Zimbabwe - En stat i kris?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Zimbabwe, är det en stat i kris eller bara en stat i ett tillfälligt misslyckande? Sedan lång tid tillbaka har Zimbabwe setts som ett I-land, men nu har Zimbabwe istället ett U-lands standard. Hur och varför kunde detta hända? Är det bara ett sammanträffande eller finns det underliggande orsaker? Det här är frågor som vi ställde oss själva under arbetet och som vi försökt besvara.

Zimbabwe är en stat i södra Afrika med en yta, lite mindre än Sveriges, men har ändå en befolkning på ungefär 13 miljoner, cirka 4 miljoner fler än i Sverige. Befolkningstätheten är 33 invånare/km². Landets statsöverhuvud är Robert Mugabe som haft positionen sedan 1987 och var tidigare premiärminister. Zimbabwe består av höga berg och högt belägna slätter med ett rikt djurliv.

År 1980 blev landet självständigt och de följande åren växte ekonomin snabbt. Efter inbördeskriget växte utrikeshandeln mycket, tack vare att utländska handels-förbud försvann och det här stimulerade den inhemska ekonomin kraftigt.
Men efter mitten av 80-talet förändrades ekonomin utveckling. Den började istället sjunka och liberala reformer gjordes för att öka den privata sektorns roll. Hela 90-talets ekonomiska utveckling var ryckig och ojämn. 2000-talet började med en stor kris där skulder tillsammans med budgetunderskott ledde till arbetslöshet och ökade levnadskostnader. Utländska företag lämnade landet och turismen minskade drastiskt. De följande åren ökade priserna på livsmedel och bensin blev en bristvara på grund av den stora inflationsökningen.
Mugabe, presidenten har gjort flera lagförändringar för att behålla och utöka sin makt. År 2004 hade regeringen gjort klart äganderättsreglerna, men trots detta äger staten fortfarande all mark och befolkningen får bara hyra marken.

Jämfört med andra afrikanska länder har Zimbabwe ett väl utbyggt transportsystem. Eftersom landet inte har någon egen hamn, så är järnvägarna det viktigaste transportvägarna för import och export. År 1998 omfattade järnvägsnätet ca 3000 km. Och tack vare detta kan landet exportera sina viktigaste exportvaror som ur inkomstsyn bland annat är bomull, tobak och guld. Deras viktigaste handelskontakter är Sydafrika, Schweiz och Storbritannien.
Zimbabwe har gjort omfattande jordbruksreformer, bland annat en jordfördelnings lag som i slutändan innebär att antalet stora jordbruksfarmar minskade drastiskt, trots att dem har en mycket effektivare produktivitet än små farmare. Små farmare vågar inte modernisera sig och satsa på sitt jordbruk, även om det skulle göra att deras inkomst ökade. Regeringen är en stor orsak till detta, eftersom alla mark är statligt ägd. Landet har inte en väl utvecklad äganderätt, så befolkningen kan inte låna eller skydda sin egendom, och har därför få möjligheter att försörja sig på, förutom att odla marken, om de vill hålla det lagligt.
Korruption, brist på kunskap, redskap och resurser har gjort att resultatet inte blivit som regeringen önskat. År 2002 minskade landets skörd med 60 % som följd av att tidigare brukad mark låg i träda. Den viktigaste matgrödan är majs och produktiviteten på denna gröda varierar mycket på grund av torka.
Landets ekonomiska exportvillkor har försämrats kraftigt som följd av I-ländernas prisdumpning av varor, vilket leder till att de prisdumpade varorna tar över den inhemska marknaden i landet och förhindrar bönder som faktiskt lyckats att producera grödor att sälja sina varor.
Eftersom Zimbabwe har så höga befolkningstal, så räcker inte landets resurser och arbeten inte till. Följden blir hög arbetslöshet och svältande befolkning. Landet har också övergripande problem med utbildningsväsendet och inom sjukvårdssektorn. Villkoren blir då brist på resurser och låg kvalitet på båda områdena. Vården av de HIV-smittade ställer stora krav på sjukvården, då Zimbabwe är ett av Afrikas mest HIV-drabbade länder, där hela 26 % av den vuxna befolkningen beräknas bära viruset.

Kort kan man alltså säga att Zimbabwe har följande problem:
• Omodernt jordbruk och för lite satsningar på den egna marken. Regeringen måste få bönderna att satsa på marken genom att utbilda dem hur man effektivast odlar och små bistånd som hjälper dem att moderniseras.
• Statligt ägd mark hindar bönderna att ta ansvar för marken och verkligen vilja satsa på marken (hänger ihop med ovanstående punkt). Detta leder till att bönderna inte bygger brunnar, planterar nya träd m.m.
• Stora jordbruk är effektivare än självförsörjningsjordbruk. De större jordbruken har effektivare odlingssätt, och de mindre jordbruken har mycket att lära av dem. Trots detta har regeringen gjort reformer som gjorde att antalet stora jordbruk minskade kraftigt.
• I-ländernas prisdumpning av varor har gjort att Zimbabwes befolkning inte kan sälja de grödor som de själva odlat.
• Befolkningsproblemen. Arbeten och resurser i form av mat m.m. räcker inte till för alla.
• Bristande sjukvård och utbildning gör att en stor del av befolkningen inte har en grundläggande utbildning, och Hiv-smittade får inte tillräcklig sjukvård eller bromsmediciner.

Zimbabwe är alltså ett land i kris. Regeringen är inte villig att ge folket makt i form av egenägd mark, vilket drabbar landet i slutändan. Om bönderna inte äger marken, så tar de inte ansvar för marken. De bygger inte brunnar eller planterar nya träd som de huggit ner. De kan inte heller låna med egendomen som säkerhet eller skydda den, och då inte starta nya företag. Om inte nya företag startas går befolkningen miste om massor av arbetsmöjligheter, vilket leder till mindre pengar till regeringen. Så regeringens försök att behålla sin makt misslyckts gr...