Död stjärna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

3 oktober, 1933
En bil stannade utanför porten till vårat hyreshus. Genom spegeln i badrummet såg jag hur flera män i fina uniformer klev ur bilen och var på väg in mot huset. Sedan min pappa hade blivit av med sitt jobb som advokat i början av april hade jag lärt mig att inte lita på män med uniform. Jag gick ut ur badrummet och såg pappas blick, han såg rädd ut. Jag frågade om det var något med mamma, hon hade cancer, men han skakade på huvudet. För fyra år sedan, när vi flyttade till Hamburg, trodde vi att vi hade hittat vår drömstad. I den trånga lägenheten i München trivdes ingen utav oss. Några dagar innan vi flyttade föddes Anna, min söta lillasyster.
– Julia, sa pappa lågt. Ta med dig Anna och göm er på det bästa ställe ni kan komma på. Skynda er!
– Men du och mamma då? frågade jag och kände att tårarna inte var långt undan.
Han svarade inte så jag gick snabbt till Annas rum. Jag skakade på Anna tills hon vaknade.
– Vi måste gömma oss. Vilket är ditt bästa gömställe?
Min lillasyster gillade att leka kurragömma och var väldigt bra på att gömma sig. Jag hoppades att hon ville avslöja sitt bästa ställe utan att ställa en massa frågor. Hon satte sig upp i sängen och tittade sömnigt på mig. Hon gick till sin garderob utan att säga ett ord.
– Här, sa hon och pekade på en liten lucka i garderoben som jag aldrig sett förut.
Hon öppnade den och satte sig där inuti. Luckan var inte stor, hon fick precis plats och det fanns ingen plats åt mig kvar. Hårda tunga steg hördes i trappan, längre bord kunde jag också höra skrik. Kanske det var Mr Luck eller kanske Mrs Coopmein. Bara de inte skadade Mrs Meid, hon var alltid så snäll mot oss. Hennes speciella kakor med choklad var de godaste kakor jag någonsin smakat. Jag ska till Anna att hon skulle vara helt tyst tills jag öppnade luckan igen. Hon nickade och jag hjälpte henne med att stänga luckan. När ytterdörren öppnades hörde jag flera röster som skrek. Jag kunde inte höra vad de sa, men jag kunde höra att de pratade med pappa. För ungefär ett år sedan vid den här tiden hade vi varit i parken. Anna skrattade när jag jagade henne runt träden, mina föräldrar hade också skrattat. Många vänner har jag haft, men ingen så bra som Anna. I oktober förra året kunde man vara ute i parken varje dag om man ville, nu kan inte judar gå till parken längre utan att bli bortjagade av nazister. Två starka skott gjorde att jag hoppade till, mamma skrek. Nu kom tårarna, jag försökte att vara så tyst som möjligt. Det gick en hel tyst minut innan det tredje skottet kom och sedan det fjärde. Då visste jag att mamma och pappa var borta. Männen började gå runt i huset och rycka i alla lådor och förstöra mammas fina porslin. Dörren till Annas rum öppnades. Mitt hjärta slog allt snabbare och snabbare. Stegen kom närmare och närmare garderoben. Jag försökte gömma mig så bra det gick mellan alla kläder. Helt plötsligt öppnades de båda dörrarna till garderoben. Han drog ner kläderna på den motsatta sidan. Någon annan kom in i rummet.
– Det är ingen mer här nu, vi har dödat alla judar i huset. Vi måste gå, klockan är redan elva. Mannen som hade kommit in först drog ner några kläder till och följde sedan med den andre ut. Ytterdörren stängdes hårt och jag satt tyst någon minut innan jag öppnade luckan där Anna satt. Hennes kinder var helt blöta och jag kramade om henne.
– Sitt kvar här, sa jag och torkade bort tårarna på mina kinder.
Jag vågade egentligen inte gå ut för att se vad som hänt, jag visste redan vad jag skulle få se. När jag kom ut i köket var jag tvungen att springa till toaletten för att spy. Pappa låg på det ljusa köksgolvet med två skott i huvudet och i dörröppningen till sovrummet låg mamma med ett skott i magen och ett skott mellan ögonen. Efter jag hade spytt upp hela middagen växte en vrede inom mig. Det här skulle de få ångra! Men sedan tänkte jag på Anna. Vart skulle vi ta vägen nu? Mina föräldrar hade pratat om vart vi skulle gå om nazisterna fick för sig att döda judar. Ensam ute på gatan kunde vi inte gå, inte heller stanna i lägenheten. Vi har faktiskt mat och lite pengar så det räcker någon månad. Kanske kunde vi smita ut och försöka att fly härifrån.
Efter tre timmar hade jag packat allt vi behövde och jag hade berättat för Anna att vi inte skulle få träffa mamma och pappa igen, att de var uppe hos änglarna. Anna sa inte så mycket, kanske var hon chockad. När jag öppnade dörren var trapphuset för tyst, dödstyst. Det var fyra trappor ner, det fanns också en sliten hiss. Jag tog Anna i ena handen och en väska med mat i den andra och började gå ner för trapporna. Anna hade också med sig en liten väska och hennes favoritnalle. När vi hade gått ner och kom ut på gatan ryckte Anna i min jacka.
