Med hemligheten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skolan hade redan slutat för dagen så jag bestämde mig för att gå till parken. Jag hade precis nått centrum när jag sa frustrerat för mig själv:
– Jag fattar bara inte att jag var ihop med honom!
– Ihop med vem? frågade någon precis bakom mig.
Jag visste vem det var.
– Hej på dig med Felix, sa jag ironiskt. Jag syftade på dig.
– På mig? sa han. Varför det?
– Jag orkar inte börja med det där igen, sa jag irriterat. Vad ger dig rätt till att tjuvlyssna på mig?
– Jag tjuvlyssnade inte, flinade han. Jag råkade bara vara precis bakom dig när du började prata för dig själv. Och när du säger så där så undrar man ju.
– Varför var du precis bakom mig då? frågade jag irriterat.
– Jag skulle precis gå förbi dig, men så sa du så där och jag var tvungen att fråga vem.
Han hade ett så självbelåtet flin att jag inte kunde låta bli att bli ännu mera arg.
– Den här diskussionen leder ingenstans, sa jag och fortsatte att gå mot parken.
– Jag vet att du vet vad som hände med David! ropade han efter att jag gått en bit. Jag stannade och drog efter andan. Jag vågade inte vända mig om. Jag hörde att han kom närmare. Det här ögonblicket hade jag fruktat länge nu. Han högg tag i min axel och jag hoppade förskräckt till.
– Ta det lugnt, jag ska inte skada dig, sa han skadeglatt.
Minnesbilder flög runt i huvudet som en orkan. Jag hade väntat på Felix den dagen, för vi skulle gå på bio. Jag gick in i omklädningsrummet, för jag trodde att Felix var sist. Men där på golvet låg David, död och blodig, och stirrade på mig. Jag skrek rakt ut, och från toaletten kom Felix. Han försökte trösta mig, men det gick inte. Han höll om mig ett tag, och det var så skönt, så tröstande på något sätt. Plötsligt fick jag syn på Felix bag som låg på bänken. Den var ren. Men inte kläderna som låg inuti. De var helt blodfläckade, och överst låg ett blodigt basebollträ. Jag sprang ut därifrån. Tre dagar efter det gjorde jag slut med honom. Jag stod inte ut med att vara nära honom, men jag skyllde på att jag ville vara ensam.
– Nu går vi till parken tycker jag, sa han självsäkert och började gå ner för gatan.
Jag kunde inte låta bli att tänka att jag inte borde följa med, men det gjorde jag. Jag kunde inte hjälpa det, ända tills vi var precis utanför parkingången. Då skakade jag av hans hand från min axel och sprang in i parken. Han skrattade överlägset. Mina ögon tårades av tanken på vad han kunde göra med någon, med mig. Jag hörde att han kom närmare, så jag tittade bakåt. Han var bara ett par meter bakom mig. Mina skosnören gick upp, och jag snubblade. Jag skrapade upp händerna. Jag satte mig upp, men nu stod Felix precis framför mig. Han satte sig på huk och sträckte fram handen. Jag andades inte längre, hjärtat slog hårdare och snabbare för varje sekund!
– Gråt inte, sa han och strök fingrarna över min våta kind.
Jag hade inte ens märkt att jag grät. Jag andades snabbt och tungt och mitt hjärta fortsatte att slå skoningslöst snabbt.
– Låt mig vara, snyftade jag och tog bort hans hand.
Jag var så rädd att han skulle göra något med mig! Han tog bort handen och tittade sorgset på mig. Men hans ansiktsuttryck förändrades snabbt till ett elakt grin.
– Vad är det för fel på dig? skrek jag åt honom helt förtvivlad.
– Vad menar du? frågade han med det där hemska flinet lysande i ansiktet.
Det hade börjat bli mörkt och lamporna i parken tändes. Han satt en stund och tittade på mig. Jag tittade ner på mig själv och upptäckte att jag hade stora fläckar på min vita polotröja. Det var blod från mina händer. Till min förvåning blödde de väldigt mycket. Jag tittade upp på Felix som stod framför mig och tittade lömskt på mig. Jag blev panikslagen och kastade mig upp på fötter och började springa igen, men den här gången kom jag inte så långt. Han kom ikapp mig på några sekunder och tacklade ner mig på marken. Jag skrek av smärta när jag slog i huvudet på en stor sten på den grusade stigen, och först trodde jag att jag hade svimmat. Men när jag kände hans händer som vände mig så att jag låg på rygg, förstod jag att jag fortfarande var kvar i medvetandet. Jag tittade på honom med en dimmig blick. Jag såg nästan ingenting. Men så blev min syn klarare och mitt huvud tillräckligt mindre dimmigt för att se hans upphetsade, elaka min igen. Jag försökte komma upp på fötter, men han tryckte ner mig igen och tog tag om mina handleder. Jag försökte komma loss men han höll för hårt. Han satt gränsle över min mage och höll fast mig. Jag kunde inte komma ur hans grepp. Jag kände hur paniken kom krypande igen och den blev bara värre! Jag skrek rakt ut, så högt jag kunde med honom sittandes över magen. Mitt huvud dunkade smärtsamt. Jag skrek, och skrek men ingen kom! Jag visste inte vad Felix tänkte göra men jag visste att det enda jag ville var att komma därifrån. Han släppte mina handleder och tryckte sina händer över munnen på mig så att jag inte kunde skrika. Mina händer var fria och jag försökte få bort honom från mig. Men han satt envist kvar. Händerna gjorde så ont. Jag grät och slog på honom så att han fick stora blodiga fläckar på kläderna. Jag skrek så gott jag kunde men ljuden var så svaga att jag knappt hörde dem själv.
– Lugna ner dig, sa han lugnt. Sluta slåss.
Jag fortsatte att kämpa och han tog bort händerna från min mun. I stället tog han tag i min hals, fast att jag gjorde mitt bästa för att slå bort dom. Han klämde åt, hårt, och jag kände att luftvägarna blockerades. Jag kunde inte få farm ett ljud. Jag kunde inte andas. Mitt huvud började dunka ännu mer, och allt blev dimmigt igen. Jag slutade slå honom och lade ner mina händer på marken. Jag hade inte tillräckligt med energi för att fortsätta. Jag gjorde mitt bästa för att andas, men han släppte inte. Han fortsatte att klämma åt, ända tills det började svartna framför mig. Jag var säker på att jag skulle dö. Alla glada stunder i mitt korta liv spelades upp inför mig, och långt framför mig kunde jag se ett ljus, ett ljus av hopp, och tänkte att jag måste ta mig dit. Jag undrade vad som händer när man dör, och tänkte att jag snart skulle veta. Då släppte trycket mot halsen. Han släppte taget, och trillade av mig. Jag hostade och flämtade och slog upp ögonen. Jag låg kvar på marken. Dunkandet i huvudet minskade långsamt. Jag stirrade upp på den mörkblå kvällshimlen. Jag satte mig upp, långsamt och flämtandes. Jag stirrade på Felix där han låg på marken. Han var medvetslös. Jag såg något som liknade blod på hans tinning, men vågade inte gå närmare för att se bättre. Jag tittade runt omkring honom, men kunde inte se någon. Det enda jag såg var ett blodigt basebollträ som låg bredvid Felix på marken. Det var Felix egna som han slagit David med. Jag var yr och hade den mest fruktansvärda huvudvärken jag någonsin haft. Jag mådde illa och ville inget annat än att sova. Jag tog mig upp på fötter och stapplade bort mot en bänk, men jag snubblade precis framför den, så jag blev liggande där på marken. Jag ork...