Zimbabwe

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Syftet med arbetet var ursprungligen att skriva en jämförande analys mellan de två afrikanska länderna Kenya och Zimbabwe. Två länder med snarlika förutsättningar och liknande historia; det första ett land i utveckling och uppgång, det senare står på randen till kaos. Arbetet kommer istället inrikta sig helt på Zimbabwes historia och det rådande läget med en analytisk betoning. Anledningen är enkel; eftersom uppgiftens tidsomfattning är begränsad ägnar jag min tid åt att försöka förstå och förklara den komplicerade konflikten i Zimbabwe.

Grundfakta

Statsskick: Republik
Yta: 391 109 km2
Huvudstad: Harare (ca 1,5 milj. inv. 1998)
Högsta berg: Inyangani (2 595 m ö h)
Längsta flod: Zambezi (2 740 km)
Största sjö: Kariba (5 280 km2)
Invånarantal: 11,9 milj (1998)
Invånare/km2: 30 (1998)
Naturlig befolkningstillväxt: 1,3 % (1997)
Läs- och skrivkunnighet: 85 % (1997)
Folkgrupper: shona 71 %, ndebele 16 %, andra bantufolk 11 %, vita 1 %, mulatter och asiater 1 %
Språk: engelska, shona, sindebele
Religion: kristendom blandad med animism 50 %, kristna 25 %, traditionella religioner 25 %
BNP/invånare: 462 US dollar (1998)
Olika näringsgrenars andel av BNP: jord- och skogsbruk 14 %, industri (inkl tillverkningsindustri) 37 %, service och övrigt 49 % (1998)
Naturtillgångar: guld, asbest, nickel, kol, koppar, krom, platina
Viktigaste exportvaror: tobak, guld, järnlegeringar, nickel
Valuta: 1 zimbabwisk dollar = 100 cent = 0,22 SEK (sept 1999)
Medlemskap i internationella organisationer: FN, OAU, Samväldet, SADC, COMESA


Ett land i misär och kaos
Idag kan det tyckas märkligt men Zimbabwe har en gång i tiden prisats som Afrikas mest lovande land. Efter befrielsen 1980 då ekonomin var på uppgång, landets skolsystem byggdes upp och man trodde sig ha säkrat demokratins framtid var framtidshoppet stort.
Dagens Zimbabwe står på randen till kaos. Ett diktator-likt skräckvälde tornar upp sig med president Rober Mugabe in spetsen för sitt parti ZANU-PF och landet befinner sig en ekonomisk kris.
Landet är politiskt instabilt och alla som inte är anhängare till regimen lever mycket farligt och kan när som helst bli utsatta för våld och övergrepp utan någon möjlighet till rättslig upprättelse. Men kanske var det så att problemen redan fanns 1980? När, hur och varför gick det så snett? Hur kan en man som uppenbarligen varit beredd att offra sitt liv för sitt lands självständighet leda sitt land in i misär och kaos?

Historia

1100 e.kr. - Förkolonial civilisation
Shonafolket var och är den största befolkningsgruppen i Zimbabwe och är vida berömda för uppförandet av Zimbabwerna mellan 1100- och 1400-talet. Dessa palatsliknande byggnader var mycket skickligt konstruerade i granit och bevisade att Shonafolket hade goda kunskaper i byggandets konst. Den mest kända byggnadskonstruktionen är Great Zimbabwe, en mindre stad uppförd i perfekt slipade block av granit med murar upp till 9 meter. Som en påminnelse om Shonafolkets storhet, valdes just namnet Zimbabwe 1980 när landet blev självständigt. Shona var främst ett jordbrukarfolk men arkeologer har även hittat bevis för en omfattande interkontinental handel som existerade långt innan exporten av slavar påbörjades.

1830 - Ndbeles invandring
1830 slog sig Zimbabwes andra stora folkgrupp, Ndebele, ner i Matabeleland.
Till skillnad från Shona var Ndebele ett herdefolk och därför räckte resurserna till för båda folkgruppernas överlevnad. Således utbröt inget krig men hatet och spänningen mellan folkgrupperna existerade från första början.


