Häxeri

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Svartkonst och magiska krafter har sedan urminnes tider fascinerat människan. Det var under den karolinska tiden, någon gång på 1650- talet, som häxprocesserna blommade upp ordentligt i Sverige.

En häxa behöver nödvändigtvis inte vara ond, även om hon alltid betraktades som ond. Den manliga motsvarigheten till häxa brukade kallas för trollkarl eller trollgubbe. Häxor och trollkarlar var de människor som ansågs ha givit sin kropp och själ till djävulen. De kunde utföra handlingar och trollerier som ledde till olycka för medmänniskorna. I Sverige på 1600-talet var det främst två företeelser som man förknippade med häxor; dels att de trollade till sig mjölk från grannens ko och dels att de flög till Blåkulla under påsken. Det var ju lätt att beskylla grannfrun för häxeri om kons juver sinade. Om det nu var häxorna som låg bakom dåden med korna och mjölken eller inte är ju svårt att säga, men häxorna och trollkarlarna påstod sig ju kunna utföra dessa handlingar med hjälp av trolldom.
Myten, eller vad man vill kalla det, om Blåkulla (platsen där häxor dyrkar och förenar sig med djävulen) lever kvar än i dag, fortfarande flyger ju påskkärringarna till Blåkulla på påskafton.


Vad skulle hända om man blev häxa eller trollkarl?

Det sades att djävulen skulle rista in sitt bomärke på varje häxas kropp och skulle skriva in hennes namn i en svart bok. Han ansågs även ha sexuellt umgänge med alla häxor och barn som blev resultatet av akten skulle sedan kokas sönder i en stor gryta. Fettet som blev kvar av barnen skulle används som drivmedel till kvastarna (vår typ av bensin).

Varje familj och by berättade en egen myt, som skulle avskräcka barnen till att följa med främlingar, och de skulle då vara mer försiktiga och uppmärksamma. De sades ofta att innan häxorna skulle åka till Blåkulla, samlades de i kyrktorn eller klockstaplar. De skulle snappa med sig något barn på vägen för att ge djävulen en ny undersåte. När de kom fram hälsade de på djävulen genom att tilltala honom ”Gofar” eller ”Antifar”. På Blåkulla roade djävulen sina gäster genom att de, åt, drack och dansade. Han underhöll även mörkrets gärningar. I Sverige tror man att Blåkulla låg på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund, men det mest kända Blåkulla i världen sägs vara Blocksberg i Tyskland.


Hur kan myterna och tron på häxeri ha börjat?

Det hela kan ha börjat i Sverige 1667 i den lilla byn Åsen i Härjedalen med en mycket oskyldig barnhistoria. Huvudpersonen i dramat hette Gertrud Svensdotter och hennes fantasi och goda berättarförmåga skulle leda till många människors död.
Det hela började med att elvaårige Gertrud och hennes två år yngre lillebror Mats, var ute och vallade getter en dag i oktober 1667, då ett par av getterna förirrade sig ut på en lite holme i en sjö i närheten. Lillebrodern blev snabbt utskickad för att hämta getterna, men trots att han var den enda karlen i närheten klarade han inte av att gå ut i vattnet och hämta dem. Det föll istället på Gertrud att gå ut och hämta getterna.
När sedan dagens sysslor var avslutade berättade Mats för sin far med typisk barnslig entusiasm hur hon hämtade getterna och lade antagligen till ett och annat i berättelsen.
Så var bollen i rullning. Fadern tog naturligtvis sin sons parti, och lade till ett och annat i berättelsen, vilket han återberättade till den lokale nämndemannen. Denne i sin tur lade till ytterligare saker till berättelsen som sedan nådde kyrkoherden Lars Elvius. Då hade berättelsen ändrats så att det var Djävulens förtjänst att Gertrud hade kunnat hämta getterna, då han hade dykt upp och smort en salva på hennes fötter så hon kunde gå på vattnet. Därmed kan man lugnt påstå att fan hade sluppit lös.

