer som ansågs bedriva och utöva häxeri tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen dvs. norra Italien, södra Frankrike och i Schweiz. De spred sig sakta men säkert upp mot Ungern och Skandinavien. Det finns osäkra källor som säger att ca 1 miljon häxbål skulle ha brunnit i världen, men den siffran sägs vara mycket överdriven. Man vet dock säkert, av vetenskapliga undersökningar, att antalet bål var ca hundra tusen. Värst var förföljelsen av häxor i Tyskland. Hösten 1675 kom häxorna till Stockholm. Det är tack vare de utförligt beskrivande protokoll som skrevs vid domstolarna som vi vet så mycket om vad som hände med häxorna under den karolinska tiden i Sverige. De anklagade, var främst äldre kvinnor som stod helt försvarslösa inför anklagelserna. Dessa tingsrätter, som genom åren dömde över hundra personer till bålet, var lokala och hade ingen större anknytning till hovrätten i Stockholm. När berättelserna spreds genom landet spreds samtidigt stora oroligheter, och när man i huvudstaden hörde talas om vad som hände på landsbygden tillsatte man genast en ”trolldomskommission” som skulle resa runt i landet, undersöka, granska, och döma i fallen av anklagat häxeri. Deras första uppdrag blev att döma i Moramålet 1669 där 15 människor först halshöggs och sedan fick sina kroppar brända. De hade alla erkänt sina brott och fick då syndernas förlåtelse av de präster som närvarade. Också de 36 barn som vittnat blev dömda till riset för sin sataniska verksamhet. Det var nu som adeln började få upp ögonen för den formliga epidemi av historier och påstått häxeri som svepte över landet. Trolldomskommissionen fick ta emot ett flertal skrivelser från högt uppsatta adelsmän som bad dem ta itu med problemet snabbt och skoningslöst. Adeln hade snabbt satt upp en plan för hur detta skulle behandlas, nämligen planen att ”döda lagom många”. Denna plan kom dock snabbt på skam, för hysterin spred sig snabbare än vad adeln kunde förutse och motarbeta. Kulmen på denna hysteri nåddes den 15 oktober 1674, i Torsåker, då hela 71 personer avrättades, trots att bara tre av dem hade erkänt. Detta var dock ett stort byråkratiskt misstag. I sin iver att döma efter folkets vilja hade kommissionen dömt dem till döden utan godkännande från Carl Sparre. Han blev så förbannad av detta, att han faktiskt ställde in kommissionens fortsatta arbete, och råkade då, helt ovetande, rädda hundratals liv. Carl Sparre förklarade detta beteende med att det måste ha varit Djävulen själv som injagade illusioner i vittnena för att iscensätta detta långdragna blodbad. Eller ironiskt nog kunde han lika gärna ha sagt; - Ursäkta, alltihop! Det var bara ett misstag. Samtidigt nådde häxhysterin Stockholm, där den skulle lida sitt sista nederlag. Straffet blev som kungen förskrivit, döden. Man vet inte om häxorna levde då de brändes på bålet. Det enda fallet som man vet säkert att en häxa brändes levande var i Stockholm på den plats där Rumpare-Malin brändes. Vanligtvis avrättades häxorna först genom hängning eller tortyr innan de brändes på bålet. Innan de straffades tvingades de erkänna gärningarna. Hur många häxor som avrättades under de sju-åtta åren då häxeriet var som värst är svårt att säga, men man uppskattar antalet till runt trehundra stycken, de flesta kvinnor. Man räknar även med att ca 100 kvinnor blev anklagade och dömda till ett mildare straff. Det som är speciellt med de svenska häxprocesserna är alla de barn som användes som vittnen vid rättegångarna. Där vittnade de om, under deras föräldrars påtryckningar förstås, hur häxorna fört bort dem till Blåkulla. Väl framme på Blåkulla hade de blivit döpta av Satan och invigda i hans tjänst. Det var först 1673 i Stockholm där ett barns opålitlighet bevisats som man delvis slutade med förföljelsen av häxor. De fällande domarna som ledde till dödsstraff försvann helt en bit in på 1700-talet.1779 avlägsnades trolldomsparagrafen ur lagboken av Gustav III.
Min uppfattning: Jag känner bara att; - Herregud, vad folk var rädda! Så rädda för förändringar och ansvar att man var tvungen att döda alla som ansågs svaga n...