– Vart ska vi gå? Sa hon och tittade på mig med sina klara gröna ögon, de påminde om mammas.
– Bort härifrån, vi måste ta oss till Flangstrausse. Det är långt dit och vi måste gå på små stigar i skogen för att inte bli upptäckta.
Jag tittade mot den lilla affären och sedan mot den stora tomma fotbollsplanen. Helt säker var jag inte på vägen, men jag visste at vi skulle bort från Hamburg och den lilla affären. Då började vi gå bort från staden.
Två dagar hade gått sedan vi lämnade vårat hem. Vi hade tagit en kort paus och var nu på väg igen. På båda sidor om oss fanns det skog och ibland små ljusa öppningar. Snart var vi framme, för tio minuter sedan hade jag sett en skylt som det stod Elmshorn på.
– När du kommer till Elmshorn så vet du att du snart är framme, kom jag ihåg att mamma sagt.
– Julia, jag är hungrig. Kan vi inte stanna och äta, mina ben gör så ont.
– Det är inte långt kvar nu. Vill du sitta på min rygg?
– Ja! Annas ansikte sken upp lite grann.
Jag böjde mig ner och hon hoppade upp på min rygg. Hon vägde knappt ingenting, väldigt lite för sin ålder. När jag började springa lite med henne började hon fnittra. Efter någon minut tog skogen slut och hus började tona upp sig. Två skyltar pekade åt två olika håll lite längre fram.
– Fla...Försökte Anna läsa. Jag släppte ner henne på marken.
– Flangstrausse, vi är framme, sa jag lättad. Nu ska vi bara hitta nummer 2011. Skylten pekade åt vänster, vi följde den. Gula, blåa och röda fina hus passerade vi på vägen innan vi kom till rätt nummer. Det var ett mörkgrönt hus som såg ungefär som det gula bredvid. Färgen på huset hade börjat flagna och det fanns spår efter en liten gungställning på marken. Det knastrade härligt under fötterna när vi gick på den lilla grusvägen som ledde fram till dörren. Anna gick sakta två meter efter mig. Det knakade högt när jag gick upp på verandan. Jag sa till Anna att hon skulle komma och knackade försiktigt på den mörka dörren. När ingen kom och öppnade knackade jag lite hårdare. Då hördes någon komma närmare dörren.
– Vem är det? frågade en hes kvinnoröst.
– Julia och Anna Wald, svarade jag och försökte att se personen genom det dammiga glasfönstret i dörren. Det hördes tre klick innan dörren öppnades.
– Kom in, ni måste vara trötta och hungriga. Mitt namn är Sienna Hoch. Den mörkhåriga kvinnan tittade vänligt på oss och visade oss till ett rum med en ganska stor säng och en liten byrå.
– Ställ in era väskor här och kom sedan ut till köket så ska ni få lite spaghetti med köttfärssås. Rummet hade ljusblåa tapeter och det var inte stort, men det var mycket bättre än att sova under ett träd som de hade gjort natten innan. Jag gick fram till fönstret. Det var bara en människa som syntes, väldigt tomt. Det började knäppa på fönsterrutan. Det regnade.


14 september, 1935
Det var en mörk tisdagskväll. Sienna hade varit så snäll mot mig och Anna. Hon berättade att hon varit min mammas bästa vän för länge sen, när de båda bodde i Salzburg i Österrike. Nu var jag sjutton och Anna skulle fylla sex snart. Anna var en mycket smart sexåring. Hon kunde redan läsa och skriva mycket bra, det var jag som lärt henne det. Vi satt vid matbordet i det ljusa köket och åt Siennas speciella paj som jag och Anna gillade väldigt mycket. Då bankade det hårt på dörren. Alla tre satt helt stilla. Bankandet fortsatte.
– Öppna, ropade en mörk röst, vi vet att ni är där inne.
– Ni måste fly, viskade hon till oss.
Sienna ropade tillbaka till mannen att hon snart skulle komma. Jag och Anna reste oss tysta och sprang till vårat rum. Snabbt tog vi allt vi kom åt och smet ut bakvägen. Precis när vi hade stängt dörren öppnade Sienna dörren. Vi sprang så fort vi kunde över fältet. När vi hade kommit ungefär hundra meter från huset tittade jag bakåt. En av männen såg oss springa och kom efter. Han var inte ensam, utan bakom honom stod några andra nazister med en stor nazistflagga. Jag tog Anna i handen och sprang in mellan två hus. Det fanns väldigt många hus i Elmshorn, kanske kunde vi lura bort männen. Smala gator var det, flera gånger höll jag på att springa in i folk. Anna saktade ner, hon orkade inte springa länge med sina korta ben. En liten stund kan vi väl sakta ner, tänkte jag. Vi satte oss ner och pustade ut. Men bara efter två minuter hörde vi männen komma skrikande år vårat håll. Jag såg ingen efter oss, men det betydde inte att de inte var där. Mer och mer vi skyndade genom orten, desto mer blev jag säker på att ingen följde efter oss. När jag tittade runt omkring mig märkte jag att husen hade förändrats. De blev mer och mer slitna och det verkade som om de var övergivna. Lite utanför orten såg jag ett skjul.
