Mitt liv var ett helvete

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är en tjej på 19 vårar som heter Natalie. Den här sommaren för 2 år sedan som jag nu ska berätta om minns jag som om det var igår.
På den tiden bodde jag i centrala Lindome. Jag bodde i en lägenhet med min mamma, pappa och min syster Sara. Lägenheten var inte speciellt stor. Jag och min syster fick dela rum eftersom det bara fanns tre sovrum och min mamma och pappa ville inte sova i samma rum. Rummet var ganska litet och oftast ganska stökigt. Det var inte speciellt fint där inne heller, eftersom mamma och pappa inte tyckte det var någon idé att renovera. Det var gråa sönderrivna tapeter på väggarna, ett litet smutsigt fönster som skulle ge ljus åt hela rummet, vilket inte var så lyckat. Det var två sängar i rummet, en i varje hörn, inte direkt moderna var de heller. Det såg ut som om de var köpta på Ikea för ungefär 40 år sedan. I rummet fanns också en heltäckningsmatta med en stor brun fläck på. Den var antagligen efter dem som hade lägenheten innan.

Allting började en solig sommardag en vecka efter skolavslutningen. Jag var på väg upp till min morbror Arne i Stenungssund. Jag och Sara skulle bo hos honom i ungefär en månad. De första dagarna skulle jag få bo själv hos Arne, eftersom Sara skulle på en anställningsintervju i Stockholm, för ett jobb som hon ville ha inne i Göteborg.
Jag var på väg upp med tåget klockan tio på förmiddagen tillsammans med mina kompisar. De skulle vara där med mig över dagen och sen skulle de ge sig av hemåt igen. När vi kom fram så packade vi först upp mina saker i gästrummet som var ljust och fint, till skillnad från mitt rum hemma hos mina föräldrar. Vi bestämde oss sedan för att åka ut till en ö och bada. Jag hade ju varit där flera gånger tidigare på andra lov och helger så jag kunde havet och området runt omkring utantill. För att komma ner till havet blev vi tvungna att gå över berget, som det ofta var ganska blåsigt på. Det var lätt att tappa balansen när man bara hade flip-flop på sig. Vi lyckades i alla fall komma ner oskadda. Det var bara Lisa (en av mina kompisar) som hade fått lite skrapsår på knät när hon trampade ner i en spricka i berget som hon inte såg.
Vi plockade ner alla flytvästarna i båten, som Arne hade tvingat på oss. Vi hade också med oss en picknickkorg för att kunna äta något, en filt att sitta på och några tampar för att surra fast båten med. Det var ingen stor båt. Det var precis så att alla fyra fick plats i den. Jag styrde båten mot en stor ö lite längre ut. Jag visste att det inte brukade vara något folk där eftersom det var svårt att ta sig dit. Man blev tvungen att åka mellan en massa småöar och det var lätt att gå på grund, om man hade en för stor båt. Det var inga problem för mig eftersom jag hade åkt där många gånger och nästan var uppvuxen på havet.
När vi väl kom dit packade mina kompisar ut alla sakerna från båten. Under tiden surrade jag fast den med tamparna i en krok som satt fast i berget. Vi bestämde oss för att se oss omkring på ön innan vi badade. Jag hade aldrig haft en tanke på att utforska ön tidigare. Vi tog med oss picknickkorgen och filten för att hitta något mysigt ställe att fika på. Vi vandrade runt på ön och hittade flera fina ställen, men inget vi ville sitta och fika på. Det fanns djupa dalar där inte solen nådde ner och andra kullar där solen lyste så starkt att berget nästan kokade. Det tog oss minst en halvtimma innan vi hittade den perfekta platsen högt upp på berget, där solen lyste precis lagom mycket.
Vi pratade i flera timmar om allt möjligt, som killar, fester och vad alla skulle göra på sommarlovet. De flesta av mina kompisar skulle åka utomlands till olika platser som lät helt underbara. Jag skulle bara vara hemma. Jag och Sara skulle gå på konsert, men det visste hon inte än. Hon skulle få en biljett i present hade jag bestämt.
