Den Hemliga Historien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: Den Hemliga Historien
Författare: Donna Tartt
Publikationsår: 1992
Genre: Thriller / Drama

Handling & Summering

New England är den del av USA som ligger allra längst åt Nordost. Klimatet i New England för tankarna och sinnet till Storbritannien eller norra Frankrike – de stora lövskogarna, regnet och de viktorianska herrgårdarna ger New England en stämning som är allt annat än amerikansk. Till staten Vermont och staden Hampden kommer den 19-årige Richard Papen för att studera på Hampden College. Han är till en början ensam, han passar inte in och vantrivs på denna kalla och mörka plats så långt från hans hemstad i det soliga Kalifornien.

Trots att Richards karriär på Hampden först känns hopplös, så får hans vardag en mening då han börjar studera en liten grupp personer på skolan. Dessa ungdomar, fem excentriska personligheter, är de enda eleverna i klassisk grekiska under den spirituelle läraren Julian Morrow. Richard blir som besatt av sin önskan att bli en del av denna grupp färgstarka studenter. Först efter en diskussion där han imponerat på gruppen i skolans bibliotek, och efter sitt andra besök hos Julian, får Richard tillåtelse att slopa alla andra ämnen utom engelskan och satsa helhjärtat på studierna i klassisk grekiska.

Richard får äntligen det intellektuella liv som han alltid velat ha; med diskussioner rörande filosofer och antikens författare över en kopp te, samt veckoslut i en av studenternas stora hus på landsbygden. Trots att den lilla klassen är isolerad från resten av skolan, och trots att de andra ungdomarna är så gott som förmögna medan Richard själv är fattig som en kyrkråtta, så trivs han mycket väl.
Efter ett vinterlov som varit allt annat än stillsamt börjar Richard sakta men säkert ana att något är fel. Genom små detaljer och samtal gissar sig Richard snart fram till den bistra sanningen. Det visar sig att ett fruktansvärt brott begåtts under en religiös ritual i skogen, och den person som inte kan hålla tyst måste själv bli tystad. Richard blir insnärjd i gruppens osämja och med hans hjälp planerar gruppen något oförlåtligt.

Karaktärer

Personerna i denna bok och deras karaktärer beskrivs på ett sådant vackert och mångsidigt sätt, att det känns hur mycket författaren Donna tycker om att berätta om dem; som om de vore hennes allra bästa vänner. För att illustrera hennes talang för personbeskrivningar följer ett stycke ur boken nedan, där Richard studerar karaktären Francis.

”Den tredje pojken var den mest exotiske i gruppen. Knotig och elegant, synnerligen smal, med nervösa händer, ett slugt albinoansikte och den eldrödaste hårkalufs jag någonsin sett. Jag tyckte (felaktigt) att han klädde sig som Alfred Douglas eller greve de Montesquieu: underbara sträckskjortor med dubbla manschetter, magnifika slipsar, en svart överrock som böljade bakom honom när han gick och fick honom att likna en korsning mellan en studentprins och Jack Uppskäraren. Vid ett tillfälle såg jag honom, till min stora förtjusning, till och med bära pincené.”

Som man kan se så beskriver Donna sina karaktärer livfullt, målande och ger dem en gotisk, klassisk karisma. Till skillnad från övrig amerikansk litteratur under nittiotalet så vågar hon mycket starkt antyda att hennes karaktärer härstammar från en annan tid, en annan kultur – och med en nonchalant elegans á la Oscar Wilde.

Richard är den typiskt Kaliforniske medelklassynglingen som ljuger om sitt förflutna för att verka rikare och mer intellektuell än vad han egentligen är. De andra ungdomarna i hans närhet är antingen för snobbiga att det är under deras värdighet att beblanda sig med resten av skolan, eller konstant höga på droger eller berusade. Den Hemliga Historien handlar mycket om att utforska människans sanna natur, jag tror även att det kan vara huvudtemat i boken, och därmed är Richard och hans vänner ovanligt eleganta, överdrivet artiga och charmerande på ett tillgjort sätt. Att de är vanliga amerikanska ungdomar är näst intill en absurd tanke, och tycks nästan helt otänkbart; de skulle med största sannolikhet platsa perfekt i en novell från det viktorianska 1800-talets England.

