Träldom i Norden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under vikingatiden i Norden, dvs under 800 och 900-talet ökade handeln mellan Norden och Sydeuropa.
Viktiga handelsvaror var pälsar, bärnsten och slavar, som byttes mot silver.

De flesta slavar togs tillfånga under resans gång och sålder. En stor del av de trälar(slavar) som fanns i Norden under äldre medeltid var såkallade härtagna personer eller härstammade från dom.

Från Norden skickade man hudar och slavar till Rom under romartiden.

Slarvarna var i regel rättslösa. De kunde köpas, säljas och hade inga rättigheter.
Trälen hade ej personlig säkerhet och betraktades alltså som sin herres egendom.

Landsskapslagarna stod att det ej var straff för den som förgrep sig på sin egen träl. Om någon annan begick brott mot trälen, skulle han böta till trälens ägare.
Trälen kunde även säljas, lånas ut, ärvas, och så vidare.

Träldomen var ärftlig. De flesta trälar i Sverige var barn som trälkvinnorna födde.

Förutom alla trälas som härtogs under krigståg, kunde fria människor också frivilligt göra sig till trälar för att bli försörjda. Ibland var det fråga om en skuldträldom, när någon under kunde återbetala skulder.
De flesta trälar ingick i ägarens hushåll som så kallade husträlar.

Hur många trälar som fanns i Sverige under den tidiga Medeltiden vet man inte riktigt. Det är svårt att ta reda på.

Clara Nevéus som har forskat massvis om träldomen skriver: "Det enda man kan vara någorlunda viss på om är.
De ofria var fler omkring år 1100 än ett eller två sekel senare. Man kan tänka sig att en fullsutten bonde hade en eller ett par trälar, medan stormännen hade flera, kanske något 10-tal, på den gård, där de var bostatta.
Kanske hade innehavet av många ofria varit något av en statussymbol som några få kunde unnat sig, men massträldom kan inte ha förekommit".

Sverige var det sista nordiska land med träldom.
I de andra nordiska länderna försvann träldomen under 1000 och 1100-talet. I tex Norge finns ingen källa efter 1181 som nämner trälar.

I Sverige avskaffades träldomen genom ett formellt beslut. Under kung Magnus Erikssons regering bestämdes 1335 att ingen född av kristna föräldrar skulle bli trälar, vilket innebar att den generation som då levde, blev de sista trälarna i Sverige.

I fortsättningen kunde den arbeteföre trälen välja sin husbonde och lämna honom när tjänstetiden gått ut efter ett halvår.

Historikerna har ofta tagit upp två orsaker till att träldomen avskaddades. Dels kristendomens inflytande och dels träldomens ekonomiska olönsamhet.

Att kristendomen var inblandad är odiskutabelt då trälarna var med i den kristna gemenskapen och då gick människovärde. Kurkan tiollät tex äktenskap mellan en fri och en träl och höll själamässa även för en trälkvinnas avlidna barn.

Det är dock oklart om det var viktigare än de ekonomiska anledningarna.
Trälarna var tvunga att övervakas och underhållas året runt, även om det inte alltid fanns arbete åt dom. Det skulle tala för att godsägarna och bönderna skulle ha tjänar på att göra sig av med trälarna för att istället anställa fria arbetare, som kunde avskedas när de inte längre behövdes.


Fattiga fria så kallade legohjon fanns redan innan träldomen avskaffades. Men när träldomen försvann kom istället ett tjänstetvång för de fattiga. För att inte bli betraktade som lösdrivare måste de fattiga ta tjänst som legohjon hos en husbonde ett halvår i sänder, från pingt till Mårtensmäss och från Mårtensmäss till pingst.

Arbetsplikten gav husbönderna god tillgång till arbetskraft. Legihjonen fick inte flytta under kontraktstiden och husbonden hade rätt att aga legohjonen.

År 1858 förbjöds husbönder att aga sina vuxna legohjon.
Husagan för mindreåriga...