Solen hade börjat gå ner när vi hade badat. Vi tänkte att det var bäst att åka tillbaka hem igen innan det blev för mörkt.
När vi kom tillbaka skulle alla mina kompisar ta tåget hem igen. Jag följde med dem till stationen för att säga hej då. Det tog ungefär 20 minuter att gå dit och lite längre hem eftersom det var uppförsbackar tillbaka.
På vägen tillbaka efter att jag hade vinkat av dem var det alldeles mörkt, eftersom de sista solstrålarna inte nådde förbi berget som låg framför. Jag gick och tittade ner i marken och undrande vad jag skulle göra om dagarna tills Sara skulle komma tillbaka. Plötslig så gick jag in i något, eller snarare någon. Jag tittade upp och såg att det var en kille i 18-års åldern. Jag bad om ursäkt och gick vidare utan att tänka mer på det. Lite senare såg jag en nyckelknippa ligga på vägen. Jag tänkte att det måste ha varit någon som tappat den. Jag såg att det fanns en adresslapp och ett telefonnummer fastsatt på nyckeln. Jag bestämde mig för att ta med mig nyckeln hem och ringa dagen efter till personen som hade tappat den.

När jag kom tillbaka till huset igen tänkte jag att det var lika bra att jag gick och lade mig. Så jag lade nyckeln på bordet bredvid mig. Så fort jag lade huvudet på kudden somnade jag av trötthet eftersom jag hade gått upp tidigt och att det var sent på kvällen.
När jag vaknade på morgonen var klockan bara åtta, men jag kunde inte somna om, så jag gick upp ändå. Jag åt frukost i det lilla fyrkantiga köket tillsammans med Arne, som skulle jobba under dagen. Jag berättade för honom om nyckeln som jag hade hittat och han tyckte att jag skulle gå dit med den direkt istället för att ringa. Jag gjorde som han sa efter att jag hade ätit och gjort mig i ordning. Jag visste precis var det var någonstans. Det var ganska nära Arnes hus. Jag gick dit och knackade på dörren flera gånger innan det var någon som öppnade. Den som öppnade var ingen mindre än den killen jag hade krockat med kvällen innan.
– Är det dina nycklar, frågade jag honom.
– Ja, tack, sa han med en charmig röst. Vill du komma in, sa han snabbt efteråt.
– Nä jag tror inte det. Jag måste gå tillbaka.
– Jag kan väl åtminstone få veta ditt namn, sa han.
– Natalie, sa jag och gick därifrån utan att säga hej då.

Jag bestämde mig för att gå ner och bada. Jag gick hem och gjorde några smörgåsar att ta med mig. Jag packade ner en handduk i badväskan tillsammans med bikinin och smörgåsarna. Jag gick ner till stranden och låg och solade i nästan en timme. När sedan solen gick i moln reste jag mig upp och fick se Honom stå ute i vattnet och titta på mig. Han jag hade krockat med. Han jag hade lämnat nycklarna till och han som hade frågat efter mitt namn.
Han gick emot mig och mitt hjärta började dunka. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara satt där och kunde inte röra mig. Han satte sig bredvid mig och började prata med mig. Jag försökte spela svårfångad genom att inte prata så mycket, men det var ganska svårt för jag kunde ju inte ignorera honom när han ställde en massa frågor. Efter en liten stund satt vi där och diskuterade om saker som till exempel musik och drömmar. Till slut så kom vi också in på kärleken. Då började jag känna mig lite illa till mods men han var ju så snäll och gullig.

Efter en vecka så gick det bara utför. Jag hade blivit kär. Efter ytterligare en vecka så ringde Sara och sa att hon skulle komma imorgon. Det var samma dag jag hade bestämt med Johan som han hette. Jag ville ju inte missa när Sara skulle komma. Jag gick omkring i flera timmar och undrade hur jag skulle göra. Jag ville ju träffa Johan men samtidigt så kunde jag ju bara inte missa när Sara skulle komma. Hon var den enda i min familj som brydde sig om mig. Mamma och pappa tyckte bara att jag var i vägen hela tiden och brydde sig inte ett dugg om att jag hade problem med skolan eller något. Sara var nästan som en mamma och bästa vän till mig på samma gång. Jag bestämde mig till slut för att ringa Johan och fråga om vi kunde träffas dagen efter istället. Som tur var så hade han också fått förhinder. Han hade blivit tvungen att hjälpa sin pappa med någonting.