Donna väljer att koncentrera en stor del av boken på den kanske mest intressanta relationen - den mellan Edmund ”Bunny” Corcoran och Henry Winter. De är varandras motpoler – Bunnys intresse för klassisk grekiska beror endast på att hans föräldrar tvingade honom att läsa eftersom detta kunde bota hans dyslexi, och Henry har vid knappt tjugo års ålder redan publicerat ett flertal översättningar av böcker på latin. De två har varit vänner i många år, men deras förhållande till varandra kan snarare kallas hatkärlek. Bunny är det ultimata störningsmomentet, han driver alla i gruppen till totalt vansinne. Ändå är Henry den som förser Bunny med pengar, kläder, dyra middagar och en resa till Italien över vinterlovet. I Italien händer det som ställer gruppens tålamod på sin yttersta spets och det är ur denna händelse som bokens tragiska delar föds.

Miljö & Stämning

Naturen och omgivningarna i Den Hemliga Historien beskrivs på ett mycket levande och färgfullt sätt. Richard hemtrakter i Kalifornien kan man riktigt känna doften av: torr, het luft, den salta brisen från havet, vibrerande hetta och kvav instängdhet. Naturen i Hampden är grön, skuggig – nästan så vildvuxen och orörd att den kan ha sett likadan ut i århundraden. På hösten lyser björkskogarna i fantastiska färger kring herrgårdarna och i de tätvuxna alléerna.
Om våren kommer en febrigt varm vind och sveper in över den lilla staden. När man läser miljöbeskrivningarna i Den Hemliga Historien så kan man riktigt se platsen framför sig, man hör ljuden och känner dofterna av den frodiga naturen.
Över både personerna och byggnaderna vilar en gotisk, dyster och samtidigt lugn energi. Det är inte alls så att studierna i klassisk grekiska påverkar bokens stämning alls mycket. Även fast ungdomarna citerar Iliaden & Odyssén och diskuterar kring Platons filosofier, så är Den Hemliga Historien i allra högsta grad ett viktorianskt eller edvardianskt västerländskt manifest som predikar om skönhet, kultur och elegans. Detta är också vad karaktärerna i boken tydligt antyder med att klä sig stilrent: långa överrockar, pressveckade kostymbyxor – allt i jordnära och diskreta färger: brunt, grönt, svart.
När man läser denna bok så lär man sig älska den klassiska skönheten. Man vill lämna det ytliga storstadslivet för gott och hänge sig åt studier i utdöda språk och läsa böcker av Brontë och Wilde. Jag har läst om andra människor som säger sig ha påverkats djupt av detta litterära underverk. ”Jag blev besatt”, säger de, ”det var som att boken hade märkt mig och jag ville vara, se ut, och bete mig som någon av karaktärerna.”
En ganska stor bedrift av Donna Tartt med tanke på att detta var hennes debutroman.

Syfte & Djupare mening

Det är svårt att hitta ett ”budskap” i Den Hemliga Historien. Därför så tror jag inte att avsikten med detta verk var att varken förmedla en mening eller upplysa. Istället tror jag att bokens huvudsyfte enbart är att berätta, förmedla tankar och funderingar som Richard Papen har om sin nya omgivning och bekantskapskrets. Det är helt enkelt meningen att läsaren ska få känna, tycka, och tolka boken på sitt eget sätt. Våra allra djupaste innersta begär, ”den mörka lockelsen i att förlora kontrollen”, är bokens tema.
På flera ställen i boken nämner Henry Winter nämligen sin längtan efter att få glömma sig själv och sitt liv om så bara för en minut, förlora kontrollen helt och samtidigt få en skymt av grekernas gud, Dionysos. Jag har valt att tänka på detta som bokens huvudsakliga berättelse.
”Den mörka lockelsen i att förlora kontrollen” löper genom boken som en röd tråd och färgar varje sida med sin olycksbådande glans.
Drogliberalismen och bristen på skuldkänslor inför gruppens hemska brott gör också att boken kan tolkas som politiskt inkorrekt och känslomässig framför förnuftig.
Med anledning av detta har jag skrivit ned ett stycke ur boken som jag tycker mycket om:

