Isbjörn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Systematik ………………………………………………………..3
Bakgrund …………………………………………………………4
Utveckling ………………………………………………………..4
Förekomst ………………………………………………………..4
Allmän Biologi …………………………………………………..5
Fortplantning ……………………………………………………..5
Föda ……………………………………………………………...6
Människan ………………………………………………………..6
Jakt ………………………………………………………………7
Skydd …………………………………………………………….7
Förflyttningar …………………………………………………….8
Hot ……………………………………………………………….8
Framtid …………………………………………………………..9
Källförteckning …………………………………………………..9



Systematik

Rike: Djurriket
Stam: Ryggsträngsdjur
Understam: Ryggradsdjur
Klass: Däggdjur
Ordning: Rovdjur
Familj: Björnar
Släkte: Ursus
Art: Isbjörn

Riken används som nästhögsta nivån för systematisk indelning (djurriket eller växtriket) av organismer. Djur är fler celliga organismer som kan röra på sig till skillnad från växter. De kan inte producera energi genom fotosyntes, utan detta får de av andra organismer med energiinnehåll som de äter upp.
Ryggsträngsdjur är ett förstadium till ryggradsdjuren. Deras ryggsträng saknar det skyddande kalkhölje som en ryggrad utgör. Ryggradsdjuren har det skyddande kalkhölje runt sin ryggsträng. Ryggradsdjuren har oftast endoskelett.
Däggdjur är en grupp av ryggradsdjuren: Honorna har mjölkkörtlar som producerar mjölk till nyfödda ungar, de har päls på kroppen, de är varmblodiga. Deras hjärta är med fyra kammare, de har tre hörselben i mellanörat, deras hjärna reglerar system för reglering av kroppsvärme och blodcirkulation.
Rovdjur är köttätare, men de äter även bär, gräs och andra växtämnen. En enda undantag är Pandan, den äter bara växter. Det finns 270 olika arter i denna ordning. De är spridda överallt. De lever i flockar och varje flock har en rangordning. Det är ganska svårt att behålla rangen längre än två år, för att ofta djur med lägre rang jagar de med högre för att ta deras plats.
Björnar är en familj av allätande rovdjur som indelas i sex släkten. Björnar har en stor och klumpig kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor. De uppträdde sent i jordens historia. De äldste, äkta björnarna levde under den senaste delen av tertiärperioden. I björnarnas släkten Ursus, finns det 5 olika björnar, en av de är isbjörnen.

”En björn! Frænkel och jag, som ännu sutto i kokapparat-
bekymmer, skyndade ut och hade då nöjet se en präktig björn helt
nära oss. Strindberg och jag blevo väl lite ivriga ty vi sköto varsin
bom, varemot Frænkel med sitt skott gav björnen hans bane. Stor
glädje. Vi hade ökat vårt matförråd fram till april – till vinterns
slut och därtill erhållit en präktig hud. Björnen är polarforskarens
bäste vän.”
(Andrée m.fl. Med örnen mot polen. 1930.)
Bakgrund

Isbjörnen är den i genomsnitt den största av björnarna, och därmed det största landrovdjuret. Från huvudet till svansen kan det vara 220-350 cm, hanarna kan väga 363-726 kg och honorna 227-363 kg, men det finns isbjörnar som går upp mot 1 000 kg. Vilda isbjörnar blir 25-30 år gamla, men i fångenskap kan de leva upp till 40 år.
Isbjörnen är aktiv dygnet runt. Den har anpassat sig väl till det bistra, arktiska klimatet med sin vita päls som smälter in mot den snöiga bakgrunden och ger ett utmärkt kamouflage vid jakt. Vid temperaturen 10-15 plusgrader börjar isbjörnen faktiskt bli för varm och söker skugga. Den är också storvuxen, vilket bevarar kroppstemperaturen då värmeutsöndringen från huden minskar. Dessutom har den pälsklädda tassar som skyddar mot kylan och gör att den får fäste även på isigt underlag. Håren i den vattentäta pälsen är ihåliga och fungerar som en utmärkt isolering. De ökar även isbjörnens flytförmåga i vattnet. Isbjörnen är en mycket skicklig simmare. Den når en fart av 10 km/h enbart med hjälp av framtassarna. Bak tassarna är overksamma vid simning, något som är unikt bland fyrfota djur. Isbjörnen kan stanna under vattnet i upp till två minuter. Isbjörnens skarpa luktsinne gör att den hittar byten som gömmer sig under snödrivor eller ute på isen.


