Världskrigens profiler: Winston Churchill

Winston Churchill

Winston Churchill var Storbritanniens premiärminister under andra världskriget. Han var en symbol för det brittiska folkets kampvilja mot Nazityskland.

Barndomen

Innan Churchill blev premiärminister så var han ganska ensam, hade en lite olycklig barndom och siktet på politiken. Han föddes 1874 i Storbritannien, han föddes in i en hög klass, med mycket pengar. Hans pappa var en framstående politiker inom det konservativa partiet och Churchill såg upp till honom väldigt mycket.

 Trots att hans barndom var ganska ensam och hans föräldrar inte fanns där mycket så avgudade han dem båda. Vid sju års ålder skickade de honom till en internatskola. Rektorn som drev skolan beskrivs som en sadist och han brukade piska pojkarna tills de blödde[1] I skolan var Churchill både högljudd och överlägsen vilket gjorde att de andra barnen mobbade honom. När han var 13 år bytte han skola till en mycket respekterad internatskola för de förmögna och mäktigaste.

Militär och journalist

Under hans barndom och unga år kände Churchill alltid en dragning till militärlivet, han brukade ordna låtsaskrig med leksakssoldater och byggde även en fästning utomhus med både vallgrav och brygga.

Efter internatskolan så var det armén som gällde. Det var den traditionella karriären för överklassens mindre begåvade söner. Churchills pappa var besviken på honom, men det fick Churchill att kämpa hårdare och i armén så blommade han ut. Han blev kavalleriofficer 1895. Det året inom armén tvingades han växa upp väldigt snabbt. Hans pappa hade haft dålig hälsa länge och dog, 45 år gammal, sent i januari 1895 av en hjärntumör.

Churchill gjorde intryck genom sin självsäkerhet, han föddes in i överklass och var bestämd att göra det mesta av sin ställning och sina förbindelser. Istället för att prata med andra tjänstemän i de lägre skikten så gick han direkt till männen i toppen. Han hade mycket frihet och många möjligheter som arméofficer. Under 1895 tog han fem månader ledigt för att åka till Kuba och göra sig ett namn som författare, han skrev om upproret mot den spanska regimen. Samtidigt som detta övertalade han också Londontidningen ”Daily Graphic” att publicera hans artiklar.

Kort efter detta skickades han till Indien med sitt regemente, Churchill tyckte detta var tråkigt och utnyttjade tiden att läsa mycket. 1897 följde han med sir Bindon Blood till Indiens nordvästra gräns för att slå ner en revolt. Där skrev han spännande och patriotiska rapporter till tidningen ”Daily telegraph”. Dessa publicerades sen även i hans första bok, som uppskattades mycket av både prinsen av Wales och den brittiske premiärministern.

Målet var politiken

Även om Churchill trivdes bra i armén så hade han inga planer på att stanna där särskilt länge. Han ville bli politiker, precis som hans pappa varit. Så han lämnade armén 1899 och övertygade det konservativa partiet att ta emot honom som kandidat. Han ställde snart upp i ett fyllnadsval i Oldham, i Lancashire, 1899. Churchill drev en bra valkampanj men förlorade med en liten marginal.

Strax därefter blev det uppror i Sydafrika mot britternas kontroll av kolonin. Churchill ordnade genast så han kunde åka och rapportera för ”Morning Post”. När han for med sin trupp hamnade dem i ett bakhåll och Churchill blev tillfångatagen. Han hamnade i ett fångläger i Pretoria där han firade sin 25 årsdag. Churchill planerade och genomförde en rymning från lägret och blev mottagen som en nationalhjälte av Storbritannien. Efter flykten stannade han kvar ett tag, tjänstgjorde i armén och rapporterade hem. När han kom hem togs han emot som en hjälte. Detta var en perfekt tid att börja hans politiska karriär, en som skulle räcka livet ut.

1900 ville Churchill som sagt in i politiken, men först hade han en plan. Eftersom parlamentsledamöter inte fick betalt under den här tiden så kände Churchill att han först behövde tjäna in lite pengar, innan han gav sig in i politiken på allvar så att säga. Så han åkte på en mycket välbetald föreläsningsturné i England och USA. När den var över så hade han tjänat 10 000 pund, vilket var väldigt mycket mer på den tiden, på arvoden och bokförsäljning.[2]

Första partibytet och första världskriget

Då han var starkt för frihandel blev han samtidigt kritisk till den konservativa regeringens protektionistiska strävanden, 1904 bytte han därför parti och sympatiserade med liberalerna. Han blev då lite av ett hatobjekt för de som stöttade det konservativa partiet. Churchill själv kände inte att han tillhörde något speciellt parti, han var politiker för hela nationen enligt honom själv. År 1908 blev Churchill, vid trettiotre års ålder, handelsminister i den liberala regeringen, och därefter, 1910, inrikesminister. Churchill blev en ifrågasatt minister 1911 då han två gånger satte in armén mot civila, bland annat mot anarkister i London och mot strejkande gruvarbetare i Wales. Samma år fick han lämna inrikesministerposten och utsågs till marinminister och fungerade som sådan då första världskriget bröt ut 1914.[3]

Under första världskriget var Churchill marinminister och deltog själv i striderna. Han var likaså en stark förespråkare för att slå till mot Osmanska riket (Turkiet) och hans våghalsiga plan att vinna första världskriget åt Storbritannien genom att landsätta trupper i Turkiet i katastrof ledde till hans avgång som marinminister.[4]

Efter första världskriget blev Churchill krigsminister, eller försvarsminister, med huvuduppgift att leda den brittiska demobiliseringen. Churchill fokuserade allt för mycket på Ryssland, han avskydde Vladimir Lenin och allt han gjorde. Hans chef, Lloyd George, ogillade emellertid Churchills aggressiva agerande. När den liberala regeringen föll 1922 fick Churchill lämna densamma, och utan säte i underhuset stod han också utanför politiken som helhet.