– Här stannar vi över natten, sa jag till Anna och satte mig på golvet i det lilla skjulet.
Mina ben var trötta och klockan borde vara mycket. Mitt armbandsur hade stannat för en vecka sedan, men jag hade den på armen ändå. Den hade stannat på 20.03. Anna satte sig bredvid mig och lutade sitt huvud mot min axel. Sedan somnade vi båda två.
Jag vaknade av att solen träffade mina ögon genom en springa i väggen. Det var kallt, jackan hade jag aldrig hunnit fått med mig. Vilka var det egentligen som var ute efter oss? Judar är inte mer annorlunda än vem som helst annan. Anna började röra sig. Hon satte sig rakt upp och tittade på mig.
– Julia, jag är hungrig. Vad ska vi äta till frukost?
– Jag fixar någonting, vänta här.
– Men jag vill följa med, jag är väl inte en liten barnunge, sa Anna surt.
– Nej, det är du inte. Följ med då.
Jag öppnade den trasiga dörren och andades in den kyliga luften. De kalla händerna stoppade jag i mina fickor och gick mot bostadsområdet, Anna gick klumpigt efter. Efter en stund såg vi en liten mataffär. Den snälle mannen som jobbade i affären log mot oss. Jag gick fram och hälsade. Vi pratade en liten stund om vädret och om att hans bakade bröd var det godaste jag någonsin smakat, då blev han glad och lite generad. Sienna hade alltid handlat från affären som hette Vladen´s. När jag sa att jag skulle gå hem tog han upp två baguetter från brödkorgen framför sig och gav till oss.
– Som en tack för att ni handlar här kan ni få lite av det goda brödet, varsågoda.
– Tack så mycket, ni är en god man, Mr Vladen! sa jag och vände mig till Anna.
Mr Vladen gick in till kassan för att hjälpa en kund.
– Här, din frukost, sa jag och gav henne en baguette. Nu måste vi gå, här kan vi tyvärr inte stanna.
Den andra baguetten tog jag själv och började tugga på. Som jag sa, mycket gott bröd.
Det tog inte lång tid förrän de båda baguetterna var slut. Anna hade varit så hungrig och det var ingen ide att spara smulorna som var kvar. Jag hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen nu. Tiden med Sienna hade varit underbar, men ingen skulle kunna ersätta mamma och pappa. Det var länge sedan de dog, men minnena var mycket starka. Mina drömmar handlade oftast om mina föräldrar. Jag drömde att mamma kom springande emot mig med öppna armar. Hennes solblekta hår var helt utsläppt och vinden lekte med det. Jag såg på Anna hon såg trött ut. Vi sa inte så mycket till varandra, men vi hade så mycket att tänka på just nu.
Nästa dag, efter att vi sovit ute i skogen, var vi båda hungriga och började titta efter bär längs kanten av vägen.
– Det finns inga röda bär här, ropade Anna som var några meter framför mig.
– De här kan vi nog äta, beslutade jag efter att ha funderat på om de rosa bären hade blivit nämnda på någon av naturlektionerna i skolan. När jag åt bären tänkte jag på skolan och klasskamraterna. Undrar vad de trodde när jag bara försvann. Jag såg några fler bär lite längre bort, jag var tvungen att ta några i den mjuka mossan för att komma dit.
– Aj, min fot, skrek jag efter att ha snubblat över en stor rot. Jag tog av mig den trasiga skon och den genomblöta strumpan försiktigt. Anna kom snabbt för att hjälpa mig.
– Usch, utbrast hon när jag fick av mig strumpan på den högra foten. Den var helt blodig och såg lite böjd ut. Jag bad Anna att ta fram handduken från min ryggsäck. När hon räckte över den till mig, efter att ha rotat länge, rev jag sönder den och använde den som bandage
– Vi vilar lite innan vi fortsätter. Jag vet inte om jag orkar så långt.
Anna valde att gå lite inåt skogen medan jag blundade lite.
Efter, vad jag tyckte, en liten stund knuffade Anna lätt på mig.
– Julia, jag har hittat en liten bäck, du måste få bort allt blod.
När jag frågade om det var långt dit sa hon att det inte var det och att jag kunde stödja mig på henne. Åh, vad Anna var snäll. Jag ville försöka stå upp, här kunde jag ju inte ligga tills det började växa mossa på mig. Det var faktiskt inte så svårt som jag hade trott. Haltande och lite lutande mot Anna kom vi fram till bäcken. Först satte jag mig ner och drack, Anna gjorde också det. Sedan lindade jag upp handduken från foten och rengjorde den med vattnet. Det var som tur inte saltvatten.
– Jag tycker vi borde gå en bit till innan mörkret, sa jag till Anna.
Hon nickade och vi tog oss tillbaka till vägen.
Intill vägen hade jag hittat en stark gren som jag använde som käpp. Det gick mycket lättare med den. Det var inte ofta som vi såg några komma gående eller i bil på grusvägen. Helt plötsligt kom det tre personer bakom oss.