Nu gick jag bara och väntade på att Sara skulle komma. Jag väntade i flera timmar och när klockan började närma sig kvällen kom hon äntligen. Jag såg henne komma i sin lilla rosa bil. Hon älskade rosa och skulle ha nästan allting i rosa. Jag sprang och gav henne en kram för att jag var så glad att se henne.
– Hur gick det på intervjun, frågade jag.
– Det gick jättebra! Jag fick jobbet men jag tackade nej till det, sa hon.
– Varför då?
– De sa att jag blev tvungen att flytta till Stockholm och börja jobba där, men jag ville inte
lämna dig alldeles ensam här nere.
– Det hade du inte behövt göra för min skull.
– Det är klart att jag kanske inte hade behövt men jag ville inte lämna dig ensam.
– Vad snäll du är. Nästan för snäll, sa jag till henne.
Vi gick in i huset och jag hjälpte henne att bära in hennes grejer och packa upp. Efter att vi hade packat upp gick vi ner till stranden för att bada, som jag hade gjort alla de andra dagarna jag hade varit där. Vi låg mest på stranden och solade (i det lilla solljus som fanns kvar), pratade och skrattade. Vi var där i flera timmar och hade trevligt. Klockan var nu så mycket så att det nästan hade blivit helt mörkt och kallt. Vi började bege oss hemåt för att få middag. När vi kom tillbaka så var inte Arne där. Han hade inte kommit hem än då tänkte jag. Vi började laga middag själva, och efter en timma så kom han hem.
Resten av dagarna hos Arne var ungefär likadana. För det mesta så var vi ute och badade. På helgerna åkte vi oftast på fest och shoppade. Jag träffade ju självklart Johan också. Jag hade ju inte glömt bort honom. Sista dagen vi var där var det också Saras födelsedag. Jag gick upp tidigt för att göra frukost och baka en kaka att gratta henne med. När klockan var nio gick jag in och väckte henne och tog med henne ut till köket. Under tiden jag förde ut henne till köket höll jag för ögonen på henne, så att hon inte kunde se någonting. Det skulle ju vara en överraskning, frukosten och kakan. När vi väl var ute i köket tog jag bort händerna från hennes ögon så att hon kunde se.
– Åh, vad gullig du är, sa hon förtjust.
– Först ska vi äta frukost, och sen ska vi äta födelsedagskakan som jag har bakat, sa jag till
henne.
Mitt under frukosten gav jag henne ett kuvert. Det var biljetten till konserten med hennes favoritband. Hon blev jätteglad och rusade upp och kramade om mig. Det var på kvällen samma dag som den skulle vara. På dagen packade vi ner alla våra grejer igen för att ta med oss i bilen på vägen till konserten. När dagen övergick till kväll packade vi in allt och åkte iväg till konserten. När vi kom fram var vi bland de första att köa för att komma in.
Vi stod och väntade i flera timmar och kön blev bara längre och längre. Klockan 22 var det insläpp och själva konserten började 22:30. Klockan tickade iväg mot konsertens början och alla var spända för vad bandet kunde ha hittat på den här gången. Det drog ut lite på tiden innan bandet gick på scenen. Vi såg dem jättebra när de kom in och alla började klappa händerna och busvissla. Varje gång sångaren kom ut på catwalken sträckte vi ut händerna för att röra vid honom och efter mycket möda lyckades vi äntligen få nuddat honom. Jag fick skaka hand med honom och jag var helt överlycklig efter det.