1890 - Kolonisationen
När européerna anlände till Zimbabwe på 1890-talet hade de svårt att förklara de uppenbara bevisen på civilisation. Det var en allmänt utbredd uppfattning i Europa att befolkningen söder om Sahara i Afrika stannat i nåt sorts stenåldersstadium. Myten bygger på att man inte fann några skriftliga källor och spreds av kolonisatörer som använde detta som ett argument för att "civilisera" det mörka Afrika.
Den vida berömda engelske imperialisten Cecil Rhodes kom till Zimbabwe runt 1890 och tog genast kontrollen över området genom sin moderna och välutrustade armé som effektivt slog ner varje tillstymmelse till uppror. Rhodes insåg att man utan problem skulle kunna utnyttja de motsättningar som fanns mellan Shona och Ndebele. Han slöt därför ett avtal med den dåvarande ndebelekungen Obengula som gav britterna rättigheter att bryta malm i området. I gengäld fick ndebelerna vapen och patroner, givetvis underlägsna britternas.
Samtidigt hetsade Rhodes de både folkgrupperna emot varandra. Han framålade Ndebelefolket som en ockupationsmakt som försökte ta kontrollen över området samtidigt som hos Ndbelefolket framställde Shonafolket som förslavare och översittare. Ett mycket smart dubbelspel som mynnade ut i landets första befrielsekrig 1893. Det blev kortvarigt då britterna använde sig av moderna maskingevär mot de redan försvagade inhemska styrkorna utrustade med enklare gevär och spjut.
Efter kriget fortlöpte kolonisationen av landet ännu snabbare och effektivare.

Historia

1923 - Självständig koloni
1923 blev nuvarande Zimbabwe en självstyrande koloni under namnet Sydrhodesia. Ett år senare frigör sig Nordrhodesia och får sitt nuvarande namn Zambia. Sydrhodesia förkortades då till Rhodesia.
Under början av 1960-talet bildades de svarta gerillarörelserna som kom att spela stor roll i det stundande kriget. 1961 bildades den Ndebele dominerade ZAPU, Zimbabwe African People´s Union, med Joshua Nkomo i spetset. 1963 bröt sig Shonarörelsen ZANU, Zimbabwe African National Union, ur rörelsen med sin ledare pastor Sithole.
Samtidigt vann det vita minoritetspartiet RF, Rhodesian Front, parlamentsvalet 1962 med självständigheten som första prioritering. Britterna ställde då motkrav på att en demokratisering måste genomföras och att alla svarta måste ges rösträtt. RF avvisade kraven och 1964 tog den bestämde Ian Smith över ledningen i RF med en orubblig vision.

1965 - Konflikt med England
Ett år senare blev Rhodesia vida omskrivet då den vita minoritetsregeringen med sin ledare Ian Smith proklamerade kolonin som en självständig stat genom den så kallade UDI, Unilateral Declaration of Independence.
I London visste regeringen inte riktigt hur man skulle reagera, i vanlig fall skulle man omedelbart svarat med en invasion av landet men nu var den sittande regeringen vit och till stora delar också brittisk. Man svarade med demokratiska medel och förklarade Rhodesias självständighets förklaring olaglig och genom FN infördes sanktioner.
Sanktionerna blev verkningslösa mot den sittande regeringen då den vita överklassen utan större problem kunde få tag på varor genom sin fortsatta handel med Sydafrika och Portugal.
Mot slutet av 60-talet bröt befrielsekriget ut då de svarta gerillarörelserna påbörjade sin väpnade kamp mot den vita överklassen. Kriget blev blodigt för trots en gemensam och mäktig fiende stred också ZANU och ZAPU inbördes, hatet och motsättningarna mellan Ndebele och Shona existerade fortfarande.
1976 splittrades ZANU då Robert Mugabe startade sin egen ZANU rörelse och ingick en koalition med ZAPU:s Joshua Nkomo kallad PF, Patriotic Front.
1979 inleddes fredsförhandlingarna under namnet Lancaster House-förhandlingarna.
I den författning som parterna enades om bestämdes att en jordreform bara skulle ske frivilligt, den vita minoriteten skulle garanteras platser i parlamentet och amnesti för brott som begåtts under kriget utfärdades.