”Det finns en återkommande scen som gång på gång stiger upp till ytan, likt en underström i en dröm. Julian reser sig från sin stol vid det långa bordets huvudända och höjer sitt vinglas.
’Lev i evighet’ säger han.
Och vi övriga reser oss också och klingar i glasen tvärs över bordet, likt ett regemente som korsar sina sablar: Henry och Bunny, Charles och Francis, Camilla och jag. ’Lev i evighet’, upprepar vi i kör och tömmer samtidigt våra glas.
Och alltid, alltid samma skål. Lev i evighet.”

Berättarstil, Perspektiv och Kuriosa

Donna Tartt har valt att skriva Den Hemliga Historien i jag-form, det vill säga att Richard talar om sig själv som ’jag’. Den är skriven i en slags dagboksform utan datum, dagarna eller månaderna beskrivs ingående, för att sedan avbrytas av tankar och beskrivningar av nya karaktärer eller nya miljöer. I boken finns många citat och visdomsord instuckna, latinska och grekiska, eller små utdrag ur dikter. Superlativ och kraftfulla adjektiv används för att förtydliga det som författaren vill framhäva i boken. Den är skriven på ett mycket kompakt, svårläst sätt som inte går att skumma igenom, och kräver lika mycket tankeverksamhet av läsaren som när man försöker sig på ett urgammalt litterärt verk.
Det märks mycket tydligt att Donna är högst medveten om den känsla hon förmedlar genom sitt livfulla språk. Hon bygger på känslan allt eftersom, snärjer in läsaren i bokens värld. Aldrig förr har jag läst en bok som byggt så mycket på sinnesintryck som Den Hemliga Historien.

Under tiden som Donna skrev på Den Hemliga Historien, under hennes andra år på Bennington College i Vermont (alltså samma delstat där Richard Papen befinner sig), umgicks hon mycket med författaren Brett Easton Ellis som också studerade där. Brett har bland annat skrivit böckerna ’American Psycho’ och ’Rules of Attraction’ som båda blivit filmer. Sättet Donna skriver på liknar Easton Ellis skrivsätt en hel del. Det var även Brett som efter att ha läst manuskriptet till boken tipsade bokförläggaren Amanda Urban.



Egna tankar & Avslutning

Den Hemliga Historien är avgjort en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag älskade den första gången jag läste den, och älskar den fortfarande. Den har påverkat mig otroligt mycket på alla sätt, och lärt mig att se saker ur helt nya synvinklar. Jag förknippar musik, väder och vackra byggnader med denna bok. Jag studerar människor jag möter för att se om de liknar någon karaktär i boken. Kort sagt har boken mig i sitt våld!

Jag kan egentligen inte sätta fingret på vad det är med denna bok som tilltalar mig så mycket. Handlingen är väl genomtänkt, spännande, men inte stark nog för att fånga ett intresse så stort som mitt. Jag vill gärna tro, att det är miljön och karaktärerna, känslorna som väcks när man läser, som jag gillar mest. Jag känner även igen mig själv i mycket av det som står skrivet, känslor av hopplöshet och oro, sömnlöshet och förvirring. Den kärlek Richard känner inför Camilla, och Camillas relation till sin tvillingbror Charles, är mycket vacker beskriven. Latinet, grekiskan och den gammaldags känslan är tilltalande. Kanske är det just det som gör att så många blir förälskade i Den Hemliga Historien, den får folk att vilja uppskatta det naturligt vackra, boken är som adrenalin för sinnet.

Det är en mäktig och välskriven historia som det är svårt att kritisera konstruktivt. Det enda som kan vara lite irr...