Utveckling

Den köttätande isbjörnen har utvecklats ur allätande björnar först i samband med senaste istiden, för cirka 50 000 år sedan. I fångenskap kan isbjörn och brunbjörn mycket lätt korsas. Hybriderna liknar ofta brunbjörnen i byggnad, men har vit päls med svaga nyanser av brunt, och de är fertila.


Förekomst

Isbjörn förekommer i hela norra ishavet, bara där havet fryser till under vintern. Under sommaren flyttar den norrut med drivisen, och under vintern flyttar den söderut efter gränserna för öppet vatten mellan isflaken. Isbjörnarna vid Hudson Bay i Kanada tillbringar en stor del av året på torra land. När isen smälter drar de sig ända upp till 150 km inåt landet. Isbjörnens verkliga hemområde, packisen på Norra ishavet, är ständigt i rörelse från öster till väster runt nordpolen med en hastighet av 2-7 km per dag. Varje år driver ungefär 4 000 km² is, bundet i jättestora isberg, söderut mellan Spetsbergen och Grönland och smälter sedan. Man kan på goda grunder anta, att ett antal björnar förs söderut av dessa isberg, och de flesta av de till slut drunknar. Utmattade isbjörnar, som bara består av skinn och ben, har hittats på Japans kust.
Allmän Biologi

Korta sträckor kan isbjörnen galoppera förvånansvärt, upp till 40 km per timme, snabbt, men de tröttnar snabbt också. När de jagas av människor och hundar, försöker de därför nå fram till vatten och undkomma simmande. När de är väl i vattnet kan man lätt ro ifatt dem med roddbåt. Deras specialitet som simmare är uthålligheten. De kan simma i timmar eller till och med hela dagar. Isbjörnen lever på den nordliga bredden där det beroende på årstid kan vara ljust eller mörkt hela dagen. Deras dagliga aktivitet är därför inte bunden till en 24-timmarscyckel.
Endast dräktiga honor, och ibland deras ungar från föregående år, har en regelrätt vintervila. Hanarna är aktiva hela vintern, och det är bara under stormar, som de gräver ett tillfälligt hål i snön eller helt enkelt lägger sig på snön, under några dagar, och låter sig täckas av snön. Fullvuxna isbjörnar lever ensamma, och om de ser någon annan behåller de ett avstånd på 50-100 m.



Fortplantning

Isbjörnens parningstid börjar i mitten av april. Hannen stannar hos honan några dagar och vandrar sedan iväg igen. I vintern drar dräktiga honorna till vinteriden för vintersömn. Ingångarna blockeras ofta av snön, och hålorna där ungarna föds blir därför helt osynliga. Isbjörnarna som lever utmed södra västkusten av Hudson Bay tvingas ofta p.g.a. snöbrist att gräva sina iden i marken. Honorna kan stanna i idet i nästan ett halvt år. Under sömnen sjunker kroppstemperaturen, och andningen blir därför långsammare. Ungarna föds medan mamman sover. Oftast är det 2 ungar, ibland en och i undantags fall tre. Ungarna väger endast 600 gram vid födseln, men växer snabbt. Efter några månader har vikten ökat till över tio kilo och då kan ungarna följa med mamman ut ur idet.

Ungarna stannar hos mamman i ett par, tre år. Fullvuxna hanar är farliga för ungarna, men en erfaren isbjörns mor vet att hålla sig undan för dem. Fullvuxna honor verkar däremot acceptera också främmande ungar, i Kanade dokumenterades ett fall då en tioårig hona som förlorat sina ungar adopterade en kull på tre ungar som förlorat sin mamma. Fenomenet är ovanligt bland däggdjur. Flocklevande djur sköter ofta även andra ungar i flocken, men ensamlevande däggdjur tar sällan hand om ungar som inte är deras egna.