1980 - 1998
1980 - Zimbabwe skapas
1980 skapades republiken Zimbabwe, landet fick äntligen sin frihet och självständighet. Mest hyllad var ZANU:s Robert Mugabe som vann en överväldigande seger i det första fria valet, antagligen mycket på grund av att han företrädde Shonafolket som utgör 71% av befolkningen. Det enda partiet som var ett realistiskt hot, ZAPU med Nkomo som ledare, fick bara en bråkdel av rösterna.

1980-talet kom att präglas av god ekonomisk tillväxt och social utveckling. Ekonomin drevs framåt av en stor tillverkningsindustri och stora jordbruksexporter. Ett väl fungerande skolsystem infördes vilket innebar läs- och skrivkunnigheten steg snabbt.

Nu i efterhand har det dock kommit fram att, särskilt de politiska problemen, egentligen började gro redan under 80-talet.
Problemet bestod i att trots en god tillväxt och relativt stabil ekonomi så var det bara en minoritet av landets befolkning som egentligen tjänade på det. Redan då pågick också systematisk diskriminering och terror gentemot medlemmar av oppositionen.

Världen vände bort blicken då tusentals människor slaktades i Matabeleand av den 5:e brigaden, en elitstyrka utbildad i Nordkorea. Allteftersom spänningarna mellan ZAPU och den sittande regeringen ökade beslutade Robert Mugabe att det var dags visa vem som kontrollerade landet och skickade därför denna styrka för att slå ner ett påstått uppror. Alla som hade någon form av relation med ZAPU sköts, kvinnor som barn, men från omvärlden hördes ingenting. Vem orkade eller ville bry sig om vad som hände med tanke på det rådande politiska klimatet och den pågående kampen mot apartheidregimen i Sydafrika?

Mot slutet av 80-talet skakades landet av korruptionsskandaler och protesterna tilltog. Den fackliga organisationen ZCTU steg nu på allvar in i handlingen med sina nyvalda ledare Moran Tsvangirai och Gibson Sibanda som gång på gång organiserade nya strejker.
Som svar på missnöjet valde regeringen en ännu brutalare linje och våldet och förtrycket ökade.

1991 - Ekonomisk vändpunkt
1991 begår Zimbabwe ett misstag som skulle visa sig vara avgörande och förödande för landets ekonomiska tillväxt. Trots en relativt stabil och god ekonomi går Zimbabwe med i ett strukturanpassningsprogram (ESAP) lett av Världsbanken WTO, World Trade Organisation, och internationella valuta fonden IMF, International Monetary Found. Man ville effektivisera ekonomin genom en nyliberalisering vilket också innebar avskedande av statligt anställda och prishöjningar. De drivande krafterna bakom reformen var nyrika liberaler som nu fick chansen att försvaga facken och minska arbetarnas möjlighet till förhandlingar. Samtidigt ökar korruptionen och den mest förödande torkan i landets korta historia infaller. Missnöjet var stort och oppositionen tog ytterligare fart. Robert Mugabe svarade med en upptrappning av det politiska förtrycket och våldet.

1998 - 2003

1998 bryter inbördeskriget i Kongo ut och Mugabe bestämmer sig för att sända militär undsättning till sin presidentkollega Kabila. Nästan 10 000 soldater från Zimbabwe beräknas ha deltagit och samtidigt som unga zimbabwier dör på slagfältet gör Robert Mugabe och hans regeringskollegor stora vinster genom att sälja stridsmedel och ingå förmånliga kontrakt med Kabila som ger tillträdde till koppar- och diamantgruvor. Kriget i Kongo var en vinst för Zimbabwes regerande överklass men en stor förlust för dess folk.

1998 sker den största strejken i landets historia då över en miljon demonstranter fryser landets industrier. Regeringen svarade med att helt enkelt illegalisera alla strejker i ett halvår framåt.

1999 hotas för första gången Robert Mugabes maktpositionen på allvar av oppositionen då det fackligt baserade partiet MCD, Movement for Democratic Change, bildas. Det leds av en fackligveteran som vid namn Morgan Tsvangirai som under många år ledde ZCTU som generalsekreterare.