– Hej, såg att du haltade. Vad har du gjort och vilka är ni? frågade en av killarna snällt.
Han såg ut att vara något äldre än mig, han hade väldigt mörkt hår och klarblå ögon.
– Foten är nog stukad, snubblade. Jag heter Julia Wald och detta är min lillasyster Anna. Vilka är ni själva?
De berättade att de var judar, precis som oss, som varit på en vandring till Elmshorn, nu var de på väg hem till Buxtehude. När jag berättade om mina föräldrar och Sienna blev Helene mycket upprörd. Helene Schlagstein var tvilling med Nikolaus, som jag hade pratat med först. Tvillingarna var inte ett dugg lika, möjligen hade de samma näsa och samma trevliga sätt. Erich var deras yngre bror, han hade just fyllt 18 år och tvillingarna var 20 år gamla. Helene, som pratade mest, frågade oss om vi ville följa med hem till dem. Såklart ville vi det, de hade nog sett direkt att vi såg lite vilsna ut. Medan Nikolaus beskrev hus huset såg ut och att de bodde i ett kvarter med bara judar, hade Anna plockat fler goda bär som hon bjöd att på. De smakade kalla och goda.
– Nu är vi snart framme, sa Erich efter några timmar. Jag hade försökt att dölja att det gjorde ont i foten, men nu orkade jag inte mera.
– Ah, stönade jag och satte mig ner.
– Men Julia, hur går det med foten? frågade Helene och böjde sig ner för att undersöka den.
– Oj, oj, oj, sa Nikolaus och vände bort ögonen från min fot när Helene fått av bandaget. Han kanske var känslig mot blod och sånt. Utan att tveka erbjöd sig Erich att bära mig till doktorn i närheten. Jag kunde inte säga emot det erbjudandet. Erich rodnade när de andra sa att han var starkast av de alla. De hade rätt, han var verkligen stark och snart var vi framme hos Doktor Müller som bodde i en liten röd stuga. Nikolaus fick knacka två gånger innan en gammal man med små läsglasögon öppnade.
– Var har vi här då, sa doktorn och jag förstod inte om han frågade mig eller pratade för sig själv. Han tittade noga på foten och gick sedan till ett skåp.
– Din fot behöver tvättas och jag tror faktiskt att jag har kvar en rulle bandage.
Müller tvättade och satte på bandage på foten riktigt snabbt. Jag ställde mig försiktigt upp.
– Tyvärr tror jag att du kan bli haltade för resten av ditt liv, flicka lilla.
Jag gillade inte när han kallade mig flicka och jag brydde mig inte om att jag skulle få halta hela livet, jag ville bara leva.
Huset var stort, men väldigt trasigt. Inuti fanns ett bord som såg ut att ha lagats flera gånger. Runt omkring det stod tre stolar. Det som drog min uppmärksamhet först var en liten radio som stod på en blå pall. Filtar låg utspridda i ett hörn.
– Vi har inte så många filtar, ni kanske kan skaffa några nya, sa Erich.
Han berättade att det var en man som brukade få tag i några filtar från familjer som inte var judar, men tyckte att bara för att man var jude skulle man inte frysa ihjäl. Erich berättade var mannen bodde och sa att han brukade vara hemma sent på kvällen. Helene hade slagit på radion och försökte hitta någon radiokanal. Tillslut hittade hon en kanal som vi brukade lyssna på mycket hemma. Just nu hördes en man tala om judar,
– Idag, den 15 september 1935, har det varit en viktig dag för hela Tysklands framtid. Nazistpartiet har diskuterat och kommit fram till ”Nürberglagarna”. Detta innebär att judar inte får ingå äktenskap med en person med tyskt blod. Judarna ska inte ta över vårat Tyskland, därför måste man sätta vissa lagar. Imorgon klockan två kommer Hitler att uttala sig om dessa nya lagar.
En kvinna började sedan prata:
– Det här sa vår utsände reporter i förmiddags. Klockan är kvart över tio och nu blir det reklam.
Helene suckade och stängde av radion. Kvart över tio, tänkte jag, vi borde gå till han Elias och be om filtar nu. Anna orkade inte följa med, så jag fick gå själv.



Natten till den 10 november 1938
Jag öppnade ögonen och stirrade i taket. Vad var det som hade väckt mig? Helene hade också vaknat för hon satte sig upp.
– Var är det? viskade jag.
– Jag tyckte att jag hörde glas som krossades, trodde att hyllan med glas hade vält igen.
Hon gick mot ytterdörren, jag följde efter med filten omkring mig. När jag satte på mig skorna vaknade också Nikolaus. Han såg väldigt trött och vimsig ut. Utan att fråga följde han med ut, Anna stönade till. Jag kunde inte tro att det var sant när jag såg ner mot centrum. Erich och Nikolaus lilla affär blev totalförstörd.
– Vår butik, skrek Nikolaus till och Erich stod bara och gapade.
Det stod flera personer och slog sönder glasrutan på alla affärer som ägdes av judar. När glasrutorna var krossade hoppade personerna in i affärerna och tog sakerna där inne. Jag såg en stor man som hade med sig en jättefin häst som Nikolaus hade gjort av bråte. Helene jobbade inte i deras butik, utan hon städade på skolan i närheten. Ibland brukade hon sno med sig böcker till oss, för vi fick inte gå i skolan längre.