Gertrud kallades snabbt till förhör, där hon äntligen fick ge utlopp för sin fantasi genom sin berättarförmåga. Till kyrkoherdens besvikelse fanns dock inte Djävulen med i någon av dem. Gertrud nekade ihärdigt till alla anklagelser om en pakt med djävulen, ända fram tills 1668, då en liten pojke dök upp och påstådde att han minsann hade farit till Blåkulla med Gertrud många gånger. Pojken namngav även en del andra barn som hade varit där tillsammans med dem.
Dessa förhör var inte någon hemlighet, och många på bygden kände till dem. Kyrkoherden hade också berört saken i gudstjänster och själavård, vilket eggade andras fantasi. Det ena efter det andra vittnet dök upp och så hade historien utvecklats allt eftersom.

Detta satte onekligen Gertrud i en trängd situation, och hon började göra vissa medgivanden under förhören, som nu fortsatte med förnyad styrka.
Gertrud var inte särskilt bevandrad inom kristen tro, men hon visste så mycket som att om man erkände blev man förlåten, och denna nya linje av medgivanden fick kyrkoherden att ställa nya frågor som vem deras lärare i de mörka konsterna var.
Förhören fortsatte ända fram till fjärdingstinget i september 1668 där Gertrud pekade ut 19 personer som hade varit med henne i Blåkulla, varav en av dem också var hennes lärare i de sataniska konsterna. Häxbålen restes snabbt och effektivt.
Därifrån spreds paniken snabbt. Historien spreds genom landskapen, och alla såg plötsligt tecken som nu när man visste vad man letade efter, var typiska för dem som reser till Blåkulla.



Men hela början på att utöva processer mot personer som ansågs bedriva och utöva häxeri tog sin början i den sydeuropeiska alpregionen dvs. norra Italien, södra Frankrike och i Schweiz. De spred sig sakta men säkert upp mot Ungern och Skandinavien.
Det finns osäkra källor som säger att ca 1 miljon häxbål skulle ha brunnit i världen, men den siffran sägs vara mycket överdriven. Man vet dock säkert, av vetenskapliga undersökningar, att antalet bål var ca hundra tusen.
Värst var förföljelsen av häxor i Tyskland.
Det som häxorna i Sverige och i resten av världen vanligtvis anklagades för var att de utnyttjat sina magiska krafter på ett ondskefullt sätt och/eller att ha utfört kätteri eller Gudsförsmädelse. Detta var på den tiden ett brott direkt mot Gud. Därför var kyrkan extra angelägen att bli av med dessa ogudsfulla människor.
Sågs en vanlig människa prata med en häxa som blivit anklagad för häxeri var det stor chans att även han eller hon kunde dömas för samröre med Satan.
I Sverige började häxväsendet i Älvdalen i Dalarna år 1668 och det var därifrån som det spreds vidare till närgränsande landskap.
Hösten 1675 kom häxorna till Stockholm. Det är tack vare de utförligt beskrivande protokoll som skrevs vid domstolarna som vi vet så mycket om vad som hände med häxorna under den karolinska tiden i Sverige. De anklagade, var främst äldre kvinnor som stod helt försvarslösa inför anklagelserna.

Dessa tingsrätter, som genom åren dömde över hundra personer till bålet, var lokala och hade ingen större anknytning till hovrätten i Stockholm. När berättelserna spreds genom landet spreds samtidigt stora oroligheter, och när man i huvudstaden hörde talas om vad som hände på landsbygden tillsatte man genast en ”trolldomskommission” som skulle resa runt i landet, undersöka, granska, och döma i fallen av anklagat häxeri.
Deras första uppdrag blev att döma i Moramålet 1669 där 15 människor först halshöggs och sedan fick sina kroppar brända. De hade alla erkänt sina brott och fick då syndernas förlåtelse av de präster som närvarade. Också de 36 barn som vittnat blev dömda till riset för sin sataniska verksamhet.
Det var nu som adeln började få upp ögonen för den formliga epidemi av historier och påstått häxeri som svepte över landet. Trolldomskommissionen fick ta emot ett flertal skrivelser från högt uppsatta adelsmän som bad dem ta itu med problemet snabbt och skoningslöst. Adeln hade snabbt satt upp en plan för hur detta skulle behandlas, nämligen planen att ”döda lagom många”.
Denna plan kom dock snabbt på skam, för hysterin spred sig snabbare än vad adeln kunde förutse och motarbeta. Kulmen på denna hysteri nåddes den 15 oktober 1674, i Torsåker, då hela 71 personer avrättades, trots att bara tre av dem hade erkänt.
Detta var dock ett stort byråkratiskt misstag. I sin iver att döma efter folkets vilja hade kommissionen dömt dem till döden utan godkännande från Carl Sparre. Han blev så förbannad av detta, att han faktiskt ställde in kommissionens fortsatta arbete, och råkade då, helt ovetande, rädda hundratals liv. Carl Sparre förklarade detta beteende med att det måste ha varit Djävulen själv som injagade illusioner i vittnena för att iscensätta detta långdragna blodbad. Eller ironiskt nog kunde han lika gärna ha sagt; - Ursäkta, alltihop! Det var bara ett misstag.
Samtidigt nådde häxhysterin Stockholm, där den skulle lida sitt sista nederlag.