Då ZANU-PF inser att man kan förlora parlaments valet 2000 vidtar Mugabe drastiska åtgärder. Han utlovar att all mark som ägs av vita ska konfiskeras och delas ut till befolkningen och inleder en, i ordets rätta bemärkelse, våldsam offensiv mot oppositionen.
Månaderna före valet mördas runt 30 MCD sympatisörer och många fler misshandlas och hotas till livet. Trots detta gör MCD otroliga framsteg och får faktiskt flest röster men valkretsindelningen och det faktum att det sittande partiet själv fördelar 30 platser, hindrar partiet från att ta makten över parlamentet då man bara får 57 av 120 platser. Framsteget var trots detta väldigt betydelsefullt eftersom ZANU-PF inte längre förskansar de 2/3 av parlamentet som krävs för en av konstitutionen.

De tre åren som passerat sedan parlamentsvalet har varit de tre våldsammaste och kaotiska åren i landets 23 år långa existens. Korruptionen fortsatte sprida sig och likaså våldet inför valet som hölls för snart ett år sedan. Under september år 2001 samlades delegater och ministrar från Nigeria, Kanada, Jamaica, Kenya, Sydafrika och Storbritannien i Zimbabwe för att försöka lösa jordfrågan under ledning av Samväldet. Resultatet blev det mycket omskrivna Abujalavatalet. I den slog man fast att en jordreform var nödvändig men att den måste vara öppen och rättvis. Den innebar att Storbritannien att återta finansieringen av de så kallade omflyttningsprogrammet och att Zimbabwes regering skulle stoppa de olagliga landinvasionerna samt återupprätta rättsäkerheten. Som många anade var avtalet verkningslöst och än idag har inget gjorts från den sittande regimen i Zimbabwe.

Efter sin mycket knappa vinst i parlamentsvalet visste Rober Mugabe och ZANU-PF att det var allvar inför valet 2002. Jämfört med valet som genomfördes i mars under det gångna året, framstår parlamentsvalet 2000 som en lugn och demokratisk process. Inför förra årets val införde Mugabe lagar som strider mot själva demokratins grundstadgar och erkände i och med det också officiellt att Zimbabwe valt en annan väg än demokratins. Genom att ge polisen obegränsade befogenheter att slå till mot oppositionen kriminaliserade han i praktiken all kritik mot den sittande regimen. Polisen fick rättigheter att upplösa folksamlingar på fler än tre personer, medlemmar av MCD blev till levande måltavlor. Lagändringarna förbjöd också oberoende valobservatörer och ogiltigförklarade all valutbildning utom den som den genomförs av den statliga institutioner. Röstlängderna stängdes officiellt den 27 januari, men regeringstrogna väljare fick trots detta registrera sig ända fram till den 3 mars.
Vallokalerna omplacerades inför valet och föga överraskande minskade de i områden där MCD har starkt stöd och ökade i Mugabes traditionellt starka fästen. Valkommissionen kunde överhuvudtaget inte ens uppge hur var vallokalerna skulle placeras, hur många valsedlar som tryckts eller hur vallängderna såg ut.

Zimbabwes rättväsende
Trots många år av förtryck har landets rättsväsende lyckats behålla sin opartiskhet och landets högsta domstol har genom åren många gånger förklarat regimens agerande illegalt. Självklart struntar regeringen i domstolens beslut eftersom ett juridiskt beslut är meningslöst i ett laglöst land utan en verkställande rättsinstans. Men om ett maktskifte blir verklighet i framtiden kan rättsväsendets oberoende bli avgörande.