– Schlagstein, kom med här, sa en man som jag kände igen från butiken bredvid Nikolaus och Erichs. Han sålde godis i hans affär, ibland fick vi en påse om vi hjälpte till med att städa.
– Nazisterna är på väg hit, ni måste gömma er, sa mannens fru. Vi har plats för tre personer till i vårat källarförråd.
Jag sprang in och hämtade Anna medan Nikolaus bestämde att han och vi skulle följa med till källaren. Helene och Erich sprang ort till det lilla skjulet på baksidan av huset. Inne i källaren var det mörkt och kallt, Anna hackade tänder. Hon satte sig ner och det gjorde jag också, då kunde vi båda dela på filten som jag haft med. Jag tror att vi båda somnade, för helt plötsligt sa någon att det var morgon och nu kunde man gå ut igen. Ute regnade det, vi skyndade oss in i vårat gråa hus.
– Helene, Erich, ropade Nikolaus.
Ingen svarade, det var overkligt tyst. Jag gick fram till fönstret bredvid dörren till det ofräscha badrummet. När jag såg Erich och Helene ligga där ute helt livlösa sa ag att de va där ute direkt till Nikolaus. Han sprang ut, med Anna och mig haltandes efter. Skorna hade jag tagit av mig och sprang barfota ut i det kalla och blöta gräset.
Nikolaus hade direkt fattat och något inte stod rätt till. Anna hade sprungit iväg för att hämta doktorn. Jag och Nikolaus kämpade för att flytta dem till ett torrare ställe under några träd. Nikolaus försökte flera gånger med att få bort håret från ansiktet och det hade börjat regna mer och mer. Det var inte särskilt jobbigt att dra dem till träden, det jobbigaste var att de var medvetslösa, kanske döda. När Nikolaus sa att Erich inte hade någon puls kändes det som om mitt hjärta stannade. På hans vänstra kind började ett stort blåmärke att tona upp sig. När Nikolaus strök Helene över kinden såg jag att han grät, han hade aldrig förut visat känslor. En cykel stannade vid oss, det var Doktorn och Anna. Müller tog sin väska och gick fram till Erichs livlösa kropp. Livräddningen som han hade började med, när han hade lyssnat med stetoskopet, hjälpte inte. Erich var död. Anna satte sig på knä och började gråta, jag grät jag med.
Helene vaknade senare på dagen när vi bart in henne i värmen. Erich död hade spridit sig fort och David tyckte att vi skulle ordna en begravning under trädet där han dog. Begravningen skedde på kvällen. Alla hade velat säga något fint om honom, men ingen orkade. Bönerna och minnena av Erich fick vara tysta. Det var stjärnklart denna kväll och när jag tittade upp mot himlen såg jag en stjärna falla.
– Mamma sa att när en stjärna dör, dör en person, viskade Anna till mig.
Hon hade också sett stjärnan som fallit.


5 mars, 1941
Sedan den dagen Erich dött hade stämningen blivit dyster. Jag tror inte ens att någon hade skrattat sedan 1938. Vi satt alla vid bordet och pratade denna vårdag. I september 1939 hade det kommit män och tagit ifrån oss vår radio, det fick inte judar äga längre Eftersom vi inte visste vad som hände utanför i den stora världen brukade vi få information en gång i månaden från David som hade kontakt med några ”vanliga” tyska personer. Innan de hade tagit vår radio, utbröt andra världskriget. Tyskland hade tydligen invaderat Polen den första september 1939. Det var en chock för många. Hade Tyskland inte fått nog av första världskriget? Den där Hitler verkade helt korkad tyckte jag. Han går ut till folket och säger att ”vi måste akta oss för judarna”. I annan form ”vi måste utrota judarna”. I november samma år kom det tyska män och gav oss davidsstjärnor som vi var tvungna att bära. Det är ju inte klokt! Just som vi satt och pratade om hur vi skulle skaffa mer mat, knackade det på dörren. Jag öppnade. Där stod det den snyggaste man jag sett. Han såg ut att vara i min ålder, alltså 22 år som jag hade fyllt den 2 mars. Han hade lite ljusare och lite kortare hår än Nikolaus. Jag kunde inte se vad hans ögon hade för färg, fina var de i alla fall.
– Kan jag komma in? Det är kallt här ute.
När han kom in såg jag att hans ögon var grå/gröna. Han såg mager ut och när han log mot mig log jag tillbaka. Den okände mannen presenterade sig som Julian Melzer och undrade om han kunde få bo hos oss. Helene sa att han kunde det utan att prata med någon annan. När han visade sin ryggsäck full med bröd och annat gott blev alla glada. Julian slog sig ner på den fjärde stolen som vi fått av en granne som inte behövde den.
– Jag har flytt från Warszawaghettot, men när jag kom hit till Buxtehude förde några soldater mig hit, berättade han.
– Kan du inte berätta mer hur det var i Warszawaghettot, bad Helene.