Andra partibytet, revanschen vid andra världskriget

1924 började Churchill närma sig de konservativa, och blev vald som finansminister i Stanley Baldwins konservativa regering. Samtidigt blev han på nytt medlem i partiet. Som finansminister bedrev Churchill en hårdför konservativ ekonomisk politik. Men denna politik blev olycklig för landet, med ökande arbetslöshet och deflation som följd och vid valet 1929 förlorade de konservativa makten.[5]

På 1930-talet var Churchill utfryst från det politiska livet. Åtskilliga avfärdade honom som omdömeslös och labil. Det gav honom bland annat tid att skriva en bok om första världskrigets historia, The Great War (1933–1934). Men med krigsutbrottet 1939 återinträdde han på den politiska scenen. Det är ingen överdrift att påstå att Hitlers ondskefulla maktambitioner räddade Churchills karriär. Som få andra genomskådade han tidigt den tyske diktatorns stora maktbegär.[6] Winston Churchills utnämning till marinminister 1939 måste vara en av världshistoriens största politiska comeback. Den möjliggjordes av att Churchill tidigt varnat för Hitler när den politiska majoriteten ville ha fred till nästa vilket pris som helst.[7]

Den stridbare men egensinnige Churchill blev, med sin ikoniska hatt, sin cigarr och sitt V-tecken, britternas symbol under kriget, som hjälpte dem att hålla modet uppe. Mycket genom sina tal och retoriska förmåga. Men också för att han under hela kriget fortsatte att styra landet ifrån huvudstaden. I maj 1940 hade han berättat för flera att om tyskarna skulle landstiga och tränga in i huvudstaden, så skulle han ta ett gevär och gå till vaktkuren i änden av Downing Street och skjuta på dem "till det bittra slutet".[8] Som premiärminister kunde Churchill inte lova sina landsmän annat än "blod, möda, tårar och svett"[9] och även efter att Frankrike kapitulerat, sommaren 1940, vägrade han att ge upp spelet och acceptera Hitlers fredstrevare.

Trots Winston Churchills många fel, brister och misstag under andra världskriget går det inte att bortse från hans centrala betydelse för att Storbritannien inte gav upp av trycket från den oövervinnliga tyska krigsmaskinen. När andra brittiska regeringsmedlemmar ville förhandla med Hitler vägrade Churchill att böja sig.  Churchills vägran att förhandla med Hitler avgjorde krigets utgång. Själv halvamerikan hade Churchill länge arbetat för att få president Franklin D. Roosevelts officiellt neutrala USA med i kriget, och efter attacken mot den amerikanska militärbasen Pearl Harbor så slöt USA upp på britternas sida i kriget fullt ut. Nu hade Hitler fått en till mäktig fiende.

Churchills ledarskap kritiseras

Efter år av krig utan några tydliga eller positiva resultat, med nederlag i bland annat Singapore och Burma, började kritik riktas mot Churchill och hans ledarskap. Folk började till och med kräva hans avgång som premiär- och försvarsminister. I juli 1942 fick han i underhuset höra att han som ledare visserligen vann ”debatt efter debatt” men förlorade ”slag efter slag”.

I juli 1945 efter kriget hölls det första parlamentsvalet på tio år. Valet blev en stor förlust för Winston och de konservativa så han jobbade som oppositionsledare under några år.[10] Men efter valet 1951 så blev han vald som premiärminister igen, då för första gången vald av folket. Hans viktigaste utrikespolitiska mål var då att skapa ett västeuropeiskt samarbete som motvikt till östblocket. Det var för övrigt då som Churchill som myntade begreppet "järnridån", som avser den hårdbevakade gränslinje, som under kalla kriget skilde det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa.[11] Hans hade också stora ambitioner att försvara återstoden av imperiet och värnade om relationerna med USA, som nu var världens ledande nation.

Nobelpris och begravning

Från 1948 till 1954 utkom Churchills ”The Second World War” i sex band, och 1953 tilldelades han nobelpriset i litteratur[12]. Under detta år drabbades han också av en stroke, två år senare blev åldern ett problem och han blev tvungen att lämna sitt ämbete.

Winston avled på morgonen den 24 januari 1965, samma datum som hans egen far hade somnat in 70 år tidigare. Han hedrades med statsbegravning i Saint Pauls-katedralen i London. Winston vilar tillsammans med sin familj på Bladons kyrkogård i närheten av Blenheim där han föddes.[13]