Robert Mugabe - Hjälte eller en illusion?
Jag kan förstå de som hyllar Robert Mugabe, han var trots allt mycket delaktig i befrielse kriget och blev en symbol för landets frihet och suveränitet. Men vad har han egentligen gjort för sitt land? Alltsedan han kom till makten har varje tendens till opposition slagits ner besinningslöst och utan eftertanke. Var han nånsin den hjälte som han påstås vara?
Vissa säger att han fallit offer för maktens förrädiska lockelser och efterhand blivit alltmer korrumperad. Att han idag inte skulle vara samma person som han varför 20 år sedan.
Men vad är det som är så ädelt med hans sätt att styra landet då som nu? Han och hans anhängare har alltid använt, minst sagt, odemokratiska medel.
Vad skiljer massakern i Matabeleland för 20 år sedan från jordreformen och dagens våld?
Korruptionen har spridit sig likt malaria utifrån Robert Mugabe och hans närmaste män genom samhällets alla skikt. Regeringen har genom att helt enkelt eliminera oppositionssympatisörer från deras poster legaliserat korruptionen. Hans främsta verktyg är de så kallade krigsveteranerna. En slags privat armé som från början bestod av pensionerade krigshjältar utan levebröd som istället lovades jord, men dessa utgör bara en bråkdel.
Huvuddelen består av kriminella unga män, vissa var inte ens födda under befrielsekriget, som inte skyr några medel. De har inte bara vara användbara politiskt, ZANU-PF:s ledning har tjänat enorma summor genom utpressning. Krigsveteraner har enkelt ställt MCD vänliga affärsägare och handelsmän mot väggen och krävt dem på stora summor.
Rober Mugabe har också mycket skickligt förhandlat till sig tid och förtroende gång på gång för att sedan svika sina löften. Senaste beviset på hans manipulativa förmågor fick vi under 2001 då han först förhandlade fram Abuja-avtalet och genom det ännu mer tid för att undergräva demokratin och slå ner oppositionen. Som vanligt händ ingenting.
Jorden och makten
Alltsedan de vita imperialisterna övertog den brukbara jorden för runt 100 år sedan har den svarta majoriteten väntat på att återfå sitt leverbröd. Alla verkar vara överens om att en jordreform är ett måste, båda för ge de fattiga svarta en chans att höja sin levnadsstandard och för landets forsatta utveckling. Den vita minoriteten som utgör 1% av landets totala befolkning ägde mer än 15% av den brukbara jorden. Att de vita också kontrollerar stora delar av landets kapital gör självklart inte saken bättre, det är aldrig bra när en minoritet har så mycket makt att den kan utnyttja landets majoritet. Många har väntat på den i över ett decennium sedan Lancaster avtalet gick ut och Zimbabwes regering fått friheten att tvångsfördela jorden. Men hur mycket man än förespråkar en omfördelning av jorden så kan man omöjligen sympatisera med den omfördelning som sker nu. Jordreformen i Zimbabwe har många syften men inget av dessa heter rättvisa. De som övertar gårdarna är inte bönder utan den starka minoritet i landet som Mugabes anställda och anhängare utgör. En ekonomisk överklass ersätts av en annan politisk och våldbrukande överklass.
Många av de överlevande från befrielsekrigen på ser fortfarande Robert Mugabe som deras landsfader och vägrar tro på påståenden om korruption och maktmissbruk.
ZANU-FP:s bild av Zimbabwe skiljer sig markant och talar om en tråkig men nödvändig revolution för landets framtid. De beskyller media för partisk och vinklad rapportering vilket säkerligen är sant, men då kan man starkt ifrågasätta varför regeringen inte uppmuntrar oberoende nyhetskällor istället för att som idag hota dem till livet.
Analys
Den allmänna uppfattningen om orsaken till den rådande misären i Zimbabwe stavas Robert Mugabe. Jag måste erkänna att nästan varje av de nedanstående faktorerna har direkta
kopplingar till honom och han har systematiskt misskött landet alltsedan han kom till makten, men samtidigt känns det lite för enkelt att förklara hela denna konflikt med ett enda namn. Jag påstår inte att det är omöjligt att ett lands ledare och hans parti kan orsaka sådana missförhållanden, men det är givetvis inte hela sanningen.
Vilka är då de avgörande faktorerna? (Numreringen är inte en prioritering utan endast en praktisk översikt)
Historiska konflikter
Det finns två motsättningar i landet som har historisk bakgrund;
1) Det finns starka rasistiska undertoner i Zimbabwe som är en kvarleva sedan kolonialtiden.
Den vita minoriteten har fram till 1980 kontrollerat landets majoritet politiskt och ägde fram till 2000 också oproportionerligt mycket av den brukbara jorden. Det var under kolonialtiden som den vita överklassen övertog jordbruket och mer eller mindre förslavade arbetarna. Därför ser många svarta i dag ockupationen av åkermarken som ett berättigat återtagande.
2) Det finns också än idag en tydlig spänning mellan Shona- och Ndebelefolket.
Stridigheterna och hatet mellan de två folkgrupperna har funnits alltsedan Ndebele
vandrade in i området och har hållts i liv ända in på 2000-talet i form av politiska yttringar.
Inrikespolitiska faktorer
Det finns 3 viktiga inrikespolitiska orsaker;
1) Maktmissbruket och korruptionen. Den fanns där redan på 80-talet men har sedan spridit
sig till varje skikt av samhället. ZANU-PF har successivt ersatt poliser, tjänstemän,
valobservatörer och jordbrukare med regeringens egna hantlangare för att kunna agera
fritt. Det slutgiltiga beviset på att Rober Mugabe gör precis vad som helst för att vidhålla
makten fick vi under valet 2002 då han avsiktligt försökte skapa kaos för att sedan kunna
utlysa ett undantagstillstånd.
2) Det politiska våldet. Det utbredda politiska våldet rättfärdigas genom korruption och riktas främst mot MCD, fackföreningar och regeringskritisk media. Det utövas främst av Mugabes privat armé, krigsveteranerna.
3) Jordreformen. Ännu ett av ZANU-PF:s desperata försök att hålla kvar makten. Dels vann han många röster från fattiga lantarbetare men han fick också chansen att under kamouflage utöva politiskt våld och ytterligare trycka ner sympatisörer av MCD.

