Vinter vision

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon drog en darrig hand genom håret. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, på pannan hade små pärlor av svett brutit ut. Minnet av bilderna passerade ännu en gång genom hennes huvud. Hon sträckte sig efter telefonen och slog hastigt ett nummer.
”…mm, hallå…?” Hördes en yrvaken röst i andra änden.
Amelie höll kraftlöst luren i ena handen och andades häftigt i den.
”Hallå?” Frågade rösten igen något irriterat den här gången.
”Men vem fan är det här? Hallå?”
Amelie stirrade fortfarande tyst framför sig.
”Nä, men skit i det då, jävla pervo…” Sade rösten i luren argt och gjorde en ansats till att lägga på.
”Mika?” Viskade Amelie svagt i sin ände.
Det prasslade till i luren.
”Amelie, är det du?”
”Mika du måste komma hit. Nu på en gång.” Sade Amelie plötsligt.
”Amelie, vad har hänt?”
Amelie svarade bestämt den här gången.
”Kom hit Mika. Nu.”
”Men klockan är ju över midnatt… har det hänt nått?” Frågade rösten oroligt.
”Du måste komma hit nu.” Svarade Amelie frånvarande.
”Men är du okej?”
”…kom hit…”
Amelie tappade greppet om luren och den föll till golvet i vad som kändes som en evighet. Dåsigt såg Amelie hur dess blanka hölje sprack. Bitarna for över golvet. Små röda bitar av plast. Ur luren hördes en orolig stämma ropa. Långsamt föll Amelie baklänges och säckade emot soffan. Hon hörde ett långsamt dunkande. Ett hjärta? Ropet nådde nu Amelies öron. Det lät grötigt. Hennes blick svepte oregelbundet över golvet. De små röda plastbitarna smälte inför hennes blick och blev till röda stänk mot det vita golvet. Ropet tilltog. Vitt golv? Nej, snö. Röda fläckar på ett vitt snötäcke. Höga smala träd svepte förbi framför henne. Och flugor, en massa svarta flugor. Nej, inte flugor, men det surrade i hennes öron. Mer träd, då och då avbrutet av det svarta bruset. Nej, inte svart brus, det var vitt brus. Avlägset svävade fortfarande ropet i Amelies bakhuvud och kom ständigt närmare. Långsamt vred Amelie på huvudet där hon halvlåg slött i soffan. Hon såg på sin medpassagerare, en stor svart hund. Den gnällde oroligt till. Amelie vred huvudet igen, framåt. Hon såg två skarpa sken och massor av vitt brus. Sedan en mörk siluett mot ljuset som kisade ut i mörkret och det kraftiga bruset. Två stora händer höll ett krampartat tag om ratten framför, som om den hade ett eget liv och händerna ville kväsa det.
”Som det tar sig…” Sade siluetten frånvarande.
Amelie kunde ana en gnutta oro i dess grova röst.
”Mår vi bra där bak?” Frågade den så och tog blicken från vägen.
Plötsligt lystes ett ansikte upp av det skarpa ljuset och Amelie kunde urskilja en man. Hon kunde urskilja ett stänk av blått i de för övrigt gråa ögonen som nu såg rakt på Amelie, ovetande om ett plötsligt hinder framför och plötsligt blev allt tyst omkring. Rösten som hade lämnat mannens strupe ekade men lät samtidigt nära. Plötsligt högg ropet till i hennes öron, ett skrik. Amelie spärrade vilt upp munnen, men hon hörde inte sin röst. Allting snurrade, skakade och med ett stön slog Amelie i något hårt. Ett högt skärande tjut och sedan vit snö med röda fläckar.
” Amelie?” Ropade en avlägsen röst oroligt. ” Amelie!”
Händer tog tag i henne, skakade henne. Bilderna bleknade. Långsamt höjde Amelie blicken. En suddig mörk skepnad stod böjd över henne, med ett vidunderligt sken omkring sig.
”Mår vi bra där bak?” Mumlade Amelie och rullade med ögonen.
”För fan Amelie, vad har du tagit egentligen?” Frågade någon. ”Amelie?”
Amelie slog dåsigt upp ögonen.
”Mika?” Frågade hon med en kisning.
Hon blev förvånad över hur sträv halsen kändes.
Dörren stod på glänt och böjd över henne stod en påpälsad Mikaela med orolig uppsyn.
”Nej, jultomten såklart.” Sa hon och drog upp Amelie på fötter. ”Vad håller du på med? Du skrämde skiten ur mig!”
Amelies ben darrade ostadigt och hon slank ner på soffan istället. Med baksidan av handen gnuggade hon sömnigt ögonen.
”Vad gör du här?” Frågade hon och kikade på den stora klockan ovanför spegeln. ”Klockan är ju nästan morgon…”
”Nä, men jag bara kände mig ensam och frusen så jag tänkte komma förbi och dricka lite kaffe…” Började Mikaela ironiskt.
Amelie tittade frågande på sin vän.
”Är du hög eller?” Frågade Mikaela. ”Du ringde mig för en halvtimme sen o sa att jag måste komma och sen bara försvann du!”
Amelie mötte förvånat Mikaelas oroliga blick och hon lade märke till ett blåaktigt stänk i sin väninnas ögon. Hon kunde inte ta blicken från ögonen, hon hade sett något liknande. Eller? En plötslig våg av illamående sköljde över henne och tvingade Amelia att böja sig fram och slita blicken från vännen. Mikaela tog ett steg mot Amelia, men stannade plötsligt vid åsynen röran på golvet. Luren till telefonen låg i spillror på golvet och hon hörde hur den tutade lågt.
”Men vad har hänt?” Frågade Mikaela långsamt.
”Vad menar du?” Undrade Amelie och ställde sig Amelie upp.
Det knastrade till om hennes fötter. Hon tittade förvånat ner och såg de små röda plast bitarna. Långsamt kom bilden av
”små röda stänk på vit snö”
tillbaka till henne.
”Vad sade du?” Frågade Mikaela förvirrat.
Amelia vände sig hastigt om och såg förvirrat på sin vän.
”Du ska nog lägga dig ner…” Sade Mikaela långsamt.
Och Amelie protesterade inte. Hon kröp ner i soffan och drog benen till sig med en suck. Det tog inte långt tid innan Mikaela hörde Amelie andas med de lugna, jämna andetagen som skvallrade om sömn. Mikaela gick bort till ett av köksskåpen och tog fram en sopborste. Hon sopade ihop de små plastbitarna på golvet och lade den trasiga luren på plats igen. Sedan bredde hon ut en filt över Amelie och kröp själv ner i motsatt ände av soffan. Hon gäspade högljutt. Vilken natt! Hon hade knappt fått sova en blund. Först var det Buffy som mått dåligt under kvällen och spytt ner hela vardagsrumsmattan. Hon hade fått vaka över hundabrackan tills ögonen inte ville lyda längre. Först då hade hon gett upp och låtit sina föräldrar ta över så att hon själv skulle kunna få någon sömn.
”Undrar just hur det gått…” tänkte hon och räckte sig efter telefonen som fantastiskt nog fort...