– Visst, svarade han enkelt. Vi bodde väldigt trångt, ungefär 12 personer per rum Dessa rum var mindre än det vi är i nu. Jag och min familj blev tagna till ghettot i slutet av oktober förra året. Min pappa blev slagen till döds av soldater, sa han helt plötsligt och tittade ner i bordet. Han var väldigt sjuk, fortsatte han och harklade sig. Min mamma och mina tre syskonblev borttagna, jag vet inte vart. Soldaterna hann aldrig se att jag smög mig ut. Jag stal en av soldaternas cyklar och på vägen mötte jag många hjälpande judar.
– Är du hungrig? frågade jag. Jag kan laga till en soppa nu när du kom med mat.
– Nej, men ni får gärna göra soppa om ni är hungriga.


19 juli, 1942
Jag kunde inte sluta titta på Julian. Hans underbara leende kunde göra vem som helst på gott humör. Jag förstod aldrig varför han kunde vara så glad efter allt som hänt. Idag fyllde Julian 23 år. Vi satt mitt ute på ängen i det fina sommarvädret. På vänster sida kunde man se en metallbit som stack upp ur marken, där låg Erich begravd. Julian hade fått mig att sluta tänka på död och krig, istället fick han mig att se framåt till bättre tider.
– Hur ser ditt liv ut om tjugo år? frågade jag honom.
– Då sitter jag utanför mitt eget hus och tittar på min familj som leker ute i solen. De skrattar högt och ingen minns något om kriget som var för länge sedan. Själv då, frågade han och började kittla mig så att jag rullade ihop i fosterläge på marken.
– Ja, nåt sånt kan man ju alltid drömma om, sa jag och kittlade honom tillbaka.
– Grattis på födelsedagen, sa jag och tog fram något som var ihoprullat papper.
När han fått bod pappret såg han vad det var.
– En klocka, hur har du fått tag på den?
Jag berättade att det var min klocka som Nikolaus hade lagat. Han blev glad och satte den på sin vänstra arm. Själv brukade jag ha den på höger. Ett ögonblick tittade vi in i varandras ögon och allt blev helt tyst. Då böjde han sig fram och kysste mig mjukt på munnen. Det var verkligen oväntat, men precis vad jag ville. Kyssen avbröts av att ett helt gäng av soldater närmade sig vårat hus, vi sprang genast dit. Flera judar hade samlats utanför husen. Soldaterna hördes tydligt, snart var de framme.
– Vad ville de oss, frågade Anna försiktigt och ställde sig närmare mig.
Jag hade ingen aning om vad de ville oss. När de kom fram ropade ledaren till oss att vi skulle ställa upp oss. Ledaren såg allvarlig ut när han inspekterade allihop noggrant.
– Vart kommer du ifrån, jude, frågade han Julian med den mörkaste röst jag hört.
– Warszawa, major, svarade han tydligt.
Majoren vinkade till sig några soldater. De två unga soldaterna drog med sig Julian. Han försökte göra motstånd, men då knuffade de omkull honom och sparkade på honom. Helt plötsligt slutade de sparka honom. Alla hörde den stora smällen, sedan en till.
– Soldater, till skyddsrummet, vi blir bombarderade! ropade majoren till sina mannar.
Först förstod jag ingenting, vad hände egentligen. En bomb landade bara några meter från mig. När jag började springa, sprang de andra också.
– Följ mig! ropade Nikolaus.
Vi gjorde som han sa, kanske visste han något tryggt ställe vi kunde gömma oss på. David bakom mig skrek till. När jag vände huvudet för att titta så allt var bra såg jag att soldaterna följde efter och hade ryckt med sig David. De var bara några meter efter mig, jag fick koncentrera mig för att inte halta. Framför mig landade en bomb till. Två judar befann sig just där och de kastades upp i luften. Jag ramlade av den stora tryckvågen, det gjorde soldaten som var efter mig också. Han rörde inte på sig, så jag kunde lugnt springa vidare. Judarna som skadats av bomben låg blodiga bredvid ett stort träd. Jag började må illa, men fortsatte springa efter Nikolaus. Då kom jag och tänka på Anna, jag såg henne ingenstans. Jag höll på att snubbla när vi kom till skogen. Jag började ropa på Anna flera gånger, för varje gång blev paniken större och större.
För ett tag trodde jag att bomberna hade slutat, men så hörde jag en stor smäll till. Nikolaus hade fört oss till ett säkert rum under marken. Förutom oss var Helene, Isak, Isaks fru Isabel och deras son Alec där inne. De andra kanske hade tappat bort oss, eller dött… Det var en hemsk tanke att fler oskyldiga judar dött, tänk om Anna var död. Inne i det underjordiska rummet fanns det faktiskt mat och mycket vatten. Vi alla var uppskrämda och vågade inte gå ut. Nikolaus visste inte hur länge vi skulle få sitta här när jag frågade honom.


21 februari, 1943
Våren kom tidigt och idag skulle vi ge oss av. Ingen visste vart vi skulle ta vägen, men vi skulle gå åt öster. Vi gav oss av tidigt på morgonen så att ingen skulle upptäcka oss. Nikolaus och hans bäste vän Isak tog ledningen.