När vi kom ut från konserten var klockan ett och vi var helt i extas. I bilen på väg hem spelade vi deras cd och sjöng med. Vi var så glada att vi hade varit på konserten och att vi hade varandra. Vi stannade vid ett rödljus och när det blev grönt körde vi över vägen. Vad vi inte visste var att det var en lastbilschaufför som hade kört mot rött ljus. Jag såg bara ett ljus och min syster som skrek. Av hennes skrikande kunde jag urskilja tre ord innan det blev tyst och svart. De orden var ”Jag älskar dig”. När jag vaknade igen var allting vitt. Jag kunde inte urskilja var jag var någonstans. Så kom det in någon till mig. Han sa att han var läkare.
– Vad har hänt? frågade jag honom med hes röst.
– Du har varit med om en bilolycka, sa han vänligt.
– Var är min syster?
– Hon… Klarade sig inte, hon dog direkt.
Jag tänkte att det här kan inte hända mig. Det är bara en mardröm. Jag kunde inte tro att den enda personen i hela världen som jag verkligen älskade och som älskade mig tillbaka inte fanns längre.
– Hur… Hur länge har jag varit borta? frågade jag med skakig röst.
– I en vecka, sa doktorn snällt. Vi har underrättat dina föräldrar om att du är här och att du
lever.
– Mina föräldrar bryr sig inte om jag så skulle vara död, sa jag lite förbannat. Kan ni
kontakta mina kompisar om att jag är här?
– Självklart kan vi göra det.
Jag berättade för honom vilka jag ville att de skulle kontakta och efter det gick han iväg. Jag låg och stirrade rätt ut i det tomma rummet. Till höger om mig fanns ett fönster som släppte in ljus i det stora rummet. Det fanns fyra tomma sängar bäddade med vita lakan och med vita draperier runtomkring. Det var hemskt att ligga där och veta att den här mardrömmen verkligen var på riktigt och inte något jag drömde som jag kunde vakna upp ur. Att min älskade syster och bästa vän inte fanns mer. Några tårar började rinna ner för min kind när jag låg där och tänkte. Det var konstigt att jag inte grät mer än vad jag gjorde. Jag kände nästan ingen sorg. Bara tomhet. Men efter tre timmars tänkande så forsade tårarna ner för mina kinder. Jag var helt ensam. Jag hade ingen som älskade mig längre.
Dagen efter kom en sköterska in till mig och sa att jag hade besök. Jag sa att jag inte ville träffa någon. Men personen som ville träffa mig kom in ändå. Det var Johan. Eftersom jag inte ville träffa någon så hade jag dragit täcket över mitt söndergråtna ansikte. Mina ögon var alldeles illröda, mina läppar bleka och mina kinder alldeles rosiga. Jag hade gråtit ända sen jag fick reda på att jag var ensam. Jag hade nästan inte sovit någonting och inte ätit någonting alls. Konstigt nog så var jag varken trött eller hungrig. Jag var som en levande zombie. Johan tog tag i täcket och drog ner det. Jag lade då händerna över mitt ansikte för att han skulle slippa se mig.
– Jag ser ut som ett monster, sa jag bakom händerna.
– Jag bryr mig inte om hur du ser ut, sa han snällt.
Johan tog bort mina händer från ansiktet och log mot mig med det där breda leendet som han visste att jag gillade.
– Hur mår du? frågade han.
– Ja det är väl kasst antar jag. Jag vet egentligen inte hur jag ska kunna förklara hur jag
mår.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bestämde mig för att vara tyst. Det verkade som att Johan också hade samma problem. Det var tyst en lång stund innan sköterskan kom in och sa att jag behövde vila. Johan böjde sig fram, kysste min panna och kramade mig. Samtidigt så viskade han ”Jag älskar dig” i mitt öra. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. De bara forsade ner för mina kinder igen som två stora floder. Det var de orden. Orden som min syster hade skrikit till mig precis innan vi krockade. Orden och ljuset från lastbilen var det enda jag kom ihåg från olyckan.
Några dagar senare kom även mina kompisar och hälsade på. De försökte muntra upp mig med alla roliga saker vi hade gjort tillsammans. Jag vill ju inte säga att det fungerade så bra, men jag försökte le lite i alla fall.