Straffet blev som kungen förskrivit, döden.
Man vet inte om häxorna levde då de brändes på bålet. Det enda fallet som man vet säkert att en häxa brändes levande var i Stockholm på den plats där Rumpare-Malin brändes. Vanligtvis avrättades häxorna först genom hängning eller tortyr innan de brändes på bålet. Innan de straffades tvingades de erkänna gärningarna.
Hur många häxor som avrättades under de sju-åtta åren då häxeriet var som värst är svårt att säga, men man uppskattar antalet till runt trehundra stycken, de flesta kvinnor. Man räknar även med att ca 100 kvinnor blev anklagade och dömda till ett mildare straff.
Det som är speciellt med de svenska häxprocesserna är alla de barn som användes som vittnen vid rättegångarna. Där vittnade de om, under deras föräldrars påtryckningar förstås, hur häxorna fört bort dem till Blåkulla. Väl framme på Blåkulla hade de blivit döpta av Satan och invigda i hans tjänst.
Det var först 1673 i Stockholm där ett barns opålitlighet bevisats som man delvis slutade med förföljelsen av häxor. De fällande domarna som ledde till dödsstraff försvann helt en bit in på 1700-talet.
1779 avlägsnades trolldomsparagrafen ur lagboken av Gustav III.


Analys och egen uppfattning

Jag anser att den makabra häxjakten var större än vi någonsin kan ana idag. Denna häxjakt runt om i byarna och i städerna var så gott lika känd som vi skulle beskriva jakten på Usama – bin - Ladin idag. Varje by hade sin egna specifika misstanke om någon eller några som kanske ingick i en pakt. Jag tror att detta rådde pga av mycket fantasi, folk hetsade upp varandra. Saker de sett och hört av andra blev större och större desto mer historien vandrade. Något som man kan jämföra med viskleken på fritids. Man sitter då i en ring och en person skall viska ett ord. Missuppfattningar råder, desto längre runt ringen man kommer. I slutändan då den som först viskade ordet skall få tillbaka det har det oftast blivit helt annorlunda. Någon kan under lekens gång ha missuppfattat ordet, hört fel, någon kanske ljuger, någon lägger till eller tar bort något av misstag osv. Denna ”viskningslek” tror jag är ett bra sätt att beskriva själva häxjagandet och alla historier som vandrade runt bland hus. Det kanske började med att någon såg en mor gå ut sent på kvällen för att hämta vatten i brunnen för att koka te. Grannfrun som såg detta skapade sig sin egen historia med sin vilda fantasi och hennes oro började växa. Hennes katt kanske hade varit borta i flera dagar och hon började ana oråd. Hon berättade för maken att hon sett fru Carlsson gå ut för att hämta örter för att koka katten. Maken berättar sedan dagen efter till skomakaren att makan sin sett fru Carlsson hämta örter för kanske komma att koka våran katt. Hon hade sett henne gå ut till ladan och kommit ut med katten under armen. Historien vandrade och olika teorier började flöda och tillslut kanske historien skulle ta 10 min att berätta, varpå grannfrun sett fru Carlsson och herr Carlsson gått ut med en trollstav helt nakna i skogen, kommit tillbaka med 2 barn och örter i en hink som hon skulle koka barnen i. Huvuden på båda barnen var borta, men de kunde gå iaf, kanske pga en trolldom? Katten hade hon under armen och var flådd från tass till nos.

Et...