Att gå och gå hela tiden var jättetråkigt. Den tredje natten sov vi i ett tomt litet hus som troligen hade förstörts av bomberna. Där inne luktade det surt och bränt. Helene hoppade till när hon såg två skelett i ett hörn. Vi bäddade med filtar så långt bort från liken som vi kunde.
De följande dagarna hände det inte så mycket speciellt. Vi försökte hålla oss borta från bostadsområden, men en gång var vi tvungna att stjäla lite mat från en affär. Det var Isak som fick göra det, ingen annan vågade.
Den sjätte dagen började precis som vanligt. Vi gick upp när solen gick upp, alla var hungriga och trötta. Helt plötsligt hörde vi en bil som kom förbi bakifrån. Den stannade och vi upptäckte att det var Gestapo. En typisk polisman klev ur bilen. Vi stod som förstenade. Mannen och två män till kom fram till oss. Vi kunde bara hoppas att vi inte såg ut som judar, stjärnorna hade vi tagit av oss för längesen.
– God dag, konstapeln. Vilket vackert väder vi har, eller hur? sa Nikolaus trevligt.
– Vackert väder? sa polisen surt. Det är ju lika kallt med sol som om det skulle ha regnat. Jag tycker att det luktar jude här. Bäst ni följer med oss.
Han tog ett rejält tag om Isak, vi andra började springa in i skogen. Jag hörde att Helene skrek till. Hon var en stark kvinna som ville vara fri. Efter någon minut upptäckte jag att jag var ensam och började ropa på de andra, men fick bara fågelkvitter till svar. En gren knäcktes och jag vände mig om. Vad var det, tänkte jag och blev rädd att det var Gestapo.
– Hallå, är det någon där?
Det var Nikolaus, jag svarade och sprang mot hans ensamma röst. När jag såg honom gav jag honom en kram. Det tror jag att vi båda behövde.
– Såg du vart de andra tog vägen? frågade jag och satte mig ner på en stubbe för att vila benen.
Han trodde att e andra blev tagna. Efter en kort paus fortsatte vi vandringen ensamma. I våra ryggsäckar fanns det ingen mat, bara filtar och lite vatten.
Efter två långa timmar var vi framme i Rostock. När vi pratade om vem som skulle stjäla mat gick vi förbi en radio i ett fönster. Nyhetsuppläsaren berättade vad som hänt i kriget de senaste månaderna.
– … en hård förlust för Tyskland när sovjetiska styrkor besegrade oss vid Stalingrad. Detta hände den andra februari i år. Den tyska armén hoppas på seger snart…
Krig var inget som intresserade mig och jag visste inte om man skulle hålla på sitt eget land Tyskland efter vad de gjort mot alla judar. Nikolaus tycktes inte ”heja” på Tyskland i alla fall. Precis innan vi skulle gå in i en mataffär för att stjäla, kände jag händer som greppade tag om mig och drog i väg med oss båda.
Barnen i ghettot var ute på grusgången och de glodde på oss när vi kom, men fortsatte snart att springa runt och leka igen. Vi mötte en äldre dam som visade oss ett rum som faktiskt var ledigt. Vi lämnade våra ryggsäckar där och blev bjudna till damen på middag. De bodde väldigt enkelt, men det såg bättre ut än vad det gjort i Buxtehude. De hade ett ganska stort bord med sex stolar omkring. Kvinnan bodde där ensam med sina tre vilda barn. Hennes man hade blivit upptäckt med att stjäla och dömdes till döden direkt såklart. Kvinnan berättade att judar som blir dödade inte var ovanligt i ghettot. Efter vi ätit upp den goda soppan hade det blivit mörkt, jag och Nikolaus gick till vårat rum för att sova. Det fanns t o m sängar där, inte de bästa, men skönare än golv och marken.


3 september, 1944
För ett halvår sedan hade några av judarna i ghettot plockats ut för att åka i väg. Soldaterna sa inte vart de skulle, men många misstänkte koncentrationsläger eller förintelseläger. Idag skulle fler plockas ut. Vi fick ställa upp oss, kvinnor på ena sidan och män på den andra ute på grusgången. Två judar försökte gömma sig inne i husen, men soldaterna letade upp dem och dödade dem men gevärskott rakt i tinningen. De handikappade, sjuka och skadade brukade oftast bli dödade, därför fick jag anstränga mig för att inte halta med min fot. När jag stod och väntade på att en solat skulle gå förbi mig tänkte jag på mamma och pappa. Tänk om inget av detta skulle ha hänt, då skulle hela familjen kanske ha en picknick i parken eller spela fotboll, Anna skulle också ha varit med. En soldat kom fram till mig och knuffade mig två steg fram. Jag skulle få åka, det skulle Nikolaus också. Ungefär femton till blev utvalda och vi fick direkt följa med till tågstationen. Tåget skulle gå om tre minuter. Genom trängseln kom jag äntligen fram till Nikolaus. Vi tittade på varandra utan att säga ett ord. När tåget kom in till stationen och tutade släppte jag hans blick.
– Tror du detta är slutet? frågade Nikolaus.