Föda

Isbjörnen äter i stort sett bara kött. Sälar utgör mer än 90 % av födan. Isbjörnen är stark men långsam simmare, och den kan duka maximalt 2 minuter, bara en tiondel till en femtondel av vad deras byte, sälen, kan. Därför kan den inte fånga sitt byte när den simmar. Den lyckas i stället överraska sälen på isen, eller när den kommer upp till andningshålen i isen.
Isbjörnen närmar sitt byte, smygande som en katt. När den kommer nära, gömmer den bakom isblock och skär sedan av sälens reträtt till vattnet genom några snabba, kraftiga hopp över de sista meterna. När isbjörnen anfaller från vattnet, simmar den nästan helt under ytan, med bara nosen över vattnet. De sista metrarna simmar den sedan helt under ytan och hoppar rakt upp ur vattnet upp på isen, där sälen solar. Isbjörnens favorit metod är ligga på lur vid sälarnas andningshål i isen. De har stort tålamod. Isbjörnen kan vänta timmar i sträck, utan att röra på sig. När en säl dyker upp klipper isbjörnen till den med ett kraftigt slag av tassen och griper sedan bytet med tänderna och drar upp det på isen.
Under sommaren äter isbjörnen också en del vegetabilier. De som lever utmed kusten till den arktiska landmassan och på öarna äter gräs, starr och bär, ungefär som brunbjörnen.

Människan

Strider uppstår sällan mellan isbjörnen. I områden där isbjörnen jagas, har den blivit mycket misstänksam mot människan, den närmar sig människor och andra främmande föremål, t.ex. tält eller båtar, helt fredligt och av ren nyfikenhet. Det är mycket osannolikt att en isbjörn som varken är utsvulten eller skadad, skulle gå till anfall mot en människa, om den inte blivit provocerad. Blir den däremot skrämd av något kan reaktionerna bli snabba och oförutsebara. Liksom hos andra arter är det honor med ungar som är särskilt lättretliga.
Under 1960-talet uppstod problem med isbjörnar i området kring staden Churchill (2 000 invånare) vid Hudson Bay i Kanada. I oktober och november, när isbjörnarna väntade på att havet skulle frysa till, blev de vana vid att leta efter mat på stadens soptippar. Antalet sådana ”renhållningsbjörnar” ökade år från år och var till slut 40-80 stycken. Det fanns hus på bara 30 m avstånd, och därför blev isbjörnarna vana vid människor. Isbjörnarna började gå omkring utanför husen, skrämde folket och döda hundarna. De gick till och med så långt, att de gick in i husen. Det var många som kom till Churchill för att titta på och fotografera isbjörnarna. För att få bra bilder kastade folk kött bitar framför de, så att isbjörnarna skulle komma till de och ta köttbiten.
Under sådana förhållanden var det oundvikligt att en allvarlig olycka skulle inträffa förr eller senare. Efter flera mindre incidenter blev ett eskimåbarn svårt skada av en isbjörn i 1968. Flera isbjörnar dödades och cirka 40 fångades. Trots detta var tre hannar och en hona med årsungar tillbaka i Churchill efter ett par veckor! Polis och viltvårdare började hålla vakt i området kring soptipparna dag och natt. Några björnar som fångades, skickades till djurparker. I motsatts till brunbjörnar är isbjörnar inte lätta att föda upp i fångenskap. Ofta accepterar mödrarna inte sina ungar, och de kan till och med döda och äta upp dem.
Jakt