Efter ytterligare en vecka var jag utskriven från sjukhuset. Jag visste inte var jag skulle ta vägen någonstans. Jag hade ingen lust att åka hem till mina föräldrar. De visste väl inte ens att Sara inte fanns mer. De hade ju aldrig brytt sig om oss. Sen så slog det mig. Lisa hade ju sagt att jag kunde bo hos henne om jag ville det. Jag gick hem, packade alla mina kläder och allt annat som kunde vara bra att ha. I köket såg jag ett brunt kuvert adresserat till mig ligga på köksbordet. Jag skyndade mig att öppna det. Inuti låg det ett papper där det stod att jag hade kommit in på LBS, skolan jag hade sökt till innan jag slutade nian. Det gav mig lite mer hopp om framtiden än vad jag hade då.
Jag tog med mig kuvertet och skyndade iväg till Lisa som tog emot mig med öppna armar. Hon tog mina grejer och slängde in dem i rummet. Hon frågade om jag hade kommit in på skolan eftersom hon såg kuvertet i min hand. Jag svarade att jag hade gjort det och frågade om hon hade kommit in. Men hon hade inte fått något svar ännu. Hon berättade att det var fest någonstans inne i stan och att hon skulle dit med några kompisar som visste var det var någonstans och frågade om jag ville följa med. Jag tänkte att det kanske skulle vara bra om jag kom ut lite, så jag följde med. Jag var inte på humör att ha några färgglada kläder på mig just då så jag tog på mig en svart topp och ett par svarta jeans.
Väl där var det jättemycket folk. Det var länge sedan jag hade varit bland så mycket folk. Det var nästan så jag hade glömt hur man betedde sig med tanke på olyckan. Det var ett liveband där på en stor scen med massa dansande folk och strålkastare omkring. Lisa drog med mig ut i mitten av dansgolvet och började dansa. När jag vände mig om stirrade jag rakt in i en strålkastare. Det var då det hände. Det jag var rädd för. Jag såg ljusen från lastbilen och min systers röst som ropade ”Jag älskar dig”. Jag klarade inte av att stå upp och allting blev bara suddigt så jag ramlade ihop mitt på dansgolvet. Alla bildade en stor ring runtomkring och bara stod och stirrade. Lisa vågade inte röra sig för hon visste inte vad hon skulle göra. Det var en annan kille som kom fram och försökte få liv i mig. När jag vaknade hjälpte han mig bort till baren för att få någonting att dricka. Jag fick ett glas vatten och så gav han mig något som såg ut som ett vitt pulver. Jag visste vad det var för något. Det var kokain. Vi hade blivit varnade i skolan under massa år att inte ta det. Jag tog emot det utan att tänka på konsekvenserna. Mitt liv var ju redan förstört tänkte jag. Vad skulle det göra om jag började knarka. Det var ju ändå ingen som brydde sig. Det var rena kicken. Helt otroligt var det! Det kändes som om jag inte hade några sorger kvar. Tomheten inuti mig var fylld. Jag följde med honom ut på dansgolvet igen och efter festen följde jag med honom hem. Jag visste inte varför men han var så snäll mot mig.
Det var den kvällen allting hände. Jag hade svimmat mitt på dansgolvet, blivit drogberoende och blivit av med oskulden till en helt okänd person. Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig innan jag gick till festen. Nu var det redan gjort och det var ingenting jag kunde ändra på. Jag fortsatte med mina droger eftersom jag inte kunde sluta nu när jag väl hade börjat. Jag hade skaffat mig ett jobb i en turkbutik i närheten. Hela lönen gick åt till drogerna. Det var ju inte billigt att hålla på med dem direkt. När jag inte kunde betala lånade jag pengar av Lisa och sa att det var till något annat än det egentligen var. Efter några veckor blev jag påkommen av henne. Till följden av det förlorade jag mina kompisar och någonstans att bo. Jag åkte då till Johan för att bo hos honom, men han hade fått reda på att jag knarkade och han ville inte ha med mig att göra, så länge jag höll på med drogerna. Det ledde till att jag började ta ännu mer droger, och det var bara en vecka kvar tills jag skulle börja på gymnasiet.