Ekonomiska faktorer
Det finns fyra betydelsefulla ekonomiska faktorer;
1) 1991 års antagande av ESAP. Det är omöjligt att säga vad som hade hänt om Zimbabwe
valt att fortsätta på egen hand men inget tyder på att landet gynnades av
anpassningsprogrammet.
2) Uteblivet bistånd. På grund av det rådande politiska läget i landet har man gått miste om
minst 400 miljoner dollar såhär långt. Välbehövliga pengar, kanske var det Zimbabwes
enda chans att rädda ekonomin.
3) Inflationen. Inför valet 2002 höjde staten priset på drivmedel med 70%. Alla som har den minsta kunskap om ekonomi känner till sambandet mellan inflation och prishöjningar, en av de mest grundläggande principerna. Enda anledning till att man genomför en sådan ekonomisk reform är att skapa kaos. Priserna steg då så snabbt att staten helt enkelt satte upp fasta priser på basvaror vilket fick ledde till att många producenter gick i konkurs eftersom de förlorade på att sälja sina varor.
4) Jordreformen. När oerfarna bönder tog över farmerna uteblev mycket av den årliga skörden vilket både orsakade brist på livsmedel och uteblivna exportinkomster.

Två tidsperioder
Det finns två stycken tidsperioder då Zimbabwe försvagades markant;

1) 1991 -1992. Landet börjar då sin ekonomiska tillbakagång, landet drabbas av den värsta
torkan någonsin och oroligheterna tilltar. Ett olyckligt sammanträffande som leder till ökat
motstånd och Mugabes svar blev början på ett decennium präglat av politiskt våld
2) 200-2003 Läget var trots korruption och viss misskötsel varit relativt stabilt i Zimbabwe
tills någon gång innan valet 2002. Inför parlamentsvalet oroligheterna upp på allvar och
oppositionen utgör för första gången ett riktigt hot. Inför valet gör Robert Mugabe allt för
att vinna, han inleder då den fatala jordreformen som fortfarande pågår.

Framtiden
Mugabe tycks ha landet i ett järngrepp men har på senare tid visat tecken på en sviktande hälsa. Något som han själv också är medveten om, han har redan utsedd sin efterträdare och åtminstone på kort sikt säkrat fortsatt ZANU-FP styre. Det kan tyckas cyniskt att önska någon döden, men han vägrar släppa greppet om makten och miljoner människor lider.
Hoppet ställs till oppositions partiet MCD och landets unga som inte lever med befrielsekrigets hjältar i minnet. Nästa val kommer oppositionen med stor sannolikhet att vinna, åtminstone om MCD:s ledare Tsvangirai fortfarande lever. Det är ovisst Rober Mugabe ens kommer tillåta att en juridiskt riktig rättegång hålls.
Vad behövs för att få landet på fötter?
Det behövs helt enkelt en nydemokratisering av landet, grundläggande demokratisk principer måste återinföras. Fria val som är just fria val och inget annat behöver hållas. Släpp in internationella valobservatörer och försök främja oberoende och självständig media för att...