Urinvånarna i norra Sibirien, norra Kanada, Alaska samt på Spetsbergen och Grönland har jagat isbjörn i flera tusen år. Fettet och fällan trakterna har varit särskilt värdefulla i de kalla trakterna. Den traditionella jakten var dock inte så omfattande att den skulle ha hotat artens fortlevnad. Utveckling av vapen och jaktturism i mitten av 1900-talet höll däremot på att leda till isbjörnens undergång. År 1970 hade hela beståndet krympt till under 10 000 djur. Detta föranledde de fem isbjörnsländerna att skrida till gemensamma åtgärder. Genom jaktbegränsning och skyddsprogram genomförda i samarbete med lokal befolkningen lyckades man snart få isbjörnarna att börja öka igen och efter tjugo år hade populationen fördubblats. I dag anser man att det sammanlagda antalet isbjörnar har uppgår till cirka 30 000.
Isbjörnen får, med vissa begränsningar, jagas i hela sitt utbredningsområde, men antalet licenser hålls nere för att inte äventyra beståndet fortlevnad. I Kanada och Alaska får endast eskimåer jaga isbjörn. Eskimåerna jagar oftast isbjörn med sina slädhundar. Dessa cirklar runt isbjörnen och biter den i bakbenen, och den är så upptagen med att försvara sig mot dem, att den inte upptäcker jägaren.


Skydd

Tack vare ett föredömligt internationellt samarbete är isbjörnen väl skyddad, och det är ingen tvekan om att den kommer att överleva. Det var Sovjetunionen som 1956, var det första landet att skydda isbjörnen. På andra platser ökade emellertid jakten till en alarmerande nivå. Isbjörnen förekommer i fem länder: Sovjetunionen, Kanada, Förenta Staterna (Alaska), Danmark (Grönland) och Norge (Spetsbergen), och dessutom går den på internationellt vatten. Isbjörnen respekterar inga gränser utan rör sig fritt mellan olika länder. Detta innebär, att det krävs ett nära internationellt samarbete, och därför har vetenskapsmän från de fem länderna, sedan 1965 träffats på flera konferenser och diskuterat problemen med att skydda denna art.
Konferenserna har hållits i regi av FN:s halvofficiella djurskyddsorganisation, International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN). Det bildades en officiell grupp av IUCN-specialister på isbjörnar, och denna utsåg sina egna officiella representanter i de fem berörda länderna. Gruppen av specialister har gjort ett utmärkt arbete. Det var en rekommendation från denna grupp som ledde till det internationella beslutet att förbjuda jakt på isbjörnen. Bara de infödda folken i Arktis får fortsätta att jaga dem, med traditionella metoder, t.ex. slädhundar. Under vissa omständigheter kan icke-eskimåer betala för att delta i deras jakter, men de måste vara i sällskap med en eskimå. Det är förbjudet att använda flygplan och snöskoter i jakten.

Förflyttningar

Man trodde tidigare att isbjörnarna tillhörde ett enda bestånd, och att de i stort rörde sig med isdriften runt nordpolen. 1966 blev för första gången ett antal isbjörnar märkta i öronen för att man skulle kunna följa deras förflyttningar. Därefter fångades många isbjörnar, märktes och släpptes igen. Man gjorde också försök att sätta på dem kragar med radiosändare, så som man tidigare gjort med brunbjörnar och svartbjörnar. Isbjörnens huvud är ganska litet och knappast grövre än nacken. Detta innebär, att björnarna ofta kunde kränga av sig kragarna. Ett annat med att använda telemetri för att följa isbjörnarna, är de enorma avstånd som de kan tillryggalägga. Det är till och med svårt att följa dem från flygplan, och även kostsamt.
I ett försök att lösa detta har rymdteknologi börjat användas. Amerikaner, kanadensare och norrmän håller för närvarande på att utveckla och testa radiosändare på selar. Selen gör att kragen inte kan tas bort, och den är fastsatt på ett sådant sätt, att radiosignalerna alltid går rakt uppåt. Varje gång som satelliterna passerar över nordpolen kan de registrera positionen för isbjörnarna. Alla dessa undersökningar med märkta isbjörnar, med eller utan kragar, har gett överraskande resultat. Man har fått fram, att isbjörnarna mycket väl kan röra sig mot isdriften, och att de inte låter sig föras runt polen passivt. De flesta av dem tycks faktiskt stanna inom ett område, fast än de under ett år rör sig hundratals kilometer. Hur de lyckas veta sin position, är hittills okänt.


Hot

Jakten är inte det enda hotet mot isbjörnen. Isbjörnen hotas av exploatering, nedsmutsning, ozonlagerförstöring och klimatförändringar, också. I Arktis släpper det allt tunnare ozo...