Den frågan var jag inte beredd på.
– Tänk positivt så kommer det gå bra, svarade jag och log svagt. Sedan trängdes vi in på tåget. Två minuter senare åkte vi. Jag hade fått en fönsterplats, Nikolaus satt bredvid mig. Det luktade svett och spya i vagnen. På väggen nedanför det pyttelilla fönstret stod det skrivet:
– ”Ge aldrig upp”!
Det tänkte jag inte göra heller! Jag lutade mig mot Nikolaus och blundade lite.
Under resan hade vi plockat upp fler och fler judar, nu var vagnarna helt fulla. Strax innan solen skulle gå ner, den femte september, kom vi fram. När jag klev ur fattade jag genast att det var ett förintelseläger. På en skylt stod läste jag ”Auschwitz-Birkenau”. Vi blev indelade i två rader. Nikolaus hamnade i den raden som de sa skulle få duscha. Det tyckte jag lät för snällt. Mitt led delades sedan så att män fick gå åt ena hållet, kvinnor åt det andra. Julian stod där, i männens led, och tittade med tårögda ögon rakt å mig. Åh, han levde, känslorna välde upp. Det var bara åtta stycken kvinnor och jag som blev kvar i ledet. När vi gick längre och längre bort från ledet som Nikolaus stod i vände jag mig om och såg hans sorgsna andsikte. Jag var helt säker på att jag inte skulle få se honom igen. Jag ville skrika, jag ville kämpa, men jag ville inte dö. Min fot värkte otroligt mycket, men inte vad mot det den hade gjort på tåget. Jag hade hört någon som kallade tåget för ”livets tåg”, man åker direkt till döden. Jag var rädd och ensam. Efter några minuter hördes kvinnoröster. Vi hade kommit till ett slags bostadsområde. Här bodde det bara förtvivlade starka kvinnor. De flesta kvinnor var unga, var fanns de gamla? Blev de utsorterade? Vi fortsatte att gå förbi de små barackerna. Tillslut kom vi fram till sovsalen vi skulle sova i. En soldat med en ful mustasch pekade bestämt på tre sängar precis vid dörren. Jag visste inte hur stort området var eller hur många sovsalar det fanns, men jag kände på mig att detta var stort. Vi blev lämnade där och jag gick ut i höstsolen. Vart man än såg fanns det kvinnor. Mest gråtande kvinnor som skrek efter deras barn eller män. Jag gick fram till en rödhårig kvinna som hade lite vatten i en balja. Hon vände sitt ansikte och tittade sorgset på mig, sedan fortsatte jag mot två kvinnor som kramades och grät. Helt plötsligt stannade jag upp. Framför mig stod en stark och modig kvinna som jag kände igen, Helene.
– Åh, Julia, vad ensam jag har varit. Har du sett de andra?
– Nikolaus… han… han är borta. Jag såg Julian, han lever.
– Borta?
– Död, tror jag.
Jag såg hennes ögon fyllas med tårar.
– Vi måste gå vidare, Helene, sa jag tröstande.
Hon satte sig på knä i det smutsiga gruset. Jag satte mig också och kramade om henne.
– Vad har vi gjort för att förtjäna detta? sa hon gråtande i mina armar.
Jag kände mig känslolös, inga tårar ville komma.



9 september, 1944
Slag efter slag delades ut av den arga soldaten. Kvinnan hade gjort motstånd, men mannen var starkare och argare. Människor som skadade människor tyckte jag var fruktansvärt hemsk. Jude eller inte, alla var lika mycket värda. Helene hade berättat hur hon såg Isaks fru slås ihjäl, själv hade hon svimmat. Hur skulle vi ta oss här ifrån levande? I Auschwitz, där våld var den enda lösningen. När solen stod som högst kom soldaterna och gav oss ganska så rent vatten. Kanske för att de tyckte att vi var slöa, eller för att de ville se oss plågas några dagar till. En kvinna hade smugglat med sig mjöl. Jag hjälpte till att tända en eld så att vi skulle kunna göra bröd. I baracken stod en gammal stol, den använde jag som brasved. Fler och fler kvinnor hade blivit bortförda, troligen dödade. Alla de zigenare som fanns här hade förts bort. Det hördes skrik, tre kvinnor låg döda mitt ute på grusgården. De hade dött av hunger, de hann aldrig smaka på brödet som vi lagat.
En soldat kom fram till mig och några andra trötta kvinnor och beordrade att vi skulle få bort kropparna här ifrån. Kvinnan jag drog var lätt, hon var så mager. Jag misstänkte att hon hade varit här längre än de flesta andra, kanske någon vecka. De flesta dog efter ett par dagar. När vi hade släpat bort kropparna och ätit brödet kom fler soldater. Nu var det dags… att dö. Hälften av kvinnorna i min sovsal skulle bli bortförda till duscharna. De flesta visste att de skulle dö, de som inte visste det brydde sig inte om livet längre. De hade tappt livsglädjen.
– Stå rakt i ledet, jude! Tro inte att du är speciell! röt en muskulös soldat till mig när jag stod och drömde.
– Tror du att du är så speciell,...