Den veckan var nog den längsta i hela mitt liv. Jag fick bo hos killen jag träffade på festen som hade gett mig kokainet allra första gången. Nu var han inte lika snäll längre som han hade varit då.

Dagen hade kommit, dagen då jag skulle börja på gymnasiet. Jag var jättenervös för vad som skulle hända. Jag hade varit hemma och hämtat posten där det stod när jag skulle komma dit. Där stod allting jag behövde veta. Det fanns till och med en klasslista med telefonnummer och adresser till alla i klassen. I och med att jag var så nervös som jag var så tog jag ännu mer kokain för att stilla nervositeten. Klockan ett skulle jag vara där för ett upprop och information. Jag hade alltid varit en duktig elev i skolan. Jag hade haft bra betyg i grundskolan tack vare Sara, som hade uppmuntrat mig till att plugga och hjälpt mig när jag behövde det.
När jag kom till Kungsbacka där skolan låg, visste jag inte riktigt var den låg någonstans. Efter en liten stund så hittade jag den. När jag kom dit så satt det en massa folk utanför och väntade på något. Jag var hög och inte mitt vanliga blyga jag, så jag frågade ganska högt vad alla väntade på. En kille svarade att vi inte kunde komma in för att det var låst.
Efter cirka 10 minuters väntande så kom det ut en person som släppte in oss och visade oss in i klassrummet där vi skulle vara. De ropade upp oss och gav oss lite information och sen var dagen slut. De första dagarna så gjorde vi lite lekar för att vi skulle lära känna varandra innan vi började med de vanliga lektionerna.
Efter ungefär två veckor så hade alla vant sig vid att gå i skolan igen efter sommarlovet. Jag som hade varit en sån duktig elev i skolan innan hade helt tappat lusten för att plugga. När vi för första gången hade matteprov fick jag inte ens godkänt. Hade min syster sett mig få underkänt på ett prov hade jag fått riktigt mycket skäll. Det konstiga var att jag inte ens tänkte på min syster när jag fick resultatet på provet. Jag tänkte bara ”Jaha jag fick underkänt” och så var det inget mer med det. Jag var nog inte ens på hälften av lektionerna under veckorna. Jag var någon annanstans. Jag var ofta ute med folk jag inte kände och knarkade mest. Jag var väldigt noga att ingen i skolan fick reda på att jag knarkade. Jag visste ju vad som hade hänt när Lisa och Johan fick reda på det. Jag var inte rädd för att bli utslängd från skolan, men jag var rädd för att folk skulle få reda på det. Jag skämdes över mig själv och vad jag hade gett mig in på. Ju sämre jag mådde desto oftare tog jag drogerna. Vid den här tiden så var det inte bara kokain jag höll på med utan det var andra droger också.
Till slut så var det lärarna som fick nog av all min frånvaro. De bokade ett möte som de sa att jag skulle komma på. Självklart så kom jag ju inte på det mötet. Det var nog ganska väntat att jag inte skulle dyka upp. En dag när jag var i skolan och försökte, så sa min lärare att hon ville prata med mig. Jag tänkte att det var lika bra att göra det, så jag följde med henne bort till hennes kontor. Jag satte mig ner på en stol lite halvnonchalant och frågade vad hon ville. Det var ingen trevlig tonart jag använde mot henne. Hon sa precis som det var. Jag skolkade för mycket och alla lärarna var oroliga för att det skulle ha hänt något. Hon frågade massor av frågor, men jag bara svarade något som inte alls stämde in på hur jag kände mig eller mådde. Det enda jag ville just då var att komma därifrån. Jag tror nog att hon fattade det eftersom hon sa att jag kunde gå. När jag gick därifrån så var jag ganska sur på min lärare, för att hon hade börjat prata om mitt privatliv. Jag tyckte att det tillhör ju mig och ingen annan. Speciellt inte min lärare.
Jag gick hem och lade mig på sängen och tänkte en stund. Jag undrade varför mitt liv var så himla meningslöst som det var, vad jag hade gjort för fel. Egentligen var det ju uppenbart vad jag hade gjort för fel. Jag hade ju börjat knarka och det var ju det värsta jag någonsin kunde göra. Mitt liv var för patetiskt att ens leva tänkte jag. Jag visste att det fanns ett rakblad i badrumsskåpet. Länge övervägde jag om jag skulle ta mitt liv eller om jag skulle fortsätta leva som jag gjorde. Jag bestämde mig till slut att ändå ta självmord för jag hade ingenting kvar att leva för. Mina vänner och Johan hade övergivigt mig. Jag tog rakbladet och skar över ett blodkärl så det började blöda. Det var bara lite och jag försökte få ett större hål, men rakbladet var för trubbigt men till slut så lyckades jag ändå få ett större hål. Nu tänkte jag att det är slut, när allting bara började snurra runt och jag låg i en hög på golvet. Men på något mirakulöst sätt så levde jag ändå och jag låg på sjukhuset igen. Det såg precis likadant ut med de vita väggarna och vita sängarna. Jag kände att jag kallsvettades och skakade. Det var samma läkare som kom in till mig som förra gången.
– Du har visst blivit en stamgäst här hos oss, sa han på skoj.
Jag svarade inte. Jag tyckte bara att han var löjlig när han sa så. Jag frågade när jag kunde få komma därifrån och han svarade att det berodde på hur pigg jag var. Jag sa till honom att jag ville komma därifrån så fort som möjligt.
Redan nästa morgon blev jag utskriven från sjukhuset. Jag gick till skolan då för att jag inte hade något annat att göra. Som vanligt hade jag med mig knarket till skolan, men jag tog det alltid inne på toaletten så att ingen skulle se. När vi hade matte så räknade jag för en gångs skull, och satt inte bara och gjorde ingenting som jag brukade göra. Matteläraren kom fram till mig och sa att jag borde gå och prata med kuratorn på skolan. Jag tänkte varför inte, eftersom jag inte hade någon annan att prata med och då kunde jag lika gärna prata med kuratorn. Jag gick iväg till kuratorn direkt för jag tyckte det var bättre än att sitta på mattelektionen och häcka.
När jag kom till kuratorn hälsade hon på mig som om jag var vuxen och inte någon elev som hon blev tvungen att prata med. Det kändes skönt att bli behandlad som en riktig person och inte som något barn. Hon sa till mig att jag kunde berätta allting för henne för att hon hade tystnadsplikt. Jag berättade allt för henne från början. Hur roligt jag och Sara hade haft det under sommaren, om konserten och om olyckan. Jag berättade för henne alla mina tankar jag hade i huvudet, och om att jag knarkade. Jag skämdes för hur jag kunde låtit mitt liv bli så som det var. Under tiden jag satt där och berättade hela mitt livs historia för henne började mina tårar rinna för första gången på väldigt länge. Jag kände mig mer mänsklig och inte som en zombie när jag satt där. Det kändes ändå konstigt att en helt främmande person kände till alla mina problem. Det kändes ändå skönt att fått säga alla de sakerna jag hade burit inom mig så länge som jag hade gjort.
Jag gick därifrån lite gladare än vad jag hade varit när jag kom dit. Det märktes nog på mig för det var för en gångs skull folk som pratade med mig och inte bara ignorerade mig. Jag kände mig ändå väldigt trött och hängig mot vad jag brukade. Rätt som det var så blev allting bara svart. När jag vaknade igen så var jag ändå inte på sjukhuset som jag antagligen hade väntat mig när detta hände. Jag låg i en soffa någonstans. Jag reste mig upp och såg alla mina lärare stå och titta på mig. Jag tänkte ”Vad har jag nu gjort”. De hade tydligen förstått att det verkligen var något allvarligt fel på mig. De frågade vad det var och jag